Kyrkomötet (äldre namn: allmänna kyrkomötet) är Svenska kyrkans högsta beslutande organ enligt svensk lag (Lag om Svenska kyrkan 6 §) och ska (enligt samma lags 2 §) väljas enligt demokratiska principer, något som annars inte är självklart, då Svenska kyrkan till sin bekännelse är en apostolisk kyrka. Tidigare fanns inom kyrkomötet två avdelningar med lekmän valda av lekmän och präster valda av präster. Dessa samverkande inom kyrkomötet. Detta förhållande brukar kallas ”den dubbla ansvarslinjen”, vilket definitionsmässigt innebär samverkan mellan kyrkans folkligt förankrad självstyrelse och prästerliga ämbetsförvaltning med samverkande, men från varandra avgränsade ansvarsområden.
Kyrkomötet består av 251 ledamöter varav 249 valda i direktval med kandidatlistor (uppställda av nomineringsgrupper) av en valmanskår bestående av alla kyrkomedlemmar från 16 års ålder och uppåt för en mandatperiod om fyra år. Det fanns från början ingen procentspärr mot små nomineringsgrupper i kyrkovalet men 2024 beslutade kyrkomötet att från och med kyrkovalet 2025 tillämpa en spärr på 2 % till kyrkomötet, samt att ett fast mandat i stift ska krävas för att erhålla utjämningsmandat. Sedan kyrkovalet 2013 utses ytterligare två mandat av utlandsförsamlingarnas kyrkoråd.
Ordförande i kyrkomötet är sedan 2013 centerpartisten Karin Perers från Västerås stifts valkrets. I kyrkomötets arbete deltar även biskoparna men de saknar rösträtt.
Kyrkomötet sammanträder i Uppsala två gånger per år, normalt sett fyra dagar i månadsskiftet september-oktober (vecka 40) och tre dagar i november (vecka 47). Under den första sessionen arbetar ledamöterna i utskott. Där bereds de ärenden som kommit in till kyrkomötet genom skrivelser från kyrkostyrelsen eller motioner från ledamöterna och biskoparna. Under den andra sessionen, i november, fattar sedan kyrkomötet beslut i frågorna.
Kyrkomötet väljer bland annat ledamöter till kyrkostyrelsen, som är Svenska kyrkans högsta verkställande ledning i administrativa frågor. I pastorala och dogmatiska frågor är i princip varje biskop inom kyrkan obunden av kyrkostyrelsens auktoritet. För samråd mellan biskoparna finns Biskopsmötet och för tillsyn av biskoparnas arbete finns Svenska kyrkans ansvarsnämnd för biskopar.
Behörighet och beslutsordning Utskott Kyrkomötet har åtta utskott: Gudstjänstutskottet Organisationsutskottet Tillsyns- och uppdragsutskottet Ekonomiutskottet Ekumenikutskottet Kyrkolivsutskottet Samhälls- och kulturutskottet Förvaltarskapsutskottet Kyrkomötet beslutar i frågor som rör kyrkoordningen (Svenska kyrkans regelverk) och andra frågor av övergripande natur, till exempel om kyrkohandbok och psalmbok. Kyrkomötet kan däremot inte fatta beslut i frågor som faller inom församlingarnas eller stiftens ansvarsområden.
De frågor som tas upp till behandling i kyrkomötet kommer i form av skrivelser från kyrkostyrelsen eller genom motioner från kyrkomötets ledamöter eller biskoparna. Skrivelsen eller motionen bereds i något av kyrkomötets utskott innan den tas upp till behandling i kyrkomötet som helhet, i så kallat plenum.
För lärofrågor finns en särskild beslutsordning. Det innebär bland annat att det före utskottsbehandlingen skall finnas ett yttrande från läronämnden, som består av biskoparna samt åtta av kyrkomötet valda ledamöter.
Resultatet av kyrkomötets beslut kan i första hand bli ändrade eller nya bestämmelser i kyrkoordningen och/eller uppdrag till kyrkostyrelsen.
Mandatfördelning i kyrkomötet sedan 2002
ValårViSKSDGSKÖKAGSPIHoJKSVPOSKFKAfSSDFiSKCKRBABKSGrafisk presentation, mandat och valdeltagandeTOT%20014743113621543244825114,2%20053714711134741541174525112,0%20093718811331371334184125111,9%201367312111381215830123124912,8%201797661143102473472224919,08%20211970813147831943072024918,39%2025167119166459 16822 2124918,84%Sedan 2025 ställer organisationen Borgerlig Kristen Samverkan (BKS) upp i stället för organisationerna Borgerligt alternativ (BA) och Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KR).
