Gustav Adolf Joachim Rüdiger von der Goltz, född 8 december 1865 i Züllichau, provinsen Brandenburg, Preussen, död 4 november 1946 i Bernbeuren, Oberbayern, var en tysk greve och general som deltog i första världskriget och därefter förde befäl över tyska styrkor under finska inbördeskriget 1918 och i Baltikum 1919. Han landsteg med Östersjödivisionen i Hangö i april 1918, erövrade Helsingfors och bidrog avgörande till de vita finländarnas seger.

Bakgrund miniatyr|Rüdiger von der Goltz, 1918 Efter utbildning vid krigsakademin tjänstgjorde von der Goltz vid generalstaben i den kejserliga tyska armén. Han blev officer vid infanteriet 1886 och tjänstgjorde huvudsakligen i generalstaben fram till 1911, då han utnämndes till överste och regementschef. Under första världskriget deltog han i strider på både väst- och östfronten, sårades svårt vid slaget vid Marne 1914 och befordrades till generalmajor 1915. I maj 1917 blev han chef för 37:e infanterifördelningen vid Chemin des Dames.

Finska inbördeskriget

I mars 1918 fick von der Goltz befälet över den för Finland avsedda Östersjödivisionen.Svensk uppslagsbok, Malmö 1932 Avfärden fördröjdes med en månad på grund av svåra isförhållanden på Östersjön, och den avsedda landstigningsplatsen fick flyttas från Raumo till det av de röda besatta Hangö. Förbandet bestod av 9 500 tyska soldater och 400 finländska frivilliga, och von der Goltz hade därutöver till sitt förfogande ockupationsstyrkan på Åland samt 3 000 man under överste i Reval. Flottiljen anlöpte Hangö redd den 3 april utan att möta motstånd.

Von der Goltz var i princip underställd överbefälhavaren för Vasaregeringens trupper, general Gustaf Mannerheim, men utnyttjade i praktiken sin isolering och behöll ledningen över de tyska trupperna och de till dem anslutna vita styrkorna i sina egna händer. Hans plan gick ut på att erövra Riihimäki och avbryta järnvägsförbindelsen, varvid de röda skulle tvingas överlåta västra Finland inklusive Helsingfors. Samtidigt skulle ett anfall från Åland över isarna riktas mot Åbo skärgård och Brandenstein skulle genomföra en landstigning i Kotka för att avskära järnvägen till Viborg vid Kouvola. Av politiska skäl tvingades han dock marschera direkt mot huvudstaden. Anfallet mot Åbo skärgård slogs tillbaka, och i stället för Kotka genomförde Brandenstein den 7 april en landstigning i Lovisa.

Han fick senare även befälet över "Detachement Brandenstein", ett förband sammansatt av tre jägarbataljoner med understödstrupper som opererade från Tallinn, samt över 14:e Jägarbataljonen efter dess operationer på Åland. Von der Goltz marscherade mot Helsingfors och intog staden efter strider den 11–13 april.

Därefter sände von der Goltz sin division mot Riihimäki, som föll efter strider vid Hyvinge den 22 april. Brandenstein hade då erövrat Lahtis efter ett överraskningsangrepp, vilket innebar att järnvägslinjen var avbruten på två ställen och reträttvägen för den röda västarmén från Åbo avskuren. Mannerheim uppmanade von der Goltz att förstärka omringningen genom att erövra Tavastehus, men när tyskarna försökte hindra de röda från att retirera norrut led de ett nederlag vid Hauho den 28 april. Brandenstein höll ändå sina ställningar i Lahtis och tvingade den utmattade röda västarmén in i en sammanpressning väster om staden, där den kapitulerade den 2 maj.

Han utnämndes till "tysk general i Finland" med uppgift att föra befäl över de tyska trupper som blev kvar i landet och att leda den utbildning som de tyska officerarna skulle ge den finska armén. Han fick sedan uppgift av den finska regeringen att bygga upp den nya finska försvarsmakten, vilket också gjordes i snabb takt. Hans ställning gav honom betydande politiskt inflytande, bland annat i frågor om Finlands utrikespolitik och monarkiprojektet. Von der Goltz och hans sista trupper lämnade Finland den 6 december 1918.

Baltikum I februari 1919 kommenderades von der Goltz till Baltikum, där han övertog de frivilligförband (Freikorps) som ersatt den 8. armén vid dess myteri 1918. Den 23 maj 1919 intog han Riga. Efter häftiga och växlingsrika strider i Lettland – mot röda och vita estniska, lettiska och ryska trupper samt vissa polska enheter – bytte den nya tyska regeringen efter påtrycklingar från ententemakterna inriktning på sin östpolitik och gav i oktober 1919 order om utrymning av Baltikum.

Efter krigstjänsten Uppvuxen inom den kejserliga armén kunde von der Goltz inte acceptera den nya tyska republiken och lämnade sin tjänst 1920. Han medverkade därefter i Kappkuppen. Sedan ägnade sig Goltz åt den nationalistiska ungdomsrörelsen och blev 1924 ordförande i de förenade fosterländska förbunden. År 1931 anslöt han sin organisation till Harzburg-fronten, som leddes av nationalsocialisterna. Han utgav även Meine Sendung in Finnland und Baltikum (1920, svensk översättning samma år).

Von der Goltz hade livslånga band till Finland och besökte landet regelbundet; han bodde i allmänhet hos sin vän J. K. Paasikivi, med vilken han diskuterade Europas framtid. Han befordrades till generallöjtnant 1936 och var pensionerad vid andra världskrigets utbrott. Han gifte sig 1893 med Hannah von Hase; äktenskapet varade i nästan fem decennier till hustruns död våren 1941. Av parets tre söner stupade Hans i första världskriget, medan sonen Rüdiger förlorade ett ben i strid men blev över hundra år gammal.

Trupperna "die Balticumer" kom att på ett påtagligt sätt påverka de tyska inrikesförhållandena, i det att många av dem senare anslöt sig till den av Adolf Hitler grundade nationalsocialistiska rörelsen. Deras öde var präglat av det förräderi de ansåg Berlinregeringen gjort sig skyldig till emot dem när de frivilligt ställt upp på dess sida i ett läge då den ordinarie krigsmakten upplösts. Regeringen hade bland annat lovat dessa män bosättningar och jord i öster efter krigsslutet men återtog detta löfte, vilket för många var det huvudsakliga motivet för att kämpa vidare efter november 1918. Attityder och metoder från dessa strider, med massakrer på fångar och våld mot civila, kom att leva vidare i de tyska inrikes oroligheterna under 1920-talet och senare i de nazistiska förbanden SS.

Bibliografi Meine Sendung in Finnland und im Baltikum. Leipzig (1920; svensk övers. Krigsminnen från Finland och Baltikum I–II, 1920) Itämeren divisioona. Helsingin porttien edustalla. Vapaussodan kertomuksia, muistelmia ja kokemuksia I–II (1934–1935) Als politischer General im Osten. Leipzig (1936).


Utmärkelser

Noter

Externa länkar

Kategori:Tyska generaler Kategori:Födda 1865 Kategori:Avlidna 1946 Kategori:Män Kategori:Personer från Züllichau Kategori:Mottagare av Frihetskorsets första klass Kategori:Mottagare av Pour le Mérite Kategori:Mottagare av Preussiska Järnkorset