Socialism i Brasilien avser alla landets förslag och rörelser med sociala krav, särskilt efter framstegen inom politisk medvetenhet, frihet och jämlikhet, samt frågorna kring den industriella revolutionen. Man tror att den socialistiska rörelsens historia i Brasilien går tillbaka till första hälften av 1800-talet. Det finns dokument som visar att socialistiska idéer spreds redan då, men det handlade om enskilda initiativ snarare än organiserade grupper med verklig politisk aktivism."Resumo histórico do socialismo", artikel av Encyclopædia Britannica do Brasil publicerad i Centro de Mídia Independente den 24 juni 2004. Arquivado em Wayback Machine.Paulo Roberto Carneiro, Pontes (2018). «O "Socialismo" contra o "Comunismo": a divergência conceitual na imprensa do Rio de Janeiro (1840-47)» (PDF) 13 ed. PPGHIS/UFRJ. Anais da Jornada de Estudos Históricos Professor Manoel Salgado.
Historia Kejsardömet (1822-1889) Man kan skilja mellan utopisk socialism och materialistisk socialism.Lara, Tiago Adão (1976). As raízes cristãs no pensamento de Antônio Pedro de Figueiredo. Londrina: Universidade Estadual de Londrina. Det var de förstnämnda idealen som präglade de sociala manifestationerna i Brasilien under första hälften av 1800-talet, som en socialism med etisk-religiösa drag, främst spridd genom artiklar i olika tidningar i Rio de Janeiro. Socialismen i Rio de Janeiro var franskinspirerad, och i pressen spreds begrepp från Charles Fourier, Henri de Saint-Simon och även Victor Considerant. Därtill även andra olika doktriner som rörde sociala frågor och katolicismen, såsom social emancipation, filantropi, homeopati och Joseph Jacotots pedagogiska teori. Värt att nämna är ankomsten av fourieristerna João Vicente Martins, en portugisisk läkare, och Benoît Mure, en fransman som publicerade artiklar, grundade både tidningen O SocialistaMundo do Socialismo - Socialismo no Brasil 1845 och det utopisk socialism-inspirerade Falanstério do Saí i Santa Catarina.Vidal, Laurent; Luca, Tânia Regina De (2009). Franceses no Brasil: séculos XIX- XX. [S.l.]: UNESP. Colonização fourierista no sul do Brasil: o Falanstério do Saí (1841-1844), av Hoyêdo Nunes Lins – PPGE/UFSC; p. 12.
Dessa etiska, upplysningsmässiga och kristna idéer inspirerade också filosofen Antônio Pedro de Figueiredo. Han spred vidare dessa i Pernambuco genom sin tidning, O Progresso, från år 1846, och definierade dem i sina principer enligt följande: ”Socialism är inte en doktrin, det är fortfarande bara en strävan; men denna strävan tenderar att reformera det nuvarande sociala läget till förmån för moralisk och materiell förbättring för alla samhällsmedlemmar.” Socialismens karaktär under detta århundrade var i allmänhet fredlig och evolutionistisk. Arbetarklassen publicerade krav, kritik och förslag till regeringen. Idéerna om en proletär revolution fick inte någon framträdande plats. Först efter 1848, med Folkets vår i Europa, intensifierades användningen av termen ”kommunist” i den brasilianska pressen, främst för att nedvärdera de socialistiska idealen, med hänvisning till franska samhällskritiker som Jean-Jacques Rousseau, Pierre-Joseph Proudhon och Louis Blanc, tillsammans med uppkomsten av ordet ”antikommunist”.