Sedan 2013 ställer organisationen Borgerligt alternativ (BA) upp kandidater i stället för det politiska partiet Moderata samlingspartiet (M).
Sedan 2005 ställer nätverket Folkpartister i Svenska kyrkan (FiSK) upp kandidater i stället för det politiska partiet Liberalerna (dåvarande Folkpartiet, FP). År 2012 bytte nätverket namn till Fria liberaler i Svenska kyrkan.
Sedan 2005 ställer organisationen Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KR) upp kandidater i stället för det politiska partiet Kristdemokraterna (KD).
Sedan 2005 ställer organisationen Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) upp kandidater i stället för det politiska partiet Vänsterpartiet (V).Referenser:
Historia Medeltida kyrkomöten i Sverige I den romersk-katolska kristenheten under medeltiden blev varje land efter hand en särskild kyrkoprovins, inom vilken de kyrkliga intressena tillvaratogs och vårdades under påvens högsta inseende av landets hierarki. För att få de kyrkliga förhållandena i Sverige ordnade i denna riktning sände påven under 1100- och 1200-talen särskilda legater dit, vilka där höll möten för handläggning av kyrkliga ärenden. Det första av dessa möten var Linköpings kyrkomöte, som hölls 1152 på kallelse och under ledning av legaten Nikolaus av Albano (sedermera påve under namnet Hadrianus IV). Huvudsyftet, att göra Sverige till en självständig kyrkoprovins, uppnåddes inte på grund av slitningar inom landet. Däremot innebar svenskarnas åtagande att erlägga den så kallade Peterspenningen en närmare anslutning till romerska kyrkan. Också om kanoniska anordningar vid prästval med mera fattades beslut vid detta möte. Dessa beslut blev dock av ringa betydelse.
Av mera ingripande natur blev det concilium provinciale, som hölls i Skänninge 1248 (Skänninge möte) under ledning av den påvliga legaten, kardinalbiskopen Vilhelm av Sabina. Världsliga stormän, däribland Birger jarl, var närvarande och bands därigenom vid synodalbesluten. Prästerna förpliktades nu till celibat, en nyhet för den svenska kyrkan, och biskoparna ålades att anskaffa den senast utkomna dekretalsamlingen. Synodalbesluten kompletterades 1250 genom en förordning av Innocentius IV, vari föreskrevs, att biskopsvalen skulle förrättas av domkapitlen. Ett med Skänningesynoden likartat möte hölls i Söderköping 1270, då man beslöt att flytta ärkebiskopsstolen från Gamla Uppsala till nuvarande Uppsala. På ett konsilium i Tälje 1277 bekräftade Magnus Ladulås kyrkoegendomens skattefrihet.
Reformationstidens kyrkomöten Med reformationens införande upphörde Sverige att vara en kyrkoprovins under påveväldet. Landet blev ett självständigt kyrkligt territorium under sin kungs högsta ledning. Riksdagen gav i allmänhet uttryck åt folkets mening i kyrkliga frågor lika väl som i statens. Ehuru sålunda inte någon särskild representation för kyrkan fanns organiserad, utövade dock prästerskapet i vissa avseenden ett övervägande inflytande på de kyrkliga angelägenheterna. Detta skedde genom prästeståndet vid de allmänna riksmötena, där det intill Karl XI:s tid uppträdde som ett slags rikskonsilium för utövande av den högsta andliga domsrätten med mera – detta så kallade Consistorium regni behärskades dock av biskoparna, som sålunda hade ganska fria händer vid förvaltningen av sina stift –, vidare genom prästerskapets ombud, som av regeringen vid vissa tillfällen sammankallades för att fatta beslut rörande kyrkliga spörsmål. Sådana möten eller konsilier hölls bland annat i och med Örebro koncilium 1529, där flera beslut fattades angående reformationsverkets genomförande, i Uppsala 1572, då kyrkoordningen av biskopar och prästerskap antogs till efterrättelse, samt i Stockholm 1574 och 1575 med anledning av Johan III:s liturgiska strävanden (Röda boken).
