Tore Pryser, född 9 januari 1945, är en norsk historiker. Han är professor emeritus i historia vid Universitetet i Innlandet och har huvudsakligen arbetat med socialhistoria, lokalhistoria, samtidshistoria, arbetarrörelsens historia, mellankrigstiden och andra världskriget.
Förutom ett antal böcker i olika ämnen har Pryser skrivit Norsk historie 1800-1870 : frå standssamfunn mot klassesamfunn, en lärobok avsedd för historiestudenter på grundnivå. Han skrev också volym 4 av Arbeiderbevegelsens historie i Norge, med titeln Klassen og nasjonen : (1935-1946).
Ett övergripande tema för Prysers forskning om den tyska ockupationen av Norge är "svek och gråzoner". Medan mycket av ockupationshistorien har varit svartvit, har Pryser framhävt att mycket av ockupationstidens historia präglas av gråzoner. Det vanliga var inte hjältar och skurkar, utan att de flesta i Norge anpassade sig. Istället för ett nationellt fokus anser Pryser att det är mer informativt att se perioden ur ett internationellt perspektiv. Då kommer man att se att Norge till stor del var en fredlig plats, med väldigt lite fysiskt motstånd.
Liv och arbete
Utbildning Tore Pryser var intresserad av historia från tidig ålder och började undervisa i ämnet under sin militärtjänstgöring i Bodø 1970, som lärarassistent i Norges flygvapen. Där började han också undersöka sin släkthistoria och fann att familjenamnet kom från en invandrare på 1800-talet.Pryser 2024 Pryser tog examen med en cand. philol.-examen i historia vid Universitetet i Oslo 1974. Där var han forskningsassistent (vit.ass.) för dåvarande docent Sivert Langholm i det så kallade Ullensaker-projektet (formellt namn Norsk samfunnsutvikling 1860-1900).
Undervisning och forskning i historia Pryser anställdes som lektor i samtidshistoria, ett nytt utbildningsprogram, vid dåvarande Hedmark og Oppland distriktsskole i Lillehammer 1975. Politiskt var Pryser vänsterinriktad och i sin forskning och förmedling särskilt intresserad av historia med fokus på vanliga människor, ofta kallat socialhistoria, och den stora förändringen i sinnet, som han kände till från Ullensaker-projektet. Kopplingen mellan socialhistoria, politiskt engagemang och elevernas läxor med hushållslivet ansågs av vissa vara vänsterradikalt. Det resulterade i reportage i lokaltidningen Gudbrandsdølen Lillehammer Tilskuer, Billedbladet Nå och hamnade i ett ämne i Stortingets frågestund. Resultatet blev att Pryser och hans kollegor kom fram väl i frågan, de fick fullt stöd av kyrko- och utbildningsminister Kjølv Egeland.
Under arbetet med lokalhistoria i området blev han medveten om att bevarandet av arkivmaterial i området var dåligt, och var med och tog initiativ till det som så småningom blev Opplandsarkivet (idag Innlandsarkiva). Tore Pryser och historikerkollegan Terje Halvorsen var de två första av högskolans anställda som uppnådde professorskompetens baserad på forskningsarbete vid dåvarande Oppland distriktsskole 1993 (det som nu är Universitetet i Innlandet), i Prysers fall som professor i samtidshistoria. Lillehammer högskola beviljades universitetsstatus den 8 november 2024, med namnet Universitetet i Innlandet, Pryser är som professor emeritus fortfarande knuten dit.
Lokalhistoria Tore Pryser har varit brett intresserad av lokalhistoria, både inom forskning och förmedling. Han har hållit föreläsningar och publicerat sig i lokalhistoriska årsböcker, men har också varit engagerad i att bevara fysiska minnen. Sedan slutet av 1970-talet har Pryser varit engagerad i att få en uppdaterad kommunhistoria för Lillehammer och Fåberg. Arbetet påbörjades först 1991, enligt en plan som Pryser hade utarbetat som chef för Lillehammers kulturnämnd. Projektet delades in i tre volymer, den första fram till 1827, då Lillehammer blev stad. Den andra volymen omfattade resten av 1800-talet, och tiden fram till 1914, medan den tredje volymen omfattade fram till 1990-talet. Trots många utmaningar längs vägen lyckades författarna, med stöd från Pryser och andra i redaktionskommittén, få projektet till ett framgångsrikt slutförande, och de tre volymerna publicerades allt eftersom de färdigställdes, den sista 2004.
