Laga skifte i Dalarna

miniatyr|Bergsmansby Bråfors med omgivning 1847 Laga skifte i Dalarna har en komplex historia. Laga skifte genomfördes i de flesta delarna av Sverige i början på 1900-talet efter storskiftet och enskiftet, men fick inte samma genomslag i Dalarna på grund av motstånd mot förändringar i fastighetsindelningen, ägosplittring och realarv. Motståndet ledde bland annat till särlagstiftningar där SFS 1932:223, "Lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län", är inräknad. Lagen kallas här Dalalagen (1932) för att skilja den från medeltida Dalalagen. Motståndet ledde till att fastighetskartan över Dalarna består av många småskiften.

Historia

Tidiga skiftesreformer Marken i Sverige var ofta gemensamt brukad inom en by innan tillkomsten av landskapslagar på 1200-talet. Marken var annars uppdelad mellan brukarna, som kallades för åbor, utan någon ordningsprincip för läget av ägolotterna i förhållande till varandra, det som kallas för hammarskifte. I Dalarnas fall omfördelades inägomarken dess skiften, eller tegar, med några års mellanrum. På grund av oregelbundenheten av omfördelningen var det svårt att hålla koll på vilken mark som fick brukas av de olika delägarna. Efter landskapslagarna kom tegskiftet vilket medgav en mer regelbunden indelning av marken. Då delades jorden in i åker, äng och övriga ägoslag. Därefter lades åker och ängen in inom gemensamma hägnader, som kom att kallas för gärden, som delades i tegar. En delägare fick en eller flera tegar i olika storlekar och bredd beroende på ens andel i byns delningsgrund. Dessutom spelade tomtens läge roll för tegens läge.

För att kontrollera vem som ägde vad och storleken på tomten var revningar viktiga. Revning är ett sätt att mäta upp ägolotten och kunde utföras gårdsvis eller på sockennivå. Det gick ut på att bönderna först märkte ut sin egen ägolott med käppar. Därefter kom revkarlar, mätningskunniga bönder, och mätte ägolotterna än en gång. Man tog inte hänsyn till lutningar i marken eller om det fanns stenrösen, vägar eller områden som inte kunde räknas med, då mättes de delarna separat. Sedan drogs de bort från ägolottens totala area. Mätningens resultat hamnade på två revstickor som bönderna fick. På revstickorna noterades ägolottens namn och storlek. Ena stickan behölls av bonden och andra stickan fördes till en revskrivare som noterade uppgifterna i revboken. Revstickorna förvarades i ett centralt arkiv där en stickredningsman var ansvarig. När en ägolott byttes eller köptes följde revstickan med till den nya ägaren. Revstickorna fungerade som ett lagfartsbevis som också kunde användas som pant. Bonden kunde lämna in sin revsticka till en butik där den förvarades tills att bonden hade råd att betala de köpta varorna. Ofta förvarade bönderna sina revstickor på ett långt snöre. När en ägolott skulle ärvas lades revstickorna ut på golvet och delades ut mellan alla arvingarna.

Storskiftet När storskiftet påbörjades i Sverige 1749 var gränserna mellan byarna i Dalarna och ägoblandningen stor. I och med den stora ägoblandningen undantogs storskiftes stadga för flera delar av Dalarna med motiveringen att en ägoutredning måste göras innan ett storskifte kan genomföras. Intresset för ett storskifte i Dalarna var också lågt eftersom det skulle leda till stora påfrestningar för bondekulturen. Det var ett bristande intresse för modernisering inom landskapet som var problemet, inte oförmågan till förändring. Dessutom kan orsaken till lågt intresse grundas i att Dalarna kom i kontakt med nya brukningssätt från resor söderut. Dalarna var ofta först med innovationer eller nya redskap som var viktiga för skörden. Dalaplogen var ett redskap som fick stor betydelse i hela Sverige. Trots motstånd och flera protokoll från Dalarna som ville få uppskov eller befrielse från skiftesreformen, kom kraven för storskiftet att bestämmas 1804 via ett kungligt brev. Med hjälp av brev kunde man bestämma vad statsanslagen skulle användas till. Det var i denna ordning som skulle gälla:

Upprätthålla kartor över socknarnas inägor och skog samt gradera ägorna Revning av åker och ängsmark Bestämma hur många, och vilka jordägare, varje by skulle innefatta Utbrytning av inägojord samt reglering av fäbodarna Besuttenhetsreglering inom byarna Åbodelning mellan de olika jordägarna av inägojorden Kronans skog skulle särskiljas från resterande skogsägares innehav där det inte framgick vem som ägde vad. Resterande skogsägares innehav skulle även delas upp mellan skifteslagen.

Den ursprungliga idén med storskiftet var att man skulle få sin mark samlad som markägare. Helst ville man ha den samlad på en plats, annars på så få som möjligt, och få bort de minsta gårdarna. Det var svårt att utföra och resultaten blev ofullständiga. Det ledde till en stor ägosplittring i Dalarna efter storskiftet.

Ägosplittring Dalarna har en egen skifteshistoria och har inte utvecklats som resterande landskap i Sverige har. Tegskiftet var inte lika framgångsrikt i Dalarna och det finns inga spår av solskiftet, som var en del av tegskiftet. Istället var ägosplittringen i Dalarna stark i många delar av landskapet, framförallt runt Siljan. Ägosplittring är en uppdelning av fastigheternas mark i många små och smala skiften. Det finns en komplicerad ägostruktur i delar av Dalarna med flera ägare och smala skiften i odlingsmarker och skogsmarker. Bakgrunden till detta är att marken i Dalarna historiskt sett delats ut till flera arvingar, där både söner och döttrar inkluderats, istället för att marken gått till den äldsta sonen. Att gården delas upp mellan alla syskon kallas för realarv och det medförde trånga och små arvslotter. Storskiftet medgav inga större förändringar inom ägo- och ägarsplittringen. Bönderna var vana att dela jorden vid arv, via sämjedelningar. Det innebar att man ärvde både det totala jordinnehavet och enskilda skiftena mellan alla arvingar. Sämjedelning är när man privat gör upp mark och dess gränser, något som inte varit tillåtet sedan 1962.

På grund av motstånd mot skiftesreformer infördes speciallagen SFS 1932:223, här kallad Dalalagen (1932), i syfte att påskynda skiftesreformerna efter att den tidigarjorddelningslagen inte gett resultat. Dalalagen (1932) reglerade hur omröstning om skiftes- och omarronderingens genomförande skulle gå till. Lagen gjorde det möjligt att utesluta ägor som tillhörde skifteslaget men som tillhörde en annan by. Dessutom medförde Dalalagen (1932) att inägor kunde skiftas medan fäbodar och utskog kunde bortses. Lagen var ett sätt att få jordägarna att acceptera förrättningen. 1948 kompletterades Dalalagen (1932) vilket möjliggjorde sätt att lösa in jordbruksfastigheter, som var mindre än en hektar och inte hade byggnader, oavsett ägarens vilja. Ett moment av expropriation tillkom. Möjligheterna att föra samman skog från flera ägor till gemensamma lotter utökades dessutom. Det blev så kallade gemensamhetsskogar.

Omarrondering

Dalarna har heller inte genomfört ett enda laga skifte. Det har istället genomförts olika omarronderingsprocesser. Innan 1962 behövde man genomföra äganderättutredningar i samband med ett laga skifte. Vid 1962 bröts äganderättsfrågan ut ur lagaskiftsförfarandet och det blev möjligt att genomföra delarna separat. Äganderättsutredningar var till för att reda ut oklara och komplicerade ägarförhållanden och istället ge varje ägare en lagfart till marken de ägde. Det var viktigt då det gav möjlighet till jordbrukare att byta och köpa mark av varandra och eftersom jordbrukare på så sätt kunde inteckna sin mark. Avsikten med äganderättsutredning var att klara ut ägandeförhållandena och för att i framtiden kunna genomföra en skiftesreform som förbättrade skiftesstrukturerna. Denna skiftesreform fick sedan namnet omarrondering. Det innebär att indelningen av fastigheter ändras till större sammanhängande områden, likaså samlas mindre skogsskiften till större. Omarrondering görs för att bedriva en effektiv och lönsam jord- och skogsbruk. En mark som är starkt ägosplittrad begränsar de möjligheterna.

