Undersökningar i Gansu och Qinghai syftar på de arkeologiska undersökningar den svenske arkeologen Johan Gunnar Andersson ledde under åren 1923-1924 i regionerna Gansu och Qinghai. Det rörde sig inte om några fullständiga utgrävningar utan mindre grävningar, ytinventeringar och kartläggningar. Fynden blev banbrytande och flera av fyndplatserna gav namn till flera av Kinas förhistoriska kulturer under neolitikum och bronsåldern. Under tiden i Gansu och Qinghai registrerade Andersson och hans team ca 50 lokaler.
Historik
Bakgrund miniatyr|Några av de kärl som Johan Gunnar Andersson förvärvade under åren 1923-1924 i Gansu och Qinghai utställda i Östasiatiska museet. Bilden är från 2014. miniatyr|Ett av de mer ovanliga keramikföremålen som ingick i Anderssons inköp 1923-1924, ett huvud i keramik målat i Banshan-stil. Det köptes in i Banshan. Andersson köpte två huvuden av denna typ. Ett tredje inköptes i Paris. Efter fynden i Yangshao 1921 med den vackert målade keramiken, ville Johan Gunnar Andersson undersöka sambanden med områden längre västerut. En arkeologisk expedition till Gansu och nuvarande Qinghai, som vid tiden var en del av Gansu, genomfördes 1923-1924. Med på denna var sex kineser; Yuan Fuli, Bai Wanyu (Pai), samlarna Liu och Chen, kocken Zhuang Yongcheng (Chuang) och hästskötaren Jin (Chin). Andersson namngav i regel de arkeologiska lokalerna efter närliggande byar. Flera lokaler blev så kallade typlokaler, dvs de gav namn till kinesiska stenålders- och bronsålderskulturer som Majiayaokulturen, Banshankulturen, Machangkulturen, Qijiakulturen och Xindiankulturen. Andersson ansåg att dessa kulturer var en fortsättning och utveckling av Yangshaokulturen vilket senare forskare också har gett stöd för. Samlingarna fördes till Stockholm. Stora delar återfördes efter hand till Kina men merparten finns kvar i Stockholm på Östasiatiska museet. Den del av samlingen som återfördes försvann under det andra sino-japanska kriget (andra kinesisk-japanska kriget). Senaste kända spår lär vara Anderssons egna uppgifter i boken "Under brinnande krig" då han 1936 besökte Nanjing (Nanking) och där såg samlingarna utställda i Kinas geologiska undersöknings (China Geological Survey) nya lokaler.
Peking - Lanzhou Expeditionen lämnade Peking 6 maj 1923 och tog järnvägen till Guanyintang järnvägsstation i nuvarande Henan. Därifrån fortsatte resan med hjälp av vagnar mot Lanzhou (då Lanchow) i Gansu (Kansu). På vägen passerade de områden som drabbats av en stor jordbävning några år tidigare, bland annat Guyuan (Ku Yuan) i nuvarande provinsen Ningxia. De anlände till Lanzhou 21 juni. Lanzhou blev expeditionens bas. Vid denna tid var ännu inte Qinghai en egen region utan Gansu var en betydligt större region än idag och de platser Andersson undersökte låg alla i dåvarande Gansu.
