miniatyr|429x429px|Äppelkaka med glass, klassisk svensk efterrätt. Efterrätter i Sverige förtärs oftast i hemmet under enklare förhållanden.. En mer avancerad form av efterrätt kallas dessert vilken fick spridning under 1700-talet, och desserter är vanligare att förtära på restaurang. Recept från olika tider speglar till stor del hur samhället såg ut, och vad man bjöd på visade på hur välbärgad och modern familjen var. Recepten visar vilka olika ingredienser som fanns att tillgå i Sverige under perioden de publicerades. Vid krig och ransonering uppkom många nya påhittiga recept med de ingredienser som då fanns tillgängliga. Om hushållet var välbärgat användes mer exklusiva ingredienser, gärna från utlandet.
Efterrätter fram till 1800-talet De äldsta svenska källorna om efterrätter i Sverige är beskrivna i den katolske biskopen Hans Brasks hushållsbok från 1520-talet. Där framgår efterrätter såsom äppelmos, äggost, klenäter, äpplen, päron, valnötter, oblatkakor och olika typer av ost.
Under 1600-talet utvecklades konsten att raffinera socker runt om i Europa, och 1647 grundlades det första raffinaderiet i Sverige.
Efterrätter under 1800-talet 1836 började Sverige med bearbetning av sockerbetor på en affärsmässig nivå, och flera mindre fabriker öppnades.
Hos bönderna miniatyr|Ostkaka. Fram till sekelskiftet var sötade efterrätter ovanligt hos gemene man i Sverige. Socker var inte var mans egendom, speciellt inte på landsbygden och därför tillhörde sötade efterrätter festligare tillfällen, så som dop, bröllop och begravning. Hos bönderna räknades vitgröt (av vetemjöl, ris eller mannagryn), eller pannkakor med lingon som festmat. Det var inte förrän på 1900-talet som lingon började sötas med socker, innan dess var det en mycket syrlig efterrätt.
Den mest förnäma efterrätten på kalas var ostkaka. Den tillverkades av mjölk, ägg, mandel, vetemjöl, löpe och smör. Efter ostkakan, räknas sagogrynsoppa som mycket festlig. Om det fanns russin eller sviskon i sagogrynsoppan ansågs efterrätten vara extra fin. Soppan tillverkades på sagogryn, som tillverkades av stärkelse från sagopalmen. Den billigare varianten var tillverkad av potatismjöl och röd färg. De röda sagogrynen finns dock inte längre att köpa, detta efter en diskussion om färgämnen i livsmedel på 1970-talet. Även risgrynsgröt och sjuskinnsgröt räknades som festligare efterrätter. Olika typer av fruksoppor och fruktkrämer var också vanligt.
I de norra delarna av Sverige nämns andra efterrätter vid kalas så som flötgröt och våfflor med myltgröt. Flötgröt består av grädde och vetemjöl som kokats ihop till en gröt. Våfflor med myltgröt är våfflor med hjortronsylt och grädde. På herrgården miniatyr|Karamellpudding. I finare hushåll, så som hos präster, förekom garibaldipudding som efterrätt. Även äppelpaj med mandel, kräm med vaniljsås och flera olika typer av puddingar så som citronpudding, karamellpudding och rompudding var vanligt. Dessa är inga vardagsefterrätter, utan förtärs vid festligare tillfällen. Bland de högre samhällsklasserna var det mer förekommande med sötade efterrätter då nästan all import av socker gick till de hushållen. Det ledde till att man kunde baka söta bakverk och konfekt. En konsekvens blev dock att de fick problem med tänder och tandvärk. Vin var en vanlig ingrediens i många efterrätter. En anledning till att efterrätter var vanligare hos de mer välbärgade i samhället var att kaffe, te och choklad hade fått spridning hos de välbesuttna. Karl XII upptäckte kaffe under sin tid i Turkiet under 1700-talet, och under 1800-talet spred sig drycken från hovet till gods och herrgårdar runt om i Sverige. Till kaffet förtärdes sötade efterrätter av olika slag.