Uppsala möte 1593
Det för svenska kyrkan viktigaste mötet var emellertid Uppsala möte 1593. I enlighet med prästerskapets anhållan sammankallade hertig Karl de förnämsta och lärdaste av prästerskapet i riket, biskopar med domkapitel och prostarna samt några präster från varje härad. Tillhopa samlades fyra biskopar och mer än 300 andra präster i Uppsala 1593. Mötet öppnades den 1 mars. Till ordförande utsågs dagen därpå professor Nicolaus Olai Bothniensis; i överläggningarna deltog endast rådsherrarna och prästerskapet. Redan 5 mars hade man förenat sig om att erkänna Bibeln som det enda rättesnöret för människans tro samt de tre symbola (apostoliska, nicenska och athanasianska trosbekännelserna) jämte den oförändrade augsburgiska bekännelsen som sanna uttryck av Bibelns läror. Johan III:s liturgi (Röda boken) förkastades, och 1571 års kyrkoordning bekräftades. Den 15 mars valdes Abrahamus Andreae Angermannus till ärkebiskop.
Uppsala möte betecknar den lutherska reformationens fulla genombrott och konsolidering inom den svenska kyrkan.
1595–1863 1595 sammankallade ärkebiskopen Angermannus biskopar och präster till ett möte i Uppsala. Antalet deltagande präster är inte känt. Åtskilliga frågor, såsom om kyrkohandboken och undervisningsväsendet, avhandlades. Förnämsta frukten av mötets framställningar blev de privilegier, som hertig Karl 1595 förlänade Uppsala akademi. Under 1600-talet hölls ett mindre kyrkomöte, nämligen 1637 i Stockholm, dit några biskopar, domkapitelledamöter och professorer sammankallades för behandling av kyrko- och skolärenden, men för övrigt saknade svenska kyrkan representation före mitten av 1800-talet, om man bortser från prästeståndet vid riksdagarna.
Vid jubelfesten 1793 var delegerade av prästerskapet samlade i Uppsala, då också praktiska reformfrågor rörande kyrkohandbok, bibelöversättning med mera behandlades, ehuru med magert resultat. 1893 gestaltade sig jubelfesten under ärkebiskop Anton Niklas Sundbergs imponerande ledning och med representanter från de lutherska systerkyrkorna närvarande till en gripande kyrklig högtidlighet.
Kyrkomötet som fast institution Bland de kyrkopolitiska idéer som Georg Norman föreslog för Gustav Vasa fanns idén om en fast kyrkomötesinstitution. Den genomfördes varken då eller när prästerskapet förde fram ett liknande förslag 1593. Efter 1595 års kyrkomöte i Uppsala blev det dock en gällande grundsats att endast kungen kunde kalla kyrkomötet. Eftersom kungen inte använde möjligheten hölls inga kyrkomöten i egentlig mening. Mötet 1637 var snarast en konferens med tillkallade sakkunniga. I förarbetena till 1686 års kyrkolag yrkade Emporagrius och Laurelius redan på 1650-talet att kyrkomötesinstitutionen skulle återupplivas och lagstadgas.
Prästeståndets deltagande i ståndsriksdagen förblev kyrkans enda gemensamma representation, men i ståndsriksdagen behandlades kyrkliga ärenden av de fyra stånden gemensamt. Vid jubelfesterna 1693 och 1793 samlades visserligen ett stort antal präster och diskuterade då kyrkans frågor, men dessa sammankomster hade inte karaktär av officiella kyrkomöten.
Under 1800-talets första hälft började väckelserörelser och frikyrkliga rörelser verka i Sverige, ibland med separatistiska tendenser. Det framkallade återigen önskemål om en särskild kyrklig representation, i syfte att bevara kyrkans enhet eller för att hävda en större självständighet för i förhållande till staten. Prästen Johan Henrik Thomander föredträdde den senare åsikten, och som ledamot av en kyrkolagskommitté genomdrev han att kyrkomötet skrevs in i kommitténs förslag 1846. Förslaget vann dock inget bifall i riksdagen. Vid 1853–1854 års riksdag försökte Thomander väcka kommitténs förslag igen, medan August von Hartmansdorff motionerade om ett kyrkomöte ur ett statskyrkligt perspektiv. Båda motionerna avslogs, men när Thomander blivit biskop i Lunds stift tