Nederländernas herrlandslag i fotboll, även känt som Oranje (eller Clockwork Orange under sin storhetstid 1974–1978), ofta felaktigt benämnt Hollands herrlandslag i fotboll, representerar Nederländerna i fotboll på herrsidan och kontrolleras av det nederländska fotbollförbundet Koninklijke Nederlandse Voetbalbond (KNVB).

Tidig historia left|thumb|stående|Den första landslagsuppställningen 1905. Nederländsk fotboll hade en tidig storhetstid i de första olympiska fotbollsturneringarna men kom sedan att ta lång tid före en ny storhetstid. Första landskampen spelades mot grannlandet Belgien 1905 och resulterade i vinst med 4–1. I den olympiska fotbollen 1908 i London vann Nederländerna brons efter först en walkover från kvartsfinalen mot Ungern, som dock drog sig ur p.g.a. ekonomiska skäl, till semifinalen mot blivande olympiska mästarna, tillika värdarna, Storbritannien och sedan efter förlust i semifinal vinst i matchen om tredjepris som skulle ha spelats mot Frankrike, som dock drog sig ur efter en chockförlust med hela 1–17 mot blivande finalisterna Danmark, och då överlät sin plats i bronsmatchen till Sverige, som slogs stort i kvartsfinalen av Storbritannien med hela 12–1 (och i bronsmatchen med 2–0 av Nederländerna).

1920 vann Nederländerna, då med Jan de Natris som en av de framträdande spelarna, sitt tredje olympiska brons i rad i Antwerpen, efter en förlust i semifinalen mot värdarna och blivande olympiska mästarna Belgien, som ledde till spel i så kallad tröstturnering, som dock kom att bli ett spel om silver- och bronsmedalj efter diskvalifikationen av finalisterna Tjeckoslovakien, och Nederländerna gick till spelfinalen på walkover sedan Frankrike som skulle ha spelat semifinalen redan hade rest hem och därför inte kunde spela, men förlorade mot Spanien som därmed vann silvret. I följande olympiska spel 1924 i Paris missade Nederländerna medalj efter att, liksom i åttondelsfinalen i följande olympiska spel 1928 hemma i Amsterdam, ha förlorat mot blivande olympiska mästarna Uruguay i semifinalen, och sedan även mot blivande bronsmedaljörerna Sverige i matchen om tredjepris (efter omspel). 1934, då Nederländerna liksom flera andra europeiska landslag VM-debuterade, och 1938, både rena utslags-VM (utan föregående gruppspel), gick Nederländerna inte vidare från åttondels- till kvartsfinal.

Nederländsk fotbolls renässans

Nederländsk klubbfotboll fick fart under 1960-talet genom Feyenoord och AFC Ajax, den förstnämnda vann Europacupen för mästarlag 1970 och den sistnämnda kom efter en finalplats 1969 att dominera samma turnering med tre raka titlar 1971–1973. Den nederländska fotbollens golden boy Johan Cruyff blev symbolen för den nederländska fotbollens frammarsch. Men det fanns givetvis även andra storspelare: Robert Rensenbrink, Willem van Hanegem och Johan Neeskens. I takt med klubbarnas framgångar utvecklades även landslaget vilket, med en stomme av Feyenoord- och Ajax-spelare, och med Rinus Michels som förbundskapten och hans införda system med Totalfotboll, kvalificerade sig till sitt på 36 år första VM 1974, i vilket Nederländerna blev publikfavoriter med sitt kända offensiva spel och vann före finalen mot värdarna och blivande världsmästarna Västtyskland varje match, utom den mållösa matchen mot Sverige, med blott ett insläppt mål, i matchen mot Bulgarien som slutade 4–1 efter ett självmål av Ruud Krol, medan finalen slutade med västtysk vinst efter en vändning av en tidig nederländsk ledning på straffmål av Johan Neeskens, som slutade på delad andraplats i skytteligan. Följande Argentina-VM 1978, då med österrikaren Ernst Happel som nederländsk förbundskapten, slutade också med finalförlust mot värdlandet, denna gång Argentina som vann efter förlängning med 3–1, efter ett avgörande ledningsmål i slutet av första halvlek av förlängningen av skyttekungen Mario Kempes, som gav Argentina en ledning i första halvlek före en sen kvittering av Dick Nanninga, och ytterligare ett ledningsmål under mitten av andra halvlek av förlängningen. I mellanliggande Europamästerskap 1976 hade Nederländerna, då under ledning av George Knobel, vunnit brons efter förlust i semifinalen mot blivande Europamästarna Tjeckoslovakien efter förlängning följt av vinst efter förlängning i matchen om tredjepris mot värdarna Jugoslavien.

