Lucia är en högtid som firas den 13 december, samt även namnet på högtidens huvudperson. I Sverige ingår lucia tillsammans med advent i förberedelserna till julfirandet.
Centralt i det moderna firandet är luciatåget, med en lucia, klädd i vitt med ljuskrona på huvudet och ett rött band om midjan. Tillsammans med sina tärnor och stjärngossar framför lucian traditionella luciasånger och bjuder på adventsfika. Det svenska moderna luciatåget är en blandning av flera traditioner, varav de flesta folkliga. Eventuellt finns också ett förkristet inslag. Den svenska traditionen med luciatåg har spritts till andra nordiska länder, och i viss mån också utanför Norden.
13 decembers namnsdag Lucia kommer från den gamla helgonkalendern. Helgonet Lucia vördas i både västkyrkan och östkyrkan, och ska ha levt på Sicilien omkring år 300. Den vita dräkten som luciatågets centralgestalt bär symboliserar helgonets renhet medan det röda sidenband hon har om midjan sägs symbolisera Lucias martyrdöd. Glitter i håret anspelar på en helgongloria. Även om oljelampa eller ljus i handen tillhör helgonet Lucias helgonattribut har dagens nordiska luciafirande föga gemensamt med den ursprungliga helgonkulten.
Etymologi Namnet Lucia är den feminina formen av det romerska förnamnet (praenomen) Lucius. Det har en koppling till latinets ord för 'ljus', lux (gen. lucis) och gavs troligen, ursprungligen, till pojkar som föddes vid dagens gryning.<ref name=Ingen>[http://www.smus.se/earkiv/julgava08.pdf Ingen dager synes än. Visor om Lucia, Staffan och andra figurer ur lussetraditionen.] Skrift från Statens musiksamlingar 2008 av Lars Annersten, Kerstin Karpvik, Ulrika Gunnarsson, Anna Hedar och Karin Strand</ref> På italienska är Lucia ett namn som betyder den ljusa. Lucio är den maskulina varianten av namnet. Ordstammen för lux, lucis är i sin tur ett urindoeuropeiskt arvord.
Historia Den 13 december har man inom både västlig och östlig kristendom sedan medeltiden firat ljusets skyddshelgon Lucia vid årets mörkaste dag, nämligen Vintersolståndet enligt den julianska kalendern. Sedan man övergått till den gregorianska kalendern, vilket för Sveriges del skedde på 1700-talet, infaller vintersolståndet den 22 december men luciafesten ligger kvar på samma datum.
Lucia är en av de få högtider i de skandinaviska protestantiska länderna som är namngivet efter ett helgon: Sankta Lucia, skyddshelgonet för Syrakusa som dog på 300-talet. Men namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.Axelsson, M: Varför firar vi lucia den 13 december?, publicerad 10 december 2012, läst 31 januari 2013. Enligt nordisk folktro var den 13 december en farlig natt eftersom man trodde att övernaturliga makter var i rörelse under vintersolståndet. Man trodde även att djuren kunde tala under lucianatten. Alla julförberedelser skulle vara klara till luciadagen och det firade man med att äta och dricka lite extra. Även husdjuren fick extra foder.
Luciafirande och besläktade traditioner har förändrats genom århundradena och först omkring sekelskiftet 1900 etablerades en gemensam och allmänt spridd luciatradition i Sverige. Den moderna svenska luciatraditionen har troligen ett starkare ursprung i Västsverige, Dalsland, Bohuslän, Västergötland och Värmland. Därifrån har den spritt sig över hela Sverige. Från samma tider finns belägg för Luciauppträdanden i finlandssvenska områden.
Under 1900-talet har luciafirandet spritts till andra områden och delar av världen såsom Danmark och delvis i Norge.
