miniatyr|En karta över upproret i regionerna Makedonien och Thrakien. Nuvarande gränser är synliga, tillsammans med ottomanska gränser vid den tiden. Ilinden-upproret, även Ilinden-Preobraženie-upproret (, Ilindensko-Preobražensko vǎstanie; , Ilindensko vostanie; , Eksegersi tou Ilinden), var en organiserad revolt mot Osmanska riket i augusti–oktober 1903.
Den förbereddes och genomfördes av den interna makedoniska revolutionära Adrianopelorganisationen,J. D. B. (1911). "Makedonien (bulgarisk uppror 1903)". Encyclopaedia Britannica; En ordbok för konst, vetenskap, litteratur och allmän information. XVII (LORD CHAMBERLAIN to MECKLENBURG) (11:e upplagan). Cambridge, England: Vid University Press. sid. 221. Hämtad 18 juli 2018 - via internetarkiv.Etableringen av de nationella staterna på Balkan, 1804–1920, C. & B. Jelavich, 1977, s 211–212 med stöd av den högsta makedoniska adrianopelkommittén.Segrare. Roudometof, den makedonska frågan från konflikt till samarbete? i Constantine Panos Danopoulos, Dhirendra K. Vajpeyi, Amir Bar-Or som red., Civil-military Relations, Nation Building och National Identity: Comparative Perspectives, Greenwood Publishing Group, 2004, , s. 216. Upprorets namn hänvisar till Ilinden, ett namn för Elias tid, och till Preobraženie vilket betyder transfiguration. Upproret varade från början av augusti till slutet av oktober och täckte ett stort territorium från Svarta havets östra kust till Ohridsjön.
Upproret i Makedonien drabbade större delen av de centrala och sydvästra delarna av Manastir vilayet som främst fick stöd från de lokala bulgariska bönderna,"I motsats till intrycket av forskare som tror att den interna organisationen förespråkade ett" makedoniskt nationellt medvetande "förklarade de lokala revolutionärerna sin övertygelse att" majoriteten "av den kristna befolkningen i Makedonien är" bulgarisk ". De avvisade tydligt möjliga anklagelser. av vad de kallar ”nationell separatism” gentemot bulgarerna och till och med anser det som ”omoraliskt”. Även om de förklarade en lika inställning gentemot alla de ”makedonska befolkningarna.” Tschavdar Marinov, vi makedonierna, vägarna för makedonska Supra -Nationalism (1878–1912), i "We, the People: Politics of National Peculiarity in Southeastern Europe" med Mishkova Diana som red., Central European University Press, 2009, , s. 107-137.De politiska och militära ledarna för slaverna i Makedonien vid sekelskiftet verkar inte ha hört kravet på en separat nationell makedonisk identitet; de fortsatte att identifiera sig i nationell mening som bulgarer snarare än makedonier. [...] (De) verkar aldrig ha tvivlat på "den övervägande bulgariska karaktären hos Makedoniens befolkning". "Den makedoniska konflikten: etnisk nationalism i en transnational värld", Princeton University Press, Danforth, Loring M. 1997, , s. 64."Den sista av de betydande ledarna för upproret - Dame Gruev, dog den 23 december 1906 i en kamp med turkiska soldater. Turkish Press beskrev honom som den största ledaren för den bulgariska revolutionskommittén. Franska, österrikiska, ryska, amerikanska och brittiska konsuler och ambassadörer rapporterade till sina regeringar om förberedelserna och krossningen av Ilindenupproret och beskrev det som en bulgarisk händelse. Turkerna själva beskrev upproret som en bulgarisk konspiration." Chris Kostov, Omstridd etnisk identitet: Fallet med makedonska invandrare i Toronto, 1900-1996, Volym 7 av nationalismer över hela världen, Peter Lang, 2010, , s. 87-88.Den moderna makedonska historiografiska ekvationen av IMRO-krav på autonomi med en separat och distinkt nationell identitet stämmer inte nödvändigtvis med den