Klenäter, struvor, söta fruktpajer och munkar var några vanliga sötade bakverk på herrgårdarna. Tårta och bakelser bakades också, men dagens version av dessa skulle snarare motsvara sockerkaka med frukt. Degen till tårtbotten bestod av vatten, brännvin, fint vetemjöl och smör. Vanliga tårtor var krokantårta och mandeltårta. Andra bakverk som tillagades i de finare hushållen var makronbakelse, gåsmunk med sylt, mandelspån, franska liljor, karmeliternunnor, fruktkaka, rismjölskaka, gräddkaka och citronkaka. Den klassiska ostkakan var också förekommande. Snömos var en annan förekommande efterrätt som bestod av vispgrädde, socker och äggvitor som vispades till ett fluffigt skum med någon form av smaksättning, exempelvis rosenvatten. Den serverades på stekt bröd med socker och kanel. Sötade efterrättssoppor förekommer som sagosoppa, citronsoppa, nyponsoppa, pärlgrynssoppa, risgrynsoppa. Fruktsoppor, exempelvis av körsbär, vinbär, äpple, päron och plommon kokades alla på samma sätt med russin eller korinter, kanel, citronskal, rött vin eller bärsaft.miniatyr|173x173px|En klassisk semla.|vänsterSemlor, eller hetvägg som det kallades under 1800-talet, förekom. Andra namn för bakelsen är fettisdagsbulle eller fastlagsbulle. Receptet från 1800-talet lyder "ett lock skärs av goda vetesemlor och inkromet tas ut. Inkromet blandas med mandelmassa, socker, kanel och grädde till en lösa massa och upphettas med smör i en panna och hälls sedan tillbaka i bröden. Bröden ställs i en varm ugn för att behålla värmen. Serveras med kokt sötmjölk.". Andra efterrätter som liknar dagens svenska efterrätter är fruktkrämer, fruktmos, kompotter, plättar och våfflor.
Bär och frukt Lingon togs tillvara och användes till alla former av efterrätter. Surmos kokades utan socker, och detta kunde användas till potatis. Om lingonen sötades något med sirap kunde de ätas till pannkakor eller utspädda med vatten till grötväta.
I soppor och krämer användes mycket äpplen, körsbär och päron. Även vinbär och krusbär nyttjades. Hallon och hjortron användes ibland till soppor och krämer, men oftast åt man dem färska. Blåbär nyttjades begränsat i just efterrätter, istället torkades bären och användes till magmedicin. Hos de allra fattigaste tog man dock vara på blåbär och därför ansågs inte bären som lika fina. Jordgubbar fanns det begränsat av, istället var smultron vanligare.
Efterrätter under 1900-talet 1907 köpte Svenska Sockerfabriks AB upp flertalet mindre sockerfabriker, och sedan 1936 står företaget för Sveriges sockerproduktion.
Vid början av 1900-talet var socker fortfarande inte var mans egendom, och tillgången var inte stor.
Rabarber var en vanlig frukt att använda i efterrätter under 1900-talet.
Kaffe blev alltmer vanligt som dryck även på landsbygden, och detta ledde till att bakverk och efterrätter blev vanligare. miniatyr|335x335px|Ransoneringskort under första världskriget.
1910-talet; första världskriget Mellan 1916 och 1919 infördes ransonering på vissa matvaror, detta som en följd av första världskriget. Tillgången till varor som socker, mjöl, mjölk och smör begränsades. Därmed förändrades efterrätternas recept och anpassades utifrån ransoneringen. Utländska varor, så som russin, kunde ersättas med torkade blåbär, och vaniljsocker kunde ersättas med vaniljextrakt. Mjölk kunde ersättas med vatten och grädde, eller torrmjölk. Innehållet av smör kunde minskas utan ersättning av någon annat.
Kakor och puddingar innehöll generellt en mindre mängd av socker, mjöl, mjölk och smör, och därmed var dessa vanliga efterrätter under krigstiden. Även söta soppor och krämer var vanligt.
1920-talet Under mitten av 1900-talet var det vanligt med servering av efterrätt varje dag, även på landsbygden och inte bara i de borgerliga hushållen. Topp 10 populäraste efterrätterna var följande:
Fruktkräm med mjölk eller gräddmjölk, ofta serverat med vaniljsås. Tillverkades på alla slags frukter och bär, till exempel rabarber, körsbär, jordgubbar, blåbär, katrinplommon, hjortron, äpplen. Fruktsoppa, en del med sagogryn i och ibland med russin eller sviskon. Pannkakor eller plättar med sötad sylt. Sötad sylt med mjölk. Nyponsoppa. Risgrynspudding med saftsås. Frukt på burk, både köpt och hemkonserverad. Glass Semlor med mjölk Blåbärssoppa och potatisgrynsvälling.