1980 deltog Nederländerna i EM-slutspelet och slutade på tredje plats i sin grupp. Kees Rijvers sparkades som förbundskapten sedan Nederländerna inte lyckats kvalificera sig för EM-slutspelet 1984 och ersattes av Rinus Michels.

Framgångar i Europamästerskap

Efter misslyckandet att kvalificera sig till Europamästerskapet i fotboll 1984 så avskedades och ersattes dåvarande förbundskapten Kees Rijvers av Rinus Michels, som tidigare lett Nederländerna till VM-silver 1974, och som ledde laget till första Europamästartiteln 1988. Men framgångarna kom inte omedelbart. Nederländerna misslyckades även med att kvalificera sig till världsmästerskapet 1986 efter en dramatisk playoff-förlust mot Belgien, som avancerade på bortamålsregeln efter sammanlagt 2–2. Misslyckandet innebar att Nederländerna för tredje raka mästerskapet saknades på den internationella scenen, trots att flera av landets främsta spelare var på väg att etablera sig i europeisk toppfotboll.

Inför EM 1988 hade emellertid en ny generation spelare slagit igenom. Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard och Ronald Koeman tillhörde Europas främsta fotbollsspelare och hade nått stora framgångar på klubbnivå. Förväntningarna på landslaget var därför höga, men samtidigt fanns en osäkerhet kring om Nederländerna skulle kunna omsätta sin individuella kvalitet i mästerskapsframgång. Taktiskt representerade Europamästerskapet 1988 en vidareutveckling av den nederländska fotbollstraditionen. Under Rinus Michels andra sejour kombinerades de offensiva och tekniska ideal som länge präglat nederländsk fotboll med ett större fokus på defensiv organisation och balans. Ronald Koeman fungerade som en spelfördelande libero med ansvar för att bygga upp anfallen från försvarslinjen, medan Frank Rijkaard bidrog med defensiv stabilitet på mittfältet. Ruud Gullit gav laget kreativitet och fysisk styrka mellan lagdelarna, samtidigt som Marco van Basten utgjorde det främsta offensiva hotet.

Turneringen började illa när Nederländerna förlorade premiären mot Sovjetunionen med 0–1. Förlusten innebar att laget omedelbart sattes under press och riskerade ett tidigt uttåg. Därefter följde dock en dramatisk vändning. Mot England svarade Marco van Basten för ett hattrick i en 3–1-seger, och i den avslutande gruppspelsmatchen mot Irland nickade Wim Kieft in segermålet sent i matchen och säkrade avancemang till semifinal. I semifinalen väntade värdnationen Västtyskland. Matchen hade en särskild laddning med tanke på rivaliteten mellan länderna och minnena från VM-finalen 1974, där Nederländerna förlorat trots att laget av många betraktades som turneringens främsta. När Marco van Basten avgjorde med ett sent mål till 2–1 utlöste det omfattande glädjescener bland nederländska spelare och supportrar. Segern har ofta beskrivits som en symbolisk revansch för tidigare generationers besvikelser. Finalen spelades mot Sovjetunionen, det enda lag som hade besegrat Nederländerna under turneringen. Ruud Gullit gav nederländarna ledningen i den första halvleken innan Marco van Basten stod för ett av fotbollshistoriens mest uppmärksammade mål. Från en mycket snäv vinkel träffade han bollen på volley och skickade den över målvakten Rinat Dasajev och in i mål. Målet har sedan dess regelbundet rankats bland de främsta i Europamästerskapens historia. Hans van Breukelen räddade senare i matchen en sovjetisk straffspark som befäste Nederländernas ledning. Slutsignalen bekräftade lagets första stora internationella mästerskapstitel och avslutade en väntan som hade pågått sedan totalfotbollens storhetstid under 1970-talet.