historiska historien. Ett ganska uppenbart problem är själva titeln på organisationen, som inkluderade Thrakien förutom Makedonien. Thrakien vars befolkning aldrig hävdades av modern makedonisk nationalism … Det finns dessutom den inte mindre komplicerade frågan om vad autonomi innebar för de människor som ansåg det i sina skrifter. Enligt Hristo Tatarchev motiverades deras krav på autonomi inte av en koppling till makedonisk nationell identitet utan av oro för att en uttrycklig dagordning för förening med Bulgarien skulle provocera andra små Balkan-nationer och stormakterna till handling. Makedonska autonomi kan med andra ord ses som en taktisk avledning eller som "Plan B" för bulgarisk enande. İpek Yosmaoğlu, Blood Ties: Religion, Violence and the Politics of Nationhood in Ottoman Macedonia, 1878–1908, Cornell University Press, 2013, , s. 15-16.Den "adrianopolitiska" delen av organisationens namn indikerar att dess agenda inte bara gällde Makedonien utan också Thrakien - en region vars bulgariska befolkning inte på något sätt hävdas av makedonska nationalister idag. Faktum är att organisationens ursprungliga namn ("bulgariska makedonska-adrianopels revolutionära kommittéer") visar att den hade en bulgarisk nationell karaktär: de revolutionära ledarna var ganska ofta lärare från de bulgariska skolorna i Makedonien. Detta var fallet med grundarna av organisationen … Deras organisation betraktades populärt i det lokala sammanhanget som "den bulgariska kommittén (erna). Tchavdar Marinov, Berömda Makedonien, Alexanderland: Makedonisk identitet vid korsningen mellan grekiska, bulgariska och serbisk nationalism i Entangled Histories of the Balkan - Volume One: National Ideologies and Language Policies with Roumen Daskalov and Tchavdar Marinov as ed., BRILL, 2013, , s. 273-330. och till viss del av Arumäner i området.Autonomi för Makedonien och Adrianopels vilayet (södra Thrakien) blev nyckelkravet för en generation av slaviska aktivister. I oktober 1893 grundade en grupp av dem den bulgariska Macedono-Adrianopolitan Revolutionary Committee i Salonica … Den engagerade sig i att skapa ett nätverk av hemliga kommittéer och beväpnade gerillor i de två regionerna såväl som i Bulgarien, där en ständigt växande och politiskt inflytelserika makedonska och thrakiska diaspora bodde. IMARO-aktivisterna, som var starkt påverkade av idéerna om tidig socialism och anarkism, såg det framtida autonoma Makedonien som en multinationell politik och följde inte självbestämmandet för makedonska slaver som en separat etnicitet. Därför var makedonska (och även adrianopolitiska) ett paraplybegrepp som täckte bulgarer, turkar, greker, vlachar (aromaner), albaner, serber, judar och så vidare. Medan detta meddelande togs ombord av många Vlachs såväl som några patriarkistiska slaver, lyckades det inte imponera på andra grupper för vilka IMARO förblev den bulgariska kommittén. ' Historical Dictionary of Republic of Macedonia, Historical Dictionaries of Europe, Dimitar Bechev, Scarecrow Press, 2009, , Inledning. En provisorisk regim inrättades i staden Kruševo, där upproret utropade "Kruševorepubliken," som upplöstes efter bara tio dagar, den 12 augusti.Khadziev, Georgi (1992), Down with the Sultan, Long live the Balkan Federation !, senast 3 september 2007 Ett utdrag ur boken "National Liberation and Libertarian Federalism" (Natsionalnoto osvobozhdeniye i bezvlastniyat federalizum), översatt av Will Firth. Den 19 augusti ledde ett nära besläktat uppror organiserat av bulgariska bönder i Adrianopels VilayetAdrianopelregionen blev en av bulgarernas mest eftertraktade irredentas, näst efter Makedonien. I slutet av 1800-talet uppgick den totala befolkningen i Adrianopelregionen till nästan en miljon människor, varav nästan en tredjedel var bulgarer … En bulgarisk nationell befrielsesrörelse började utvecklas omedelbart efter 1878, i nära samarbete med nationell befrielsesrörelse i Makedonien och fick en organiserad karaktär efter skapandet av den inre makedoniska-adrianopolitiska revolutionära organisationen (IMARO) 1893. Den förlitade sig huvudsakligen på flyktingarna från regionen Adrianople som bodde i Bulgarien, men det fanns också intern "organisation. Dess handlingar kulminerade i Preobrazhenie (Transfiguration) -upproret, som bröt ut två veckor efter Ilinden-upproret, den 6/19 augusti 1903. Raymond Detrez, Bulgariens historiska ordbok, Europas historiska ordböcker, nr 46, Scarecrow Press, 2006, , s. 3. till secession i ett stort område i Strandzja-bergen och grundandet av ytterligare en provisorisk regim i Vassiliko, "Strandzjarepubliken." Detta varade i cirka tjugo dagar innan det slogs ner av turkarna. Upproret uppslukade också Kosovos och Salonikas vilayeter.Nadine Lange-Akhund, The Macedonian Question, 1893-1908, från västra källor, östeuropeiska monografier, 1998; , s. 125.
När upproret började hade många av de mest kvalificerade - och potentiella ledarna, inklusive Ivan Garvanov och Gotse Delchev, redan arresterats eller dödats av det Osmanska riket. Revolten stoppades inom ett par månader. De överlevande upprätthöll ett gerillakrig mot turkarna de följande åren, men dess större effekt var att de europeiska makterna började försöka övertyga den osmanska sultanen att han måste inta en mer försonlig attityd gentemot sina kristna undersåtar i Europa.
Ilinden-upproret miniatyr|Upprorets banér från Ohrid med en bulgarisk flagga med inskriften Свобода или смърть - Frihet eller död. Upprorsmakarna hissade bulgariska flaggor överallt.Bulgariens nationella militärhistoriska museum, förtjust 260Vilka är makedonerna av Hugh Poulton - s. 57. Hämtad 29 november 2014. En redogörelse för datum och detaljer för upproret spelades in av den anarkistiska författaren Georgi Khadziev som översattes av Will Firth. Den 28 juli skickades meddelandet till de revolutionära rörelserna, även om hemligheten doldes till sista stund. Upproret började på natten den 2 augusti och involverade stora regioner i och runt Bitola, runt sydväst om Makedonien och en del av norra Grekland. Den kvällen och tidigt nästa morgon attackerades staden Kruševo och intogs av 800 rebeller. Samtidigt, efter tre dagar av strider följt av en belägring som startade den 5 augusti, intogs staden Smilevo av rebellerna. Staden Kleisoura, nära Kastoria, intogs av upprorister omkring den 5 augusti. Den 14 augusti, under Nikola Pushkarovs ledning, angrep och spårade några förband nära Skopje ett militärtåg. I Razlog deltog lokalbefolkningen i upproret. Detta var längre österut, i Pirin i dagens Bulgarien.
Den 4 augusti, under ledning av Nikola Karev, hade en lokal regim kallad Kruševorepubliken inrättats. Samma dag och nästa dag gjorde turkiska trupper misslyckade försök att återta Kruševo. Den 12 augusti, efter slaget vid Sliva, erövrade och brände 3 500 osmanska soldater Kruševo. Det hade hållits av upprorsmakarna i bara tio dagar. Kleisoura återtogs slutligen av osmanska trupper den 27 augusti.
Andra inblandade områden var bland annat Ohrid, Florina och Kičevo. I Thessaloniki var operationerna mycket mer begränsade och utan mycket lokalt engagemang, delvis på grund av meningsskiljaktigheter mellan fraktioner från den inre makedonska revolutionära organisationen (IMRO). Det skedde inte heller något uppror i Prilepområdet, öster om Bitola.