Lanzhou - Kokonor alt=Utgrävning i Luohantang, Qinghai, augusti 1923.|miniatyr|Utgrävning i Luohantang, Qinghai, augusti 1923. Redan några dagar efter ankomsten till Lanzhou påbörjade expeditionen sitt arbete. Yuan Fuli undersökte kolfält i närheten av staden. Bai Wanyu åkte norrut till Chen Fan (nuvarande Minqin). Andersson reste västerut upp mot Qinghajsjön (Kokonor) och Qinghai-Tibetplatån med Chen, Liu, Zhuang, Jin och en ny medlem, den koreanske tolken Li som var gift med en tibetanska och därför också behärskade språket. De reste till staden Xining (Hsi Ning) i nuvarande Qinghai. Ca sex kilometer från Xining vid Shilipo (Chili Pu, "tio li från staden") utförde de utgrävningar under juni-juli 1923Romgard (2018:223). De fann keramik och benföremål som kunde jämföras med Yangshaokeramiken men inget av sten eller metall. I augusti gjordes undersökningar vid Qinghajsjön (tidigare Kokonor) med enstaka fynd som resultat men inga stora fynd. De tog sig sedan åt sydöst under augusti-september och vid Luohantang (Lo Han Tang, LHT) i Guide härad (Kuei-te) hittade de en fyndrik lokal med keramik som kunde jämföras med YangshaoAndersson (1943:84). I oktober gjorde de undersökningar vid Zhujiazhai (Chu Chia Chai), ca 20 km VNV om Xining. Här grävde de fram bland annat 43 gravar med skelett och Andersson kopplade även detta fyndmaterialet till sina tidigare fynd i Yangshao.Andersson (1934:298) Det var framför allt denna plats som sporrade Andersson att fortsätta sina undersökningar även följande år och därför övervintra i Lanzhou.Andersson (1934:297) Såväl Luohantang som Zhujiazhai kopplade Andersson baserat på keramiken till Yangshao men han bedömde att dessa platser var yngre.
Övervintring i Lanzhou alt=Johan Gunnar Andersson med några av alla de krukor han köpte av lokalbefolkningen i Lanzhou, våren 1924.|miniatyr|Johan Gunnar Andersson med några av alla de krukor han köpte av lokalbefolkningen i Lanzhou, våren 1924. Vinterhalvåret var för kallt för att bedriva arkeologi och de övervintrade därför i Lanzhou. Andersson köpte flera hundra krukor som lokalbefolkningen funnit i närheten och som var målade på samma sätt som Yangshaokrukorna. Här fick Andersson inledningsvis bland annat hjälp av missionären George Findlay Andrew. Många av krukorna sades komma från Taodalen, en dalgång för Tao He-floden, en av Gula flodens många bifloder, söder om Lanzhou, vilket innebar att undersökningarna under 1924 förlades till denna dalgång.Andersson (1934:312)
Taodalen Under 1924 april - augusti gjordes undersökningar och utgrävningar i Taodalen där Taofloden rinner. Floden utgör gränsområde mellan bland annat dagens Lintao härad och Guanghe härad. Här gjordes undersökningar på ett stort antal platser i anslutning till bland annat byarna Xindian (Hsin Tien), Majiayao (Ma Chia Yao) och Siwashan (Ssu Wa Shan), alla i nuvarande Lintao härad (Didao/Ti Tao), och Qijiaping (Chi Chia Ping)Andersson (1943:78), Banshan (Pan Shan), Bianjiagou (Pien Chia Kou) och Waguanzui (Wa Kuan Tsui) i nuvarande Guanghe härad (tidigare Ning Ting Hsien). Det stod tidigt klart att det inte bara var neolitiska lokaler utan här fanns även faser som tillhörde bronsålder. Fyndmaterialet var omfattande och det var flera av dessa platser som blev typlokaler för flera faser och perioder i Kinas förhistoria.
Utanför Xindian, i den betydligt mindre byn Guojiazhuang (Kuo Chia Chuang), etablerade de sitt huvudkvarter under tiden i Taodalen.Romgard (2018:243) I maj lämnade Yuan Fuli expeditionen och återvände till Peking.Romgard (2018:247)
Majiayao Jin fick uppdrag att undersöka den västra sidan av floddalen, ca 15 kilometer söder om Lintao. Vid byn Majiayao hittade han stora mängder av den målade "Yangshaokeramiken".Romgard (2018:248) Fyndmaterialet var oerhört rikligt och enligt Andersson överträffade det i vissa delar typlokalen Yangshao.Andersson (1934:321) Det blev också denna plats som blev namnet för den neolitiska kultur i denna del av Kina som i sin tur delas upp i de tre faserna Tidig Majiayao (3300–2500 f.Kr.), Banshan (2500–2300 f.Kr.) och Machang (2300–2000 f.Kr.).
Banshan alt=Den rekonstruerade graven, utställd på Östasiatiska museet.|miniatyr|Den rekonstruerade graven, utställd på Östasiatiska museet. Den grävdes ut 1924. Den mest kända platsen Andersson undersökte är Banshan och den egentligen enda orörda grav från Banshankulturen som expeditionen fick möjlighet att undersöka. Platsen ligger högt upp i bergen på 2200 meters höjd. När Andersson kom upp syntes överallt spår av de rovgrävningar som låg bakom alla de kärl han köpt under vintern i Lanzhou. Minst fem olika begravningsplatser identifierades, var och en på en egen bergstopp. Den enda orörda grav de undersökte innehöll ett stort antal kärl vilket har visat sig vara mer eller mindre standard för tiden. Ett skäl till att graven uppmärksammats så mycket är att den funnits utställd i Stockholm ända sedan materialet fördes till Stockholm 1926.
Qijiaping Qijiaping (Chi Chia Ping) ligger vid foten av Banshanbergen. Det var en boplats och Andersson lyckades inte hitta några gravar med koppling till denna period. Platsen har gett upphov till namnet för Qijiakulturen som idag dateras till tidig bronsålder, 2400-1600 f.Kr och är samtida med Longshankulturen. Andersson trodde att platsen var betydligt äldre eftersom han inte fann några målade kärl och inte heller någon metall. När det gäller keramiken lyfter Andersson den kamkeramiska samt den amforalika. Materialet gicks igenom i Stockholm av Margit Althin som senare blev advokat.
Machang (Ma Chang Yen) Andersson identifierade under sin tid i Lanzhow, och utgrävningar i Taodalen, en senare fas av neolitikum som i hans texter benämns Machang, en term som även andra forskare fortsatt att använda. Andersson menade att det under Yangshao och motsvarande Majiayao fanns en tydlig skillnad mellan begravningskeramik och boplatskeramik.Andersson (1943:160, 165) I materialet bland krukorna som han köpte under vintern i Lanzhow fanns flera kärl som han kopplade till denna senare fas som han ansåg var mer "slarvig", en degenerering, som sedan fortsatte in i bronsåldern. Han menade även att gränsdragningen mellan begravningskeramik och boplatskeramik inte längre var lika strikt när man kommit in i Machangfasen. Under bronsåldern var den ännu mer otydlig. Hans problem var att han inte hittat några gravar i Taodalen som motsvarade denna senare fas. Baserat på likheter med fynden från 1923 i Xiningområdet trodde han att det var mer sannolikt att hitta sådana gravar i detta område och därför skickade han Zhuang tillbaks till detta område i juli 1924. Zhuang undersökte två sannolika gravar på en plats som hette "Ma Chang Yen", just där bifloden Ta T'ung Ho rann ut i Gula floden. Detta var Machangboplatsen. I gravarna fann Zhuang typiska kärl för perioden vilket fick Andersson att börja använda termen "Ma Chang". Dock var han fortfarande osäker 1943 på om det verkligen hade varit gravar Zhuang hittade då han själv aldrig besökte platsen.
Minqin (Chen Fan) alt=En av de allra sista undersökningarna, Shajing, augusti 1924. En av männen är Zhuang.|miniatyr|En av de allra sista undersökningarna, Shajing, augusti 1924. En av männen är Zhuang. Bai Wanyu hade varit i Minqin (tidigare Chen Fan) redan under 1923. Andersson ville fortsätta undersökningarna i området och befann sig här under tiden efter Taodalen från 8 augusti till 6 september. Här undersöktes åtminstone fem olika lokaler och ca 40 gravar, bland annat Shajing (Cha Ching).Andersson (1943:198)Romgard (2018:256) Keramiken i Shajing hittade Andersson inga paralleller till men bronsföremålen fick honom att koppla dessa fynd till Ordoskulturen.Andersson (1943:214)
Tillbaks till Peking Materialet transporterades till Baotou i Inre Mongoliet på 2 flottar med 225 lårar på Gula floden med start den 5 oktober 1924. Romgard (2018:264)Romgard (2018:267) Med hjälp av provinsguvernören Lu Hongtao (1866-1927) fick flottarna beväpnad eskort.Romgard (2018:266) Från Baotou reste man sedan till Peking med järnväg. Innan resan skänte Andersson 25 lårar material till provinsen Gansu och en utställning sattes upp i en paviljong i Lanzhous stadspark. Expeditionen kom tillbaks till Peking 29 oktober.Romgard (2018:270)
Referenser
Kategori:Fornfynd i Kina Kategori:Arkeologiska kulturer