Huaca Dos Cabezas är en arkeologisk plats belägen nära Jequetepequeflodens mynning, väster om staden med samma namn, och dateras huvudsakligen till Intermedio Temprano (tidig mellanperiod). Det är en av de största arkeologiska fyndplatserna i dalen och kan konkurrera med Pacatnamú. Trots att den har drabbats av omfattande plundring och naturligt förfall är konturerna av dess murar och pyramider fortfarande lätta att identifiera.
Utgrävningar har gjorts av Christopher B. Donnan och Luis Jaime Castillo 1997, 1998 och 1999. Tre gravar hittades. Medan medellängden för mochefolket var 1,47–1,67 meter, så mätte de tre begravda längder mellan 1,75 och 1,82 meter. Donnan angav att enligt Alana Cordy-Collins led de av Marfans syndrom. De dog vid en ålder av 18–22 år.
miniatyr|vänster|"Slukhålet" som skapade två huvuden. Till vänster syns resterna efter plundringen. "Huaca" är en term som i Peru förknippas med alla monumentala arkeologiska platser från prekolumbianska tiden. Namnet "Dos Cabezas" (Två huvuden) fick platsen på grund av ett ”slukhål” högst upp i huvudpyramiden, vilket skapade två utsprång som kunde jämfördes med huvuden. Detta slukhål orsakades av plundring i jakt på skatter under tiden för vicekungadömet. Det är inte den enda platsen som har drabbats av denna typ av skada; Mina Perdida (Luríndalen) och La Florida (Rímacdalen) uppvisar också slukhål till följd av plundring.
Huaca Dos Cabezas ligger i den nedre Jequetepeque-dalen, på vänstra stranden av det lilla floddeltat. Platsen är omgiven av jordbruksfält. Starka vindar är vanliga på grund av dess närhet till Stilla havet. Inom Inkafolkets administrativa organisation var det en del av Chinchaysuyo.
Även om området där Dos Cabezas låg hade varit bebott cirka år, uppfördes byggnaderna under den tidiga mellanperioden av mocherna. Det uppskattas att detta inträffade omkring 300 e.Kr. Huvudpyramiden genomgick fyra distinkta expansionsperioder, då området ökade i storlek och komplexitet. Platsen övergavs slutligen omkring 650 e.Kr., antagligen till följd av sandstormar. En kvarvarande del befolkning som fanns kvar lämnade även de kort därefter. Omkring 1470 e.Kr. byggde Inkariket en liten helgedom på ena sidan av pyramiden, som sedermera skadades och begravdes under en utgrävning under vicekungadömet,
miniatyr|höger|Moche-begravningsmask funnen vid Dos Cabezas Huvudpyramiden är platsens mest framträdande kännetecken. Den var en gång en trappstegspyramid med en bas som var 90 meter lång och 90 meter bred, höjd drygt 30 meter. Förutom utgrävningen kan man nu vi basen se en stor hög med rester från plundring. Enkla målningar, såsom användningen av vitt för strukturerna på toppen, och polykroma basreliefer, som vanligtvis avbildar geometriska motiv, hittades på pyramidväggarna. Flera trappor, gårdar, stolphål, korridorer, en begravningsmask och dekorativa klubbhuvuden som användes som kreneleringar upptäcktes också.
Platsen fungerade som administrativt centrum där ritualer och ceremonier utfördes. Huvudpyramiden var platsen för högtidliga evenemang inom mochesamhället och religiösa utövningar. Friserna och basrelieferna är koncentrerade till dess nedre halva och var avsedda att imponera på besökare.
Huaca Dos Cabezas är i ett prekärt skick, bortsett från slukhålet. Utvidgningen av jordbruksfält hotar att förstöra de intilliggande strukturerna. Rikliga spår av plundring är synliga i omgivningarna. En del av huvudplattformen är förstörd. Adobekonstruktionen gör platsen särskilt sårbar för erosion orsakad av havsvindar, sand och säsongsbetonade regn, en situation som förvärras av bristen på skydds- och återställningsåtgärder. Det finns tecken på att mochefolket själva kämpade för att hantera floderosion och fuktighet.
Källor
Noter
Kategori:Peru Kategori:Ruiner i Peru