höger|miniatyr|Kirtimukha vid Kasivisvesvara-templet i Lakkundi, Gadag-distriktet i den indiska delstaten Karnataka Kirtimukha (, ”ärorikt ansikte”) är ett slags skulpterat slukande ansikte med vildsint uppsyn och enorma huggtänder och gapande mun. Kirtimukha är mycket vanligt i den hinduiska tempelarkitekturens ikonografi i Indien och Sydostasien, och ofta även i buddistisk arkitektur.
Till skillnad från andra hinduiska legendariska varelser, till exempel den havslevande makaran, är kirtimukhan i huvudsak ett dekorativt motiv, som har sitt ursprung i en legend från Skanda Purana och Shiva Purana.
Ursprung och utformning vänster|miniatyr|Kalasha och kirtimukha på ett tempel i Singapore vänster|miniatyr|Kirtimukha över ingången till ett hinduisk tempel i Kathmandu i Nepal Det sanskritiska ordet mukha betyder ”ansikte” medan kīrti betyder ”ära, berömmelse”. Berättelsen om kirtimukha börjar med asurakungen Jalandhara, som genom sträng askes hade skaffat sig enorma krafter. Fylld av högmod skickade han sitt sändebud – guden Rahu, vars främsta uppgift är att orsaka månförmörkelser – för att utmana Shiva. Kravet var att Shiva skulle ge upp sin lysande brud, Parvati.
Shiva svarade genom att sända ut en våldsam stråle av energi ur sitt tredje öga. Ur denna kraft föddes ett fruktansvärt väsen med lejonlikt ansikte, framstickande tunga, yvigt hår och utstickande ögon som lyste som blixtar. Varelsen kastade sig mot Rahu för att sluka honom, men stoppades av Shiva, som i stället befallde varelsen att äta upp sig själv. I en akt av självuppoffring gjorde varelsen detta tills endast huvudet återstod.
Detta återstående huvud blev känt som kirtimukha, ”det ärorika ansiktet”. I denna form ses kirtimukha som ett uttryck för Shivas eget medvetande, särskilt hans fruktansvärda aspekt som Mahakala, tiden som förtär och återupptar allt. Shiva förklarade att kirtimukha därefter skulle vaka över ingången till hans tempel och fungera som en symbol för hans alluppslukande kraft och beskyddande närvaro.
Kirtimukha används ofta som ett motiv högst upp på tempel eller ovanför gudabilder, särskilt förekommande i sydindisk arkitektur.
De båda puranorna Skandapurana och Padmapurana anger att kirtimukha ska placeras vid ingången till tempel tillägnade Shiva, och att det ska vördas före den egentliga gudabilden. Därför återfinns motivet ofta direkt ovanför eller framför tröskeln till helgedomens innersta rum. Enligt traditionen stänker hängivna vatten på kirtimukhan när de närmar sig och aktar sig noga för att kliva på dess avbild, eftersom det betraktas som en gränsvaktande manifestation av Shiva själv. Som indiologen Heinrich Zimmer beskriver det fungerar kirtimukha främst som en apotropeisk mask: ett skräckinjagande ansikte som skyddar det heliga rummet från onda krafter.
Kirtimukha förväxlas ibland felaktigt med simhamukha, ”lejonansiktet”. För att vara en kirtimukha måste figuren avbildas som om den håller på att sluka något, eftersom den representerar det ”all-uppslukande”.
Det vilda ansiktet med stora, utstående ögon finns också ovanför dörrtröskeln till det innersta heliga rummet i många hinduiska tempel. Det markerar den ”återupptagning” som sker när man passerar in i det heliga. Inom dravidisk arkitektur sitter kirtimukha även över gavaksha-motiven (kudu, nasi). Oftast avbildas bara själva ansiktet (ibland endast överkäken) men på vissa platser förekommer även armar.
En del forskare har jämfört Kirtimukha med den grekiska myten om Ouroboros, den självätsande ormen.
Bildgalleri
Se även
Bhavacakra Rahu Bhoma Batara Kala
Referenser
Kategori:Ornament Kategori:Hinduiska tempel