Under kejsartiden utmärkte sig Joaquim Nabuco, medlem av Liberala partiet, också som en förespråkare för socialistiska ideal, även om han betraktades som en ”konservativ revolutionär”, eftersom han var en försvarare av monarkin. I ett tal till deputeradekammaren den 24 augusti 1885 sa han: ”Hela prins Bismarcks inrikespolitik skulle räcka för att bevisa att det i de mest aristokratiska monarkierna finns en djupgående liberal och socialistisk tendens, som monarkin måste följa för att inte ryckas med av den, eftersom den har försummat sina plikter, alla utan undantag, gentemot de konservativa klasser som vill monopolisera den och skilja den från folket”. Nabuco försvarade georgismens förslag om agrarsocialism för jordbruksreform och utbildning av frigivna slavar efter slaveriets avskaffande, i en tid då bönderna ignorerades av de första socialistiska rörelserna i Brasilien (trots att majoriteten av befolkningen bodde på landsbygden). Om denna doktrin skrev han i sin bok Henry George (Nacionalização do Solo. Apreciação da Propaganda para Abolição do Monopólio Territorial na Inglaterra) (1884): ”detta nya evangelium om anglosaxisk socialistisk demokrati”.Vamireh Chacon|Chacon, Vamireh (2000). Joaquim Nabuco: revolucionário conservador (sua filosofia política). Coleção Biblioteca Básica Brasileira. Brasília: Senado Federal, Conselho Editorial. p. 56. Arquivado na Wayback Machine em 4 de agosto de 2022. Citando Nabuco, Joaquim (1884). Henry George (Nacionalização do Solo. Apreciação da Propaganda para Abolição do Monopólio Territorial na Inglaterra). Rio de Janeiro: A. J. Lamoureux. p. 3 e 6-9. Han återupptar socialistiska linjer från Praieira-revolutionen 1848 och analyserar: ”Folket anser att dess rättigheter är lika omfattande som dess vilja, särskilt när det kämpar mot klasser som utnyttjar oändliga fördröjningar i lagstiftningen för att bevara sina privilegier och fortsätta sina övergrepp”.
Gamla republiken (1889–1930)
1892 hölls Brasiliens första socialistiska kongress i Rio de Janeiro. Senare samma år hölls en annan socialistisk kongress i São Paulo, oberoende av den förra. Samma år grundades Partido Operário Socialista (Arbetarpartiet) i Rio de Janeiro. Detta anses vara Brasiliens första socialistiska parti. År 1895 grundades Arbetarpartiet, också i Rio. Samma år startade Silvério Fontes, som anses vara den första brasilianska marxisten, Socialistcentret i Santos, som snart började publicera den socialistiska tidskriften A Questão Social och tidningen O Socialista. Det första stora socialistpartiet i landet grundades 1902 i São Paulo under ledning av den italienske invandraren Alcebíades Bertollotti, som tidigare varit ansvarig för Avanti, den italienska socialistpartiets officiella tidning. Samma år grundades Partido Socialista Coletivo (Det kollektiva socialistpartiet) i Rio de Janeiro, under ledning av Vicente de Sousa, lärare vid Colégio Pedro II, och Gustavo Lacerda, journalist och grundare av Associação Brasileira de Imprensa – ABI (Brasilianska pressföreningen). År 1906 grundades Partido Operário Independente (Det oberoende arbetarpartiet), som skapade en ”folkupplysningsuniversitet” med Rocha Pombo, Manuel Bomfim och José Veríssimo som lärare.
Spridningen av socialistiska idéer ökade under Första världskriget, men de flesta brasilianska vänstergrupper var fortfarande främmande för allmänheten. I juni 1916 lanserade Francisco Vieira da Silva, Toledo de Loiola, Alonso Costa och Mariano Garcia det brasilianska socialistpartiets manifest. Första maj året därpå lanserades Manifestet för Brasiliens socialistiska parti, undertecknat av Nestor Peixoto de Oliveira, Isaac Izeckson och Murilo Araújo. Denna grupp lanserade Evaristo de Morais till Brasiliens deputeradekammare och gav ut två tidningar, Folha Nova och Tempos Novos, som båda blev kortlivade. I december 1919 bildades Socialistiska ligan i Rio de Janeiro. Dess medlemmar började ge ut tidskriften Clarté 1921, med stöd av Evaristo de Morais, Maurício de Lacerda, Nicanor do Nascimento, Agripino Nazaré, Leônidas de Resende, Pontes de Miranda och andra. Gruppen utökade sitt inflytande till São Paulo, med Nereu Rangel Pestana, och Recife, med Joaquim Pimenta. År 1925 bildades ett nytt socialistparti i Brasilien, också det av gruppen under ledning av Evaristo de Morais.
