Röda khmererna (; khmer:ខ្មែរក្រហម – “Khmer Krhom”), sedan början av 1970-talet det mest kända namnet på ett kambodjanskt kommunistiskt parti och en gerillarörelse. De styrde Demokratiska Kampuchea från april 1975 till januari 1979. Tillsammans med prins Norodom Sihanouk ledde de motståndet mot den vietnamesiska ockupationen och företrädde Kambodja i FN:s generalförsamling fram till det vietnamesiska trupptillbakadragandet.
Röda khmererna är särskilt ihågkomna för att ha legat bakom det kambodjanska folkmordet som begicks i Demokratiska Kampuchea. Sammanlagt ska runt 2 miljoner människor ha dött på grund av undernäring och tvångsarbete under ett försök att reformera landets jordbrukspolitik. Många dog också på grund av bristande sjukvård, tortyr och avrättningar. Sammanlagt försvann motsvarade drygt en femtedel av landets befolkning.Vickery (1984), s. 188; Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer (2008) ss. 72, 76.
Officiellt namn var Kampucheas kommunistiska parti (1960–1975) och Demokratiska Kampucheas parti (1975–1981). Rörelsens huvudsakliga grund var radikal kommunism och kambodjansk ultranationalism, där ett av målen var att bygga ett självständigt socialistiskt land baserat på jordbruk och en självförsörjande basindustri.
Indokinesiska kommunistpartiet Den vietnamesiske ledaren Ho Chi Minh, som fått sin skolning i Frankrike, fick 1930 i uppdrag av den kommunistiska internationalen, Komintern, att bilda det Indokinesiska kommunistpartiet (IKP). Detta kan ses som inledningen på det som blev de indokinesiska folkens väpnade (men måhända inte enade) frihetskamp och samtidigt den franska överhöghetens fall. Partiet bildades med bas i Vietnam där den kommunistiska rörelsen var mest avancerad. I Kambodja bestod partiets medlemmar till en början av vietnamesiska gummiplantagearbetare och medelklasstadsbor av kinesisk börd. Tidigare hade en buddhistisk antikolonial rörelse verkat i landet. När den kambodjanska avdelningen av IKP växte, kom många av ledarna att utgöras av före detta buddhistmunkar.Smith, R.B., 'The Foundation of the Indochinese Communist Party, 1929-1930', Modern Asian Studies, 32,4 (1998), s.799
Kolonial frigörelse och vietnamesiskt inflytande År 1941 lät den franska kolonialmakten kröna Norodom Sihanouk till kung. Han ansågs vara mer lättstyrd än den förre kungens son som annars skulle ha efterträtt honom på tronen. Detta var en felbedömning från fransk sida, då Norodom Sihanouk senare kom att visa sig vara en skicklig realpolitiker som med sitt ingående i allianser till höger och vänster, visste hur man griper de tillfällen som gavs åt honom för att driva sin linje – den han ansåg vara bäst för det kambodjanska folket och för utvecklingen i den kambodjanska inrikespolitiken.King-Making in Cambodia – From Sisowath to Sihanouk Milton Osborne Journal of Southeast Asian Studies, Vol. 4, No. 2 (Sep., 1973) 180ff Samma år ockuperade Japan Kambodja som ett led i sin krigföring under andra världskriget, en ockupation som möjliggjordes av det lama motstånd den franska kolonialarmén bjöd. Fransmännen tog under denna tid ett par steg tillbaka från sina kolonier för att koncentrera sina militära ansträngningar på hemmafronten. Strax före krigsslutet 1945 inleddes ett folkuppror mot den japanska ockupationsmakten och senare under hösten återvände styrkor från det nyligen befriade Frankrike med sin armé för att återupprätta det koloniala styret över Kambodja.