Från 1950-talet till 1990-talet

Jordreformerna under 1950-talet Skiftesreformerna gick långsamt under 1950-talet. Det ägosplittrade Dalarna stod i vägen för den nya jordbrukspolitiken, som tillkommit efter andra världskriget, och utvecklingen av jordbruket. De skiftesreformer som myndigheter ansågs nödvändiga hindrades av ineffektiv lagstiftning. Det arbetet bedrevs enligt Dalalagen (1932) som laga skifte som var speciellt utformat för ägosplittrade förhållanden. Då innebar laga skiftet både en individuell och översiktlig planering där rättsutredningar och förbättring av skogsbilvägar var inkluderade. Varje ägare skulle få sin mark samlad till ett fåtal ställen och det skulle betalas med statsbidrag. I samband med skiftena genomfördes vägombyggnader vilket förbättrade jordbruket. Det användes som ett viktigt argument i opinionsbildningen för skiftena. Det viktigaste syftet med laga skiftet var att föra samman ägarnas ägolotter till rimliga block, men inslag av storleksrationalisering saknades. I mitten av 1950-talet påbörjades försök på förrättningar som hade inslag av storleksrationalisering.

Det fanns en mycket pessimistisk syn på laga skiftets möjligheter att lösa problemet och stora grupper av markägare gjorde direkt motstånd mot skiftena. Lantbruksnämnden menade att endast omfattade tvångsregleringar kunde lösa problemen men lagstiftningen saknade stöd för det. Istället lämnade lagstiftningen vissa begränsade möjligheter till tvingade regleringar. Det gjorde förrättningarna långsamma och otympliga. En av orsakerna till att detta var möjligt var möjligheten att överklaga myndighetens beslut vid flera olika tillfällen. Det gjorde så att markägare kunde få flera åtgärder och beslut rättsligt prövade vid separata tillfällen.

Under 1950-talet pågick laga skifte i Mora, Ore, Sollerö och Siljansnäs socknar men varje skifte tog decennier att genomföra och skiftenas arealer var små. De kaotiska äganderättsförhållandena och den ineffektiva lagstiftningen gjorde att nästan inga skiften kunde avslutas och att inga nya kunde påbörjas under 1950-talet. Både lantbruksmän och skogsvårdsstyrelsen hade ett begränsat inflytande på laga skiftet. Från de regionala myndigheterna tillsammans togs initiativ till lagändringar, som kom under 1960-talet, som underlättade senare skiftesreformer.

1960-talet Det blev klart för lantmäterimyndigheten att ägosplittringen måste minskas så att inte skiftesreformerna försenas eller fördyras. Därför antogs förbudet mot sämjedelning av riksdagen 1962. Då bromsades ägosplittringen. Skiftena blev mindre och mindre, däremot fortsatte ägarsplittringen så att de genom arv fick allt fler ägare. Samma år bröts äganderättsfrågan ut ur skiftesförfarandet så att det blev möjligt att genomföra äganderättsutredningar separat från själva skiftet. Man frikopplade de två insatserna från varandra. Det gjorde det möjligt att för första gången sedan storskiftet slå fast äganderätten till en stor del av marken. Ambitionerna var att minimera trassliga förhållanden, klara ut vem som ägde vad och ge varje ägare lagfart. Det gav i sin tur möjligheter för markägare att köpa, byta och sälja sin mark och möjligheten att inteckna fastigheter. Det var framförallt viktigt för jordbrukarna som tidigare haft svårt att belåna marken i och med att en lagfart saknats. Äganderättsutredningarna var nödvändiga för att skiftesreformerna skulle komma igång i en större skala.

Skiftesreformer under 1970-talet