Grundandet av det brasilianska kommunistpartiet (PCB) 1922 och dess snabba tillväxt kvävde de dussintals anarkistiska organisationer som hade spelat en viktig roll i genomförandet av stora strejker under det föregående decenniet. PCB genomförde stora strejker under 1920-talet. Ännu under perioden före 1930 års revolution och Getúlio Vargas maktövertagande lanserade Maurício de Lacerda den kortlivade Frente Unida das Esquerdas (Vänsterfronten), vars mål var att skriva ett utkast till en socialistisk konstitution för Brasilien. Den politiska agitationen under denna period inkluderade en rörelse i samband med tenentistupproren, ledd av den blivande kommunistledaren Luís Carlos Prestes. Dessutom bildades en kortlivad kommun i Manaus som en del av tenentismen. Prestes blev inbjuden av Vargas att leda de militära insatserna i hans uppror mot oligarkin i São Paulo, men han vägrade; han var emot en allians mellan tenentes och dissidentiska oligarker. Han gick i exil i Sovjetunionen och blev medlem i PCB. I Moskva accepterade han uppgiften, som föreslagits av Komintern, att leda ett kommunistiskt uppror i Brasilien.
President Washington Luís införde år 1927 lagen "Lei celerada" som begränsade friheterna och de politiska mobiliseringarna vid den tiden.
Vargasperioden (1930–1945)
Den politiska aktiviteten var starkt undertryckt under Vargasperioden. Det kommunistiska upproret Intentona Comunista inträffade 23–27 november 1935 i Natal, Recife och Rio de Janeiro. Det leddes av Luís Carlos Prestes och Aliança Nacional Libertadora (ANL), en organisation som samlade antifascistiska militärer (socialister, kommunister, liberaler, progressiva och nationalister). I Natal bildade rebellerna en militärjunta som styrde staden i fyra dagar. Enligt den officiella rapporten från Vargas regering dödade rebellerna 32 militärer i Rio de Janeiro, men händelsen ifrågasätts fortfarande. Förtrycket av upproret resulterade inte bara i fängslandet av de kommunistiska militanta som var inblandade, utan också i förföljelse av folkmassorna i allmänhet.
År 1936 arresterades Prestes och hans gravida hustru Olga Benário Prestes för att ha deltagit i upproret. Benário, en judisk, tysk-brasiliansk, kommunistisk aktivist, deporterades av Vargas-regimen till Nazityskland. Benário dödades slutligen i förintelselägret Bernburg 1942. Hon hade fött barn några år tidigare och hennes dotter Anita Leocádia Prestes överlämnades till brasilianska myndigheter av nazisterna när hon var ett år gammal. Eftersom hennes far fortfarande satt fängslad när hon kom till Brasilien, uppfostrades hon av sin mormor, Leocádia Prestes. Ett annan offer för Vargas-regimen var den italiensk-brasilianske anarkisten Oreste Ristori, som deporterades till Kungariket Italien 1936 och dödades av fascistiska poliser den 2 december 1943.
1937 införde Vargas en fjärde konstitution för landet, den så kallade Polaca, efter att hans regering hade anklagat internationella militära styrkor för att försöka genomföra en ”socialistisk revolution” i Brasilien, i vad som blev känt som Cohen-planen. Denna falska anklagelse var en förevändning för Vargas att behålla makten. Polaca, som skrevs av justitieminister Francisco Campos, var inspirerad av Polens auktoritära aprilkonstitution och syftade till att konsolidera den verkställande makten över den lagstiftande och dömande makten genom att införa det som kom att kallas Estado Novo-regimen. Polaca förbjöd alla politiska partier, införde presscensur och undertryckte ännu mer de organiserade arbetarrörelserna och samhället i allmänhet.
Populistperioden (1945–1964)
Efter Vargas-regimens fall 1945 började socialistiska idéer återigen utvecklas under efterkrigstiden, med bildandet av partiet Esquerda Democrática (Demokratiska vänstern), som slutligen registrerades som Partido Socialista Brasileiro (PSB, Brasiliens socialistiska parti) hos valdomstolen i augusti 1947. PCB legaliserades också igen, men rädslan för kommunismen ökade också bland medel- och överklassen i samband med Kalla kriget.