Efter andra världskriget reste sig vietnameserna och kineserna i sin nationella frigörelse. De avvisade de sovjetiska och västerländska kommunisternas ord om att tiden inte var mogen för revolutionärt krig.The Conquest of Power Weisbord, Albert och Vera Covici Friede, 1937 kapitel 43 De nådde framgång i sina respektive krig. Vietnameserna fick hjälp av Kina och även av de kambodjanska kommunisterna under sin frihetskamp. Kolonialmakten Frankrike fick hjälp av USA som såg Kina som ett stort hot (se dominoteorin), vilket inte hindrade att de fördrevs ut ur Vietnam 1954. Vietnams Arbetarparti (VAP) hade bildats 1951, då IKP upplöstes. De vietnamesiska kommunisterna var starka och hade en egen armé, ("Viet Cong"). Läget var annorlunda för det Kambodjanska kommunistpartiet (KKP) som stod utan den struktur och organisation VAP hade. De följde vietnamesernas råd att bilda en “enhetsfront” mot kolonialväldet – Khmerfolkets revolutionära parti – vilket förutom kommunister organiserade militanta buddhister och nationalister. Dessa grupper hade växt fram under andra världskriget och fört kamp mot den japanska ockupationen.Chandler, David P., Revising the Past in Democratic Kampuchea – When Was the Birthday of the Party? Notes and Comments, Pacific Affairs, Vol. 56, No. 2 (sommaren 1983), s. 288–300
År 1954 avslutade fredskonferensen i Genève Frankrikes koloniala krig i Indokina och gav de tidigare kolonierna självständighet. Vietnameserna hade besegrat den franska kolonialarmén i Dien Bien Phu med förluster på bägge sidor och prins Sihanouks realpolitiska skicklighet gav även kambodjanerna självständighet. Med motiveringen att det vore bättre att Kambodja nådde självständighet under honom än under de kommunister som vid denna tidpunkt kände vittring av seger i grannlandet Vietnam gavs han av fransmännen självständighet mot löfte att vara neutral i de konflikter som rådde i regionen.
VAP:s inflytande på KKP och det andra grannlandet Laos kommunistiska parti var stort. VAP ansåg vidare att den huvudsakliga kampen utgjordes av deras egen mot fransmännen. Av tvåtusen soldater i KKP:s lilla armé skickades hälften på vietnamesisk befallning att verka i deras förband. De kambodjanska kommunisterna sågs av vietnameserna som oförmögna eller för svaga att göra revolution på egen hand. Ett dokument från VAP säger att “Det vietnamesiska partiet förbehåller sig rätten att leda aktiviteterna hos broderpartierna i Kambodja och Laos”. Denna attityd hos VAP kom att ha betydelse för kambodjanernas senare relationer till Vietnam, när yngre generationers nationella stolthet förnärmades av att VAP lade sig i KKP:s arbete. År 1960 brukar anges som KKP:s ”egentliga” grundande. Vad detta innebär är att den tidigare fronten avgränsade sig och blev mer renodlat kommunistisk eller att kursen lades om från vietnamesiskt inflytande till en mer självständig politik.
Exilens betydelse Under denna tid fanns många intellektuella kambodjanska studenter under utbildning i Frankrike. På de franska universiteten anslöt sig många av de mer radikala kambodjanerna till studiecirklar i marxism där marxismens teoretiska verk studerades och där man på möten agiterade i olika frågor. Här lades en grund för vänsterströmningen bland unga kambodjanska intellektuella som Khieu Samphan, Saloth Sar (Pol Pot) och Ieng Sary, den nya generationens kommunister, vilken skulle ha avgörande inflytande på kambodjanernas framtid.
Förföljelse och organisation på landsbygden Efter Kambodjas självständighet utvecklade Sihanouk den politik han kallade buddhistisk socialism. Han influerades i sin ideologi av den socialism Demokratiska Folkrepubliken Koreas president Kim Il-Sung formulerade i sin Juche-teori (som lägger stor tyngd vid nationellt oberoende och “tilliten till de egna krafterna”), och sökte nå goda relationer med alla stater i regionen och även bland de afrikanska från de allt fler fria afrikanska stater som uppstod efter kolonialmakternas reträtt från kontinenten samt andra länder i tredje världen. Sihanouk sågs av västvärlden som en nyckfull playboy efter rapporter om hans vilda fester och spinoff-karriär som filmregissör. Ofta fanns det bland västvärldens diplomater en fördomsfull inställning mot honom och att han skulle vara lätt att dupera för egna syften. Emellertid ses hans skicklighet som statsman numera som obestridlig bland ledare i tredje världens länder och framförallt i de alliansfria staterna.
