miniatyr|Kvinna inskriven vid Prostitutionsbyrån i Stockholm mellan 1863 och 1881. miniatyr|Anna Johannesdotter - nummer 3149 i Prostitutionsbyråns rullor Reglementeringen var ett system som användes för att reglera prostitution i Sverige mellan 1847 och 1918. Det fungerade enligt samma form som systemet med så kallad reglementerad prostitution i många andra länder i Europa under sin samtid. Från 1812 gjordes experiment med olika form av tvångsåtgärder mot könssjukdomar mot misstänkta prostituerade i Stockholm, något som till och med resulterade i tillstånd för två bordeller; dessa försök utmynnade 1847 i ett regelrätt reglementeringssystem av samma typ som då fanns i en stor del av Europa.

Systemet gick ut på att polisen registrerade prostituerade kvinnor i ett offentligt register, och att dessa därefter tilläts sälja sex mot villkor av regelbundna tvångsundersökningar av sexuella sjukdomar. Systemet möttes i slutet av 1800-talet av växande motstånd från kvinnorörelsen. Det anklagades för att stödja sexuell dubbelmoral och ge upphov till övergrepp och trakasserier av kvinnor, och en särskild förening bildades för dess avskaffande. Systemet avskaffades slutligen 1918.

Bakgrund

Före 1800-talet existerade inget uttryckligt förbud mot prostitution som sådant i Sverige. Däremot var sex utanför äktenskapet förbjudet oavsett om det var frågan om prostitution eller inte. Detta bestraffades med antingen böter eller kroppsstraff inom kyrkoplikten,Taussi Sjögren, Marja, Rätten och kvinnorna, från släktmakt till statsmakt i Sverige på 1500- och 1600-talen, Malmö 1996. en lag som drabbade både dem som sålde eller köpte sex.

I 1700-talets Stockholm misstänktes kaffehus, som drevs av före detta älskarinnor till rika män, ofta för att vara maskerade bordeller, och det förekom att pigorna på sådana etablissemang, liksom på krogar och värdshus, ibland utsattes för medicinska tvångsundersökningar för att förhindra spridningen av könssjukdomar, men detta skedde då utan stöd av någon specifik lag.

Tidiga versioner 1812-1838

I början av 1800-talet började nya lagar ta form då myndigheterna började oroa sig spridning av de obotliga könssjukdomarna syfilis och schanker samt gonorré, som även den var obotlig då antibiotikan och penicillinet ännu inte fanns.

Fram till år 1860 krävdes inrikes pass för resande inom landet, och för att få resa behövde den resande i samband med pass intyga med ett sundhetsbevis. Detta visade att denna genomgått en undersökning och blivit friskförklarad av läkare. Hade den resande inte sundhetsbevis kunde den få reseförbud samt tvingas till vård, detta för att inte sprida runt någon sjukdom. De som utförde dessa inspektioner var i första hand provinsläkare, fjärdingsmän, landshövdingar och präster.

1812 års cirkulär krävde inspektioner av människorna i de lägre samhällsklasserna. Lagen var en tydlig klasslag då könssjukdomar förknippades med underklassen. Både män och kvinnor inspekterades, men speciellt pigor, värdshuspigor samt de som sålde egna varor på marknaden, som kaffekokerskor och cigarrförsäljerskor, eftersom kvinnor ur dessa yrkeskategorier ofta misstänktes för att vara prostituerade. Även de män och kvinnor som hade yrken där det krävdes att resa runt i Sverige inspekterades.

Fram till 1818 utförde även polisen razzior på olika näringsställen där större grupper kvinnor, ofta pigor, undersöktes av stadsläkare, eftersom dessa ofta misstänktes för att vara prostituerade. Dessa kvinnor antecknades inte vid namn i polisens diarium utan vid nummer.

Dessa tvångsåtgärder tilldrog sig dock ofta klagomål, eftersom det upplevdes som kränkande trakasserier mot kvinnor som inte var prostituerade.

London och Stadt Hamburg

Som en lösning på problemet av de alltmer spridda könssjukdomarna startade myndigheterna 1838 två kommunala bordeller i Stockholm: Stadt Hamburg på Järntorget och London på Skeppsbron. Där var tanken att friska kvinnor skulle prostituera sig till friska män och att de regelbundet kunde inspekteras och undersökas av fattigläkare. Kaffehus hade liksom cigarettaffärer ryktet att de bedrev prostitution med anställda. Detta år (1838) fick då två kaffehus semiofficiella tillstånd att ”hålla hus” vilket på den tiden menades prostitution. Båda dessa bordeller utsattes för stenkastning och stängde 1841, och experimentet ansågs inte hållbart eller effektivt.