EM-guldet 1988 är fortfarande Nederländernas enda seger i ett större internationellt mästerskap för herrlandslag och betraktas allmänt som höjdpunkten i landets fotbollshistoria. Till skillnad från 1970-talets nederländska landslag, som ofta förknippas med totalfotbollens mest offensiva uttryck, präglades EM-laget 1988 av större taktisk disciplin och effektivitet. Kombinationen av teknisk skicklighet, fysisk styrka och defensiv stabilitet gjorde Nederländerna till ett av turneringens mest kompletta lag. Turneringen befäste även statusen för generationen med Van Basten, Gullit och Rijkaard som en av de mest framstående i europeisk fotboll under 1900-talets slut.

I Italien-VM 1990, med Leo Beenhakker som förbundskapten så räknades Nederländerna som en av förhandsfavoriterna. Laget spelade oavgjort i samtliga tre gruppspelsmatcher mot Egypten, England och Irland och avancerade till åttondelsfinal efter en av de jämnaste grupperna i turneringens historia. I åttondelsfinalen ställdes man mot de blivande världsmästarna Västtyskland. Matchen kom mest att bli ihågkommen för den uppmärksammade incidenten mellan mellan Frank Rijkaard och Rudi Völler som båda visades ut efter ett gräl på planen och Rijkaards spottloska mot Völler. Västtyskland vann senare med 2–1. Mästerskapet betraktas ofta som en besvikelse med tanke på att stora delar av det lag som vunnit Europamästerskapet två år tidigare fortfarande fanns kvar i truppen.

Som regerande europamästare anlände Nederländerna till EM 1992 i Sverige som en av turneringens främsta favoriter. Stommen från guldlaget fyra år tidigare fanns kvar med Marco van Basten, Ruud Gullit, Frank Rijkaard, Ronald Koeman och nya löften som Dennis Bergkamp. Förbundskapten var återigen Rinus Michels. Nederländerna inledde turneringen med ett mållöst kryss mot OSS (Oberoende staters samvälde), efter Sovjetunionens upplösning. Därefter följde en 1–0-seger mot Skottland innan laget imponerade genom att besegra de regerande världsmästarna Tyskland med 3–1 i gruppfinalen. Resultatet säkrade gruppsegern och stärkte uppfattningen att Nederländerna hade goda möjligheter att försvara sin titel. I semifinalen väntade Danmark, som endast fått en plats i turneringen sedan Jugoslavien uteslutits kort före mästerskapet. Matchen utvecklades till en av de mest minnesvärda i Europamästerskapets historia. Danmark tog ledningen två gånger genom Henrik Larsen, medan Dennis Bergkamp och Frank Rijkaard kvitterade för Nederländerna. Rijkaards mål fyra minuter före full tid räddade nederländarna från uttåg och tog matchen till förlängning. Under förlängningen skapade Nederländerna flera farliga målchanser, men den danske målvakten Peter Schmeichel svarade för flera avgörande räddningar. Matchen gick till straffsparksläggning där samtliga spelare gjorde mål fram till att Schmeichel räddade Marco van Bastens straff. När Kim Christofte därefter satte Danmarks sista straff var Nederländerna utslaget. Förlusten innebar slutet på försöket att försvara EM-titeln och blev en av de mest smärtsamma motgångarna för den generation som vunnit guldet 1988. I efterhand har semifinalen ofta beskrivits som slutpunkten för Nederländernas guldgeneration. Trots att flera av spelarna fortsatte att tillhöra världseliten skulle den stommen inte åter nå en mästerskapsfinal tillsammans. Danmark gick vidare till final och besegrade senare Tyskland med 2–0, vilket fullbordade en av fotbollshistoriens mest uppmärksammade skrällar.

Efter Europamästerskapet 1992 genomgick Nederländernas landslag ett gradvis men genomgripande generationsskifte. Den spelargeneration som vunnit EM 1988 och nått semifinal 1992 började successivt lämna landslaget.