Efter självständigheten regisserade kung Sihanouk val i Kambodja. I dessa ställde Pracheachon, KKP:s täckorganisation, upp och vann inflytande. Samtidigt regerade Sihanouk tillsammans med KKP-ledaren Khieu Samphan. Sihanouk förde samtidigt ett lågintensivt krig mot KKP, där dess anhängare togs i fängsligt förvar, arkebuserades och drevs på flykt ut i djungeln. Pracheachon hade fått ett relativt stort stöd i Kambodjas städer och vissa bedömare säger att täckorganisationen Pracheachons största bedrifter, som kambodjanska antikommunister uttryckte saken, under deras tid i parlamentariska sammanhang var att de röjde namnen på sina valarbetare vilka Sihanouk kunde bekämpa som kommunister. År 1963 följde studentprotester som svar på repressionen, vilka slogs ned hårt. Två år tidigare hade Kampucheanska ungdomsorganisationen bildats, ledd av den “revolutionära ungdomsorganisationen”, som var KKP:s främsta rekryteringsbas.
År 1966 (enligt vissa källor 1962) valdes gymnasieläraren Pol Pot (pseudonym för Saloth Sar) till ordförande för KKP på partiets andra kongress. Huvuddelen av partiledningen och medlemmarna, många lärare och studenter, drog ut i djungeln för att organisera en gerilla. Redan tidigare hade Khieu Samphan tillsammans med andra kommunister begivit sig till djungeln som en följd av Sihanouks repression. Vietnameserna ansåg inte situationen vara mogen för revolution i Kambodja varför de inte kapade sina kontakter med Sihanouk och stödde KKP militärt, men KKP lyckades finna stöd bland stamfolk på landsbygden och av det nomadiserande muslimska jordbruksfolket cham, av vilka många skolades till kommunister och man började att förbereda ett militärt motstånd.
KKP rustar upp Kriget i Vietnam påverkade Kambodja allt mer. Sihanouk lät FNL-gerillan verka på den kambodjanska landsbygden och använda kambodjanskt territorium för genomfart till stridszoner. Samtidigt använde Sihanouk flygplan han fått av kineserna för att bomba byar där bönderna var upproriska samt KKP-fästen. KKP började på allvar organisera sig för ett nationellt uppror. År 1968 grundades KKP:s armé, "Kampucheas revolutionära armé". VAP:s enhetsfront FNL förberedde sig för den för Vietnamkrigets utgång avgörande Tét-offensiven. Efter denna började USA sina ”hemliga bombningar”, i strid mot beslut fattade i amerikanska kongressen. I Kambodja bombades påstådda rutter för FNL-gerillan och för den nordvietnamesiska armén. Sihanouk hade 1957 brutit banden med USA för att CIA sökt anstifta mord på honom. Efter den intensifierade krigföringen mot Vietnam 1965 bröts även de diplomatiska förbindelserna. Han försökte sedan återuppta kontakten med USA för att göra vad han kunde för att styra upp situationen för landsbygdsbefolkningen som tvingades leva under bombningarna. Men då han bestämt avböjt USA:s ekonomiska och militära ”hjälp” under Vietnamkrigets första fas 1963 ansågs han som opålitlig. Officiellt fick han stöd från USA när de sade sig vilja stärka hans position gentemot det kommunistiska motståndet. Över 7 000 gånger kränkte USA och Sydvietnam under åren 1962–1969 i Vietnamkriget Kambodjas gränser, sjöterritorium och luftrum. Större områden besprutades med växtgifter. År 1970 störtades Sihanouk i en USA-stödd militärkupp. Högergeneralen Lon Nol, Sihanouks vid tidpunkten närmaste man, grep makten och Sihanouk flydde till Kina, där han grundade FUNK – Kampucheas nationella befrielsefront. Till FUNK anslöt sig också KKP och det kambodjanska militanta, liberala och nationalistiska buddhistpartiet. FUNK:s program nämnde inget om vilken roll Sihanouk skulle ha efter en militär seger över Lon Nol. Sihanouk ansåg att det viktigaste målet vara att återupprätta Kampucheas stolthet och oberoende. Lon Nol hade inte Sihanouks karisma och rörde sig inte som sin företrädare bland folket i samband med offentliga ceremonier. Många bönder slutade bruka jorden efter att Sihanouk jagats på flykten: “Hur ska vi kunna odla jorden när Sihanouk inte längre finns för att ge oss regnet?” kunde det låta bland landsbygdens invånare.