Reglementeringen 1847-1918 Systemet Efter misslyckandet med tolererade bordeller 1838-1841 ansåg Stockholm stad behöva ett nytt och tydligt reglerat system för att ta itu med kontroll av prostitutionen och spridningen av könssjukdomar i Stockholm. Enligt samtida syn på sexuallivet uppfattades det som oundvikligt för män att söka efter sex, eftersom män inte ansågs ha eller behöva visa sexuell självkontroll, utan tvärtom behöva regelbundet sexuellt utlopp, och det ansågs bättre att de gjorde det hos prostituerade än att trakassera kvinnor som inte var prostituerade. Prostitutionen betraktades därför som ett oundvikligt "nödvändigt ont", och prostituerade ansågs därför behöva kontrolleras för myndigheterna skulle kunna hålla könssjukdomarna under kontroll. Detta var det resonemang som var det rådande i Västvärlden under samtiden.

I de flesta delar av Europa hade man vid denna tid ett så kallat reglementerinssystem. Det hade införts i stora delar av Europa av kejsar Napoleon, och sedan blivit en förebild för andra länder. Stockholm föreslog nu att detta system skulle införas i Sverige med förebild från utlandet.

År 1847 infördes medicinsk reglementering som påstods handla om smittrisk och smittskydd. Kvinnor som sålde sex eller troddes sälja sex blev då inskrivna i en besiktningsbyrå, där de regelbundet tvingades genomgå gynekologundersökningar. Ansvariga på byrån var stadsläkare Johan Gustaf Höstman (1805-1880) och Carl Johan Svanberg (1824-1893). Om de fann tecken på venerisk sjukdom skickades kvinnan på kurhus i Stockholm Kurhuset Eira.

År 1859 infördes även prostitutionsreglementering som varade fram till 1918. Den reglerade var de prostituerade fick befinna sig, vilka gator de fick gå på, bland vilka de fick föra sig samt var de fick bo. I Sverige var reglementeringen en kommunalt fenomen, men andra städer följde efter Stockholm, och 1865 hade Göteborg infört samma bestämmelser.

Den prostituerade mottog ett identifikationsbevis där hon kategoriserades som prostituerad. Detta gjorde det svårt för henne att få ett annat yrke. Kvinnan kunde bara strykas ur registret och motta ett normalt identifikationskort om hon kunde visa att hon försörjde sig på ett annat sätt än prostitution. Det var dock svårt för en kvinna, som hade ett identifikationskort som kategoriserade henne som prostituterad, att få en annan anställning. Att hamna i registret innebar därför att många kvinnor hamnade i en fälla och fick svårt att någonsin ta sig från prostitutionen, när de väl en gång hamnat i registret.

Motstånd mot reglementeringen

År 1869 bildades The Ladies National Association i England och något år därefter bildades British and Continental Federation for the Abolition of Prostitution för att motarbeta Contagious Diseases Acts. De gick samman under Josephine Butlers ordförandeskap. En underavdelning till den organisationen blev den Svenska organisationen ”Den brittiska, kontinentala och allmänna federationens svenska avdelning” som enbart kallades ”federationen”. Den försökte år 1875 etablera sig i Sverige. Reglementeringens internationella avskaffande skulle uppnås genom att skapa lokalavdelningar i andra länder och man försökte då etablera en avdelning i Sverige. Men detta gick inte att genomföra förrän 1878, då Svenska Federationen bildades. Federationens mål var att avskaffa den reglementerade prostitutionen. Federationen arbetade främst i Stockholms men försökte även sprida verksamheten utanför huvudstaden.

1903 försökte man utreda andra sätt att stoppa spridningen av de veneriska sjukdomarna än reglementeringen, och därför lades en motion i Andra kammaren i riksdagen. Det året tillsattes även en kunglig kommitté för att utarbeta förslagen på ersättandet av reglementeringen, och 1910 hade de slutfört sitt uppdrag. Sveriges reglementering kom att upphöra i samband med Lex Veneris (lag om åtgärder mot spridning av smittosamma könssjukdomar) år 1918, och därmed upphörde även federationen.

Se även Människohandel i Sverige

Referenser Noter

Allmänna källor

Externa länkar Den reglementerade prostitutionen ur feministisk synpunkt. (1904) av Frida Stéenhoff

Kategori:Prostitution i Sverige Kategori:Sverige under 1800-talet Kategori:1847 i Sverige Kategori:1918 i Sverige Kategori:Stockholm under 1800-talet