Ytterligare populära efterrätter var mannagrynspudding med saftsås, pannkakstårta och köpt fruktkräm på burk. På söndagar var katrinplommon med grädde vanligt.
Även olika typer av fruktkompotter, så som sviskonkompott var vanligt. Bland de högre klasserna i samhället förekom vingelé, som bestod av vin, gelatinblad, socker och vatten, både med och utan ingjuten frukt.
1930-talet miniatyr|Ransoneringskort påägg från 1945. På 1930-talet var omelettsufflé en populär efterrätt. Grundreceptet är densamma som omelett fast med tillsatt socker och vaniljsocker. Man fyller omeletten med valfria bär eller frukter, exempelvis päron och apelsin. 1935 släpptes den första pinnglassen i Sverige av företaget GB. Det tillverkades då två olika varianter, Puckstång och Chokladpuck.
1940-talet; andra världskriget Som en följd av andra världskriget infördes ransonering på flera matvaror. Trots att Sverige var relativt förskonat från andra världskriget, drabbades hushållen och vardagslivet hemma hos många svenskar. År 1940 infördes livsmedelsransoneringar på bl.a. socker, sirap, matfett, mjöl och kakao. Senare blev det även ransonering på smör, grädde, ägg, potatismjöl, nötter, torkad frukt och kryddor, så som salt, kanel och kardemumma. Detta begränsade tillagningen av efterrätter och en av kvinnans viktiga uppgifter blev att laga mat så att dessa brister inte skulle märkas, vilket krävde påhittighet och kreativitet. På grund av ransonering av grädde, som ofta var grunden i många efterrätter, blev dessa omöjliga. Då lagade man istället pudding av mannagryn, torrt bröd eller makaroner. Att använda torrt bröd var bra, då man ville ta vara på alla rester och inte låta något gå till svinn. Utöver det var det också vanligt med kompotter, saftdesserter och fruktkrämer av olika slag.
1950-talet På 1950-talet uppkom nya vanliga efterrätter så som äppelkaka med vaniljsås, marängsviss, rabarbertårta, äppelsufflé, fruktsallad, ostbricka och flamberade bananer. Chokladpudding blev allt mer förekommande då kakao blev vanligt i hushållen.
Färsk frukt och bär blev också allt mer vanligt, och gick att äta året om tack vare nya frys- och distributionsmöjligheter. Det blev också mer vanligt då människor vill äta nyttigare och mer varierat. miniatyr|182x182px|Chokladpudding.
1960-talet Under 1960-talet fick chokladpudding sitt stora genomslag i Sverige. Många kvinnor gick ut i arbetslivet och detta gjorde att efterrätter behövdes tillredas snabbt. Efterrätter gick att köpa halvfabrikat i matbutikerna. Pulverefterrätter såldes, som man snabbt kunde laga citronfromage och chokladpudding av. En klassisk efterrätt från 1960-talet är konserverad frukt, exempelvis konserverade persikohalvor serverat med mandelflarn och grädde. Extra festligt blev det om man tillsatte konjak. Ett exempel på en sådan efterrätt är brandied pears, alltså konserverade päron med konjak.
1970-talet miniatyr|224x224px|Baked Alaska. Fram till 1970-talet hade det varit vanligare med kokta och inlagda efterrätter än med ugnsbakade. Under 1970-talet blev frysen en del i de flesta hushållen i Sverige, och därmed förändrades detta. Kokta och inlagda efterrätter ersattes med frysta efterrätter, som glassbomb. Tack vare förbättrad ekonomi var det inte heller nödvändigt att sylta och safta för att spara pengar. Dessutom gick kvinnor ut i arbetslivet på en bredare front, och detta ledde till att vardagsefterrätterna i stort sett försvann. En trendig efterrätt på 1970-talet var glace au four, och även kallad baked Alaska. Det är en form av glasstårta som tillagas i ugnen. Grunden består av sockerkaksbotten, vaniljglass, maräng och sedan topping med mandelspån och florsocker.
1980-talet Under 1980-talet blev hälsan viktigare, vilket ledde till att efterrätt till vardags blev sällsynt. Man åt endast efterrätter vid festligare tillfällen, men istället ökade intaget av godis.