Lambohovsprojektet, i samtida press även kallat Solbyn, var ett svenskt forsknings- och demonstrationsprojekt för central solvärme med säsongslagring i stadsdelen Lambohov i Linköping. Projektets centrala försöksanläggning uppfördes 1978–1979 för ett område med 55 radhus och togs i drift omkring 1980.Kjell Norbäck, Per Holst, Peter Kjaerboe och Jan Svensson, Utvärdering av solvärmecentraler i Lambohov, Rapport R92:1984, Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm 1984, .Olle Bengtzon, ”Världens största solvärmeverk startklart i Linköping”, Expressen, 31 mars 1980, s. 23.
Systemet omfattade omkring 2 900 kvadratmeter takintegrerade solfångare, ett vattenfyllt värmelager på omkring 10 000 kubikmeter samt värmeväxlare och värmepumpar. Avsikten var att lagra värme från sommarhalvåret för användning under vintern. Inför driftsättningen beskrev Expressen anläggningen som ”världens största solvärmeverk”.
Historia och bakgrund Projektet utvecklades under 1970-talets energi- och oljekriser, då statliga forskningsprogram och byggföretag sökte alternativa lösningar för uppvärmning av bostäder. Lambohovsanläggningen ingick i ett svenskt forsknings- och demonstrationsprogram för central solvärme och säsongslagring. Projektet genomfördes med Östgöta-Byggen som projektägare och med stöd och utvärdering från Statens råd för byggnadsforskning. Byggnadsarbetet pågick under 1978-79. Våren 1980 stod anläggningen inför teknisk driftsättning, och den officiella invigningen ägde rum senare samma år.☢
Teknisk utformning Solenergidelen leddes av Jan Svensson (numer Jan Stjerna) vid utvecklingsbolaget Sol-Lab. I Byggnadsindustrin 1979 angavs han som projektledare för solenergidelen. Tidningen beskrev ett nytt solfångarelement och en skiktfördelare för värmelagret som utvecklades av Sol-Lab Jan Svensson i samarbete med Östgöta Byggen AB. Expressen uppgav 1980 att solfångarsystemet hade utvecklats av Jan Svensson vid Sol-Lab, som också fungerade som försöksledare.Solfångarna tillverkades tillsammans med Gränges Aluminium i Finspång som prefabricerade takmoduler av bland annat glas, aluminium och koppar. Solfångarna integrerades i radhusens södervända tak. Värmen fördes till ett vattenfyllt och isolerat groplager på omkring 10 000 kubikmeter. Värme från lagret kunde överföras till bostadsområdet genom värmeväxlare. När temperaturen i lagret var för låg användes värmepumpar för att höja temperaturnivån. Anläggningen hade även reservuppvärmning.
Mätning och styrning Anläggningen var försedd med omfattande mät- och reglerutrustning. Enligt Expressen följdes anläggningen genom omkring 190 mätställen, där mätningar kunde göras flera gånger per minut. I den senare försöks- och utvärderingsverksamheten användes bland annat dator- och reglerutrustning av typerna PDP-11 och Tour Andersson system som kunde skötas remote över en modemuppkoppling från Sol-Labs kontor. Det bevarade bildmaterialet visar denna utrustning i anläggningen under början av 1980-talet. Drift och utvärdering Utvärderingen av Lambohovsanläggningen visade både möjligheterna och de tekniska svårigheterna med storskalig säsongslagring av solvärme. Redan under den tidiga driften uppstod problem i värmelagret. Värmeförlusterna blev större än beräknat, bland annat till följd av bristande täthet och fuktproblem i isoleringen. Även igensatta filter begränsade periodvis systemets kapacitet.
Trots problemen fortsatte anläggningen att användas och utvärderas efter den första försöksperioden. En senare forskningsöversikt uppger att Lambohovsanläggningen slutligen demonterades efter omkring 15 års drift och utvärdering.
Solvärmesystemet och lagret demonterades senare av Sol-Lab. Solfångarna såldes till husägare över hela Sverige.
Betydelse Lambohovsprojektet var ett av de tidiga svenska demonstrationsprojekten för central solvärme kombinerad med storskalig säsongslagring. Projektets utvärderingar dokumenterade erfarenheter av takintegrerade solfångare, värmepumpar, värmeväxlare, datorbaserad mätning och vattenfyllda groplager. Projektet uppmärksammades under byggnads- och driftsättningsfasen i både rikspress och teknisk fackpress. De senare utvärderingarna har använts i forskningsöversikter om storskalig solvärme och termisk energilagring.
Referenser Olle Bengtzon, ”Världens största solvärmeverk startklart i Linköping”, Expressen, 31 mars 1980, s. 23. Kjell Norbäck, Per Holst, Peter Kjaerboe och Jan Svensson, Utvärdering av solvärmecentraler i Lambohov, Rapport R92:1984, Statens råd för byggnadsforskning, Stockholm 1984, . Jan-Olof Dalenbäck, Solvärme i fjärrvärmesystem, Fjärrsynsrapport 2013:26, Svensk Fjärrvärme, 2013. Jenny Holgersson, Oskar Räftegård, Saman Nimali Gunasekara och Richard Scharff, Teknoekonomisk jämförelse av olika tekniker för termiska lager i fjärrvärmenät, Energiforskrapport 2019:598, 2019, s. 24 och 93–94. Kategori:Linköping