Äldre svensk luciatradition miniatyr|Luciafirande i en svensk kyrka 2006. Hednisk bakgrund och medeltid Vid den mörkaste tiden på året i det förkristna Norden besvärjdes ljusets makter för att få ljuset att återvända. Årets längsta natt kallades midvinter och fungerade som motsvarighet till midsommaren. Det är från dessa föreställningar kopplade till ljus, mörker och årets gång, som den svenska ljushögtiden runt den 13 december ursprungligen härstammar. Under 1300-talet, då den julianska kalendern gällde i Sverige och därmed även i Finland, var lucianatten årets längsta natt. Då ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade och att det därför var bäst att hålla sig vaken (lussevaka). Från medeltiden finns uppgifter om firandet av julfastans ingång. På lucianatten slaktades julgrisen och det festades natten lång. Traditionen med en ljusbringande kvinnogestalt kan ha sitt ursprung i en hednisk ljusgudinna; Den moderna Luciahögtiden skulle därmed kunna vara ett exempel på kristianisering.
1700- och 1800-tal Under medeltiden inträffade vintersolståndet den 11 december. Genom förskjutningen vid införandet av den gregorianska kalendern på 1700-talet inträffar nu vintersolståndet i stället 21 eller 22 december. Men i folktron levde 13 december kvar som årets längsta natt, då man skulle hålla sig inomhus, stanna uppe och vaka. Ungdomar kunde klä ut sig, till exempel till det motsatta könet, och gå runt till olika stugor och gårdar för att sjunga och tigga mat och dryck.
Luciadagen kallades på sina håll lillejul, och ansågs också vara den dag då bak, trösk, och brygd skulle vara avslutade för året.
Firandet var vanligast runt Vänern i sydvästra Sverige, det vill säga i Bohuslän, Västergötland, Dalsland och Värmland. Exakt varför den geografiska fördelningen såg ut så är oklart.
Prosten Carl Fredrik Nyman berättar i den otryckta Märkvärdigheter uti Ingelstads härad från en resa i Västergötland 1764, hur han då stötte på den för honom helt okända luciatraditionen: Rätt som jag låg i min bästa sömn, hördes en Vocalmusique utan för min dörr, hvaraf jag väcktes. Strax derpå inträdde först ett hvit-klädt fruntimmer med gördel om lifvet, liksom en vinge på hvardera axeln, stora itända ljus i hwar sin stora silfversljusstake, som sattes på bordet, och strax derpå kom en annan med ett litet dukadt bord, försedt med allehanda kräseliga, äteliga och våtvaror, som nedsattes mitt för sängarna... det är Lussebete. Det är första kända dokumentationen av något som kan liknas vid en Lucia.
I den första tryckta Värmlandsbeskrivningen, Erik Fernows Beskrifning öfwer Wärmeland från 1773, ges en tidig beskrivning av Lussetraditionen i Värmland: Man skall den dagen wara uppe at äta bittida om ottan, hos somlige tör ock et litet rus slinka med på köpet. Sedan lägger man sig at sofwa, och därpå ätes ny frukost. Hos Bönderne kallas detta 'äta Lussebete', men hos de förnämare 'fira Luciäottan'. Medan Hofsten beskrev seden som endast förekommande hos allmogen, säger Fernow att den förekom även på herrgårdarna.
Den verkar även ha spridit sig utanför Värmland. 1791 firades Lucia vid den Värmländska nationen i Lund.
1791 firades Luciadagen på Åkerö slott enligt hävdvunnen sed. Ebba Sparre har beskrivit i ett brev till sin syster hur hon väcktes av fiolspel, och då hon öppnade ögonen fick se två av tjänsteflickorna med förvaltarens dotter och en hushållerska komma in i kammaren, helt vitklädda med blomstergirlanger på huvudena och bärande mellan sig ett slags altare, med en korg i guldpapper och med 16 brinnande ljus.
Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia. En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: ... då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus. Egentligen borde det varit en tjenstflicka, ty han skulle föreställa Sancta Lucia, men, förmodligen för bördans skull, hade därtill i senare tider tagits en karl.
En manlig Lucia verkar dock inte ha varit helt unik. Otto U. Marin beskriver 1837 lussefirandet hos ett herrskap S., som hade för sed att fira denna morgonstund i likhet med hvad öfligt är uti en del provinser. Vid mitten av 1800-talet börjar Luciatraditionen att sprida sig allt mer, då främst i de västsvenska landskapen, inklusive Göteborg och västra Bergslagen.
Lussi och andra besläktade traditioner miniatyr|Dalarnas Lussibrud - ett luciatåg i folkton, 2023. Liknande traditioner har förekommit i östra Norge, där lucia/midvinter i folktron gått under beteckningen lussinatt, med en mängd föreställningar om övernaturliga krafter kopplade till midvinternatten.
Lussinatta inträffade den 13 december och det var då som Lussi, eller Lussekäringen, en kvinnovarelse med onda egenskaper likt en kvinnlig demon eller häxa, kom ridande genom luften med sina följeslagare som kallades för lussiferda. I vissa trakter, särskilt i Västergötland, handlade i stället om en man, Lussegubben. Lucialegenden var känd i Norden först på 1200-talet, och först på 1300-talet var namnet allmänt känt som namn på dagen. Lussi är med all sannolikhet en personifikation av dagen, utan koppling till helgonet. Under tiden mellan lussinatta och julen trodde man att troll och onda andar var särskilt aktiva utomhus. Det var synnerligen farligt att vara ute under själva lussinatta. Barn som hade begått illdåd behövde akta sig extra noga, då Lussi kunde komma ner för skorstenen och röva bort dem. Om vissa av julens förberedelser inte blev klara, kunde Lussi straffa gården i fråga.Lussi, Tomas og Tollak: tre kalendariske julefigurar, Brynjulf Alver, 1976
Olof Rudbeck d.ä. gjorde i sin Atlantica ett försök att koppla föreställningen mellan en Lussi och den grekiska mytologins Demeter. Denna identifikation upprepades senare av Erland Hofsten i början av 1700-talet, men anses idag som ett utslag av göticism. Rudbeck ger inte någon beskrivning av Lussitraditionen som den såg ut i slutet av 1600-talet.Lucia och lussebrud i Värmland, ur Svenska kulturbilder Ny följd, häfte 5, Hilding Celander, 1936
Liknande traditioner har funnits även i andra länder, bland annat Böhmen.
I Dalarna fanns en lokal tradition med en Lussibrud med följe. Följet gick från gård till gård och sjöng för de boende. Täpp Lars Arnesson anordnade under 1990-talet ett luciatåg i Malungs kyrka, där deltagarna var klädda i folkdräkter så som de såg ut runt 1860. Han ansvarade för SVT:s Luciamorgon 2004 som fick samma tema. Från 2022 och framåt anordnade Arnesson, tillsammans med Anna-Karin Jobs Arnberg och Johanna Runbäck, en konsertserie i Floda, Malung, Mora, Rättvik och Leksands kyrkor under namnet "Dalarnas Lussibrud - ett luciatåg i folkton".Siljan News 20 november 2022: Snart är Lussibrud här, i år med en rejäl tvist och rikligt med bling, läst 27 december 2025Visit Dalarna 3 november 2022: Dalarnas Lussibrud – nyskapande luciatåg med gamla traditioner , läst 27 december 2025DN 13 december 2025: Dalarnas lussetraditioner tolkas på nytt: ”Vi har tittat i gamla källor och dalmålningar”, läst 27 december 2025
I Värmland uppstod en annan tradition. Erland Hofsten berättade i sin otryckta Beskrifning öfwer Wermeland i början av 1700-talet om vad han uppfattade som ett Warimanniens ålder til upbruk och beboande, i dy thet kan gifwa wid handen thenna fäst här hafwa satt sig förrän någon annan ort av Swea och Giöta, emädan the ther om eij enss hört, men the emot then sedan af hedenhöös här warit brukat. Ingen utförligare beskrivning ges av vad festen gick ut på. Hofstens teorier om festens hedniska ursprung är dock med all förmodan överdrivna.