Som en del av sin forskning om socialhistoria undersökte Pryser även thraniterna (en tidig norsk arbetarrörelse, ledd av Marcus Thrane), både lokalt i Ullensaker och på andra håll i Östra Norge. Prysers forskning ledde till att han fick en inbjudan att föreläsa om thraniterna vid ett seminarium vid University of London i början av 1990-talet. Seminariet var givande, inte minst eftersom brittiska historiker ansåg att stödet för thraniterna i Norge var mycket högt, sett ur ett internationellt perspektiv.
År 2009 initierade Pryser ett bokprojekt om 1814 i Oppland. Syftet var att få fram kunskap om andra än bara deltagarna vid Riksforsamlingen på Eidsvoll år 1814. Totalt 300 män; elektorer och de som hade undertecknat stödförklaringar, undersöktes för att hitta källor om dem som kunde användas i boken. I samband med forskningen och utvecklingen av bokprojektet var ett antal personer och institutioner involverade i processen; Statsarkivet i Hamar, Mjøsmuseet och Gudbrandsdalsmusea, författaren Karsten Alnæs var också var också stödjande aktörer. Från 2010 höll Tore Pryser ett antal föreläsningar omkring 1814, enbart under 2014 hölls över 40 föreläsningar på olika platser i Oppland fylke. Forskningen bakom bokprojektet visade vikten av släktskapsnätverk för valet av väljare, listan över edsavläggare och undertecknare av stödförklaringar för Christian Frederik. Ett konkret resultat av projektet var den betydelse Hunn gård hade haft i valet av edsavläggare, vilket ledde till medel för restaurering av huvudbyggnaden på gården. Projektet ledde också till försök att dokumentera kvinnornas ställning år 1814.
Stora historiska verk Pryser kontaktades av förlaget Det Norske Samlaget, som ville ha en revidering av Arne Bergsgårds Norsk historie 1814-1880, som var en kursplan för historiska studenter på grundnivå. Han avböjde, eftersom han ansåg att boken var föråldrad. År 1981 frågades Pryser av förlaget om han kunde skriva en helt ny bok om perioden, avsedd som en kursplan för studenter på grundnivå. Pryser gick med på det, och boken var klar 1985, med titeln Norsk historie 1800-1870 : frå standssamfunn mot klassesamfunn, med en ny reviderad utgåva 1999. Boken fick goda recensioner, både från Øystein Sørensen i Dagbladet och Åsmund Egge i Klassekampen. Totalt har boken sålts i nästan 20 000 exemplar.
Samma år, 1981, fick Pryser också en förfrågan från professor Edvard Bull d.y. om att skriva en volym i verket Arbeiderbevegelsens historie i Norge. Bull accepterade att uppdraget från Det Norske Samlaget först måste slutföras. När Pryser var redo att bidra till verket tilldelades han volym 4, som omfattade perioden 1935 till 1948, vilken började med Johan Nygaardsvolds regeringstillträde. Vid ett redaktionsmöte i mars 1986 diskuterades strukturen i Prysers bidrag, där historikern Jakob Sverdrup var kritisk, särskilt mot Prysers huvudschema, där ockupationen analyserades utifrån begreppen samarbete, anpassning och motstånd. Boken publicerades 1988 som Klassen og nasjonen : (1935-1946), och fick mestadels goda recensioner.
Styrelsearbete i RHF
Pryser utsågs av regeringen i december 1984 till medlem i Rådet for humanistisk forskning (RHF), knutet till Norska rådet for allmänvetenskaplig forskning (NAVF), som representant för de dåvarande distriktskollegier. Han var fullmäktigeledamot i RHF i totalt sex år, och det var en krävande position. År 1985 delades totalt 34 miljoner kronor ut, och cirka 450 ansökningar behandlades. Litteraturvetaren Atle Kittang var ordförande för rådet, och Pryser valdes in i arbetskommittén, med ansvar för att behandla historieansökningarna, vilket gav honom betydande inflytande. Pryser verkar ha gjort en god insats för distriktskollegierna i RHF, deras beviljandeprocent av ansökningar om stöd låg runt 60, medan genomsnittet totalt låg runt 20.
Pryser anser att det viktigaste projektet han deltog i för RHF:s räkning var boken Handelsflåten i krig (HIK), totalt fem volymer, och han deltog i styrgruppens första möte i januari 1987. Under de första åren var professor Knut Einar Eriksen ledare, medan Pryser tog över från månadsskiftet maj/juni 1991. De andra i styrgruppen var professorerna Olav Riste och Leiv Mjeldheim, tillsammans med Arne Mathisen från Norska Krigssjömanslaget. Bokprojektet var en del av en process för att synliggöra sjömännens och handelsflottans insatser vid det statligt ägda rederiet Nortraship. För de allierade under andra världskriget var detta Norges viktigaste bidrag till segern över Tyskland. Arbetet i styrgruppen var krävande och det var många möten, och flera av författarna till de olika volymerna låg också efter med leveransen av material.
Det uppstod också en intern konflikt om arbetets inriktning. Under ett seminarium på Norsk Sjøfartsmuseum i Oslo kom stark kritik från professor Arnljot Strømme Svendsen om titeln på den första volymen, Nortraship : profitt og patriotisme, eftersom de ansåg profit vara ett nedsättande begrepp. Den centrala fackföreningen Norska sjömansförbundet (NSF) nekade historikerna från projektet tillgång till sina arkiv och motiverade det med att "vi litar inte på historikerna". Det framkom senare att NSF hade bränt arkivmaterial, och det spekulerades i att facket ville dölja sitt engagemang i att svartlista sjömän som var kommunister. År 1991 lanserades den första volymen, Nortraship: profit and patriotism, av Atle Thowsen, vid en presskonferens på Hotel Continental, där Pryser tackade handelsminister Bjørn Tore Godal som ordförande för styrgruppen. De följande fyra volymerna följde under de följande åren, och Guri Hjeltnes levererade den sista, Krigsseiler : krig, hjemkomst, oppgjør, år 1997. Den mottogs av försvarsminister Jørgen Kosmo på regeringens vägnar, och HIK-projektet slutfördes efter tio års arbete. Verket i fem volymer fick generellt sett goda recensioner, både från professionella historiker och journalister.
Lillehammerkuppen och Kai Holst På 1980-talet blev Pryser medveten om att tyska signalspaningsagenter hade hämtats av svensk underrättelsetjänst, från det tyska Wehrmacht-högkvarteret för Norge och de norra områdena i Lillehammer och transporterats till Sverige under majdagarna 1945. Därifrån skickades de några veckor senare till den amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Detta blev senare känt som Kuppen i Lillehammer och var ett samarbete mellan den svenska C-byrån, det amerikanska Office of Strategic Services (OSS), utsett av amerikanerna till Operation Claw.
I samband med detta kommer Pryser in på motståndsmannen Kai Holsts öde, ursprungligen från Lillehammer. Han hittades död i Stockholm i juni 1945. Dödsfallet är officiellt avskrivet som självmord, men Pryser tror att Holst mördades, och att hans död kan kopplas till kuppen i Lillehammer. År 1994 skrev Pryser boken Fra varm til kald krig : etterretningskuppet på Lillehammer i frigjøringsdagene 1945 og et mulig mord, som uppdaterades och återutgavs i en utökad upplaga 2022. Han har också nämnt Kai Holst i flera av sina andra böcker.Pryser 2001, s. 62, 126Pryser 2010, s. 159, 213
I juni 2025 intervjuades Tore Pryser i en större artikel i tidskriften Aftenposten Historie, om dödsfallet som har intresserat och engagerat honom i över 30 år. I artikeln stod det att Pryser, tillsammans med författaren Göran Elgemyr, Holsts systerdotter Kari Heyerdahl-Larsen Høgset och Ulf Larsen, arbetar för att få till en offentlig utredning av fallet.
Kritik av den rådande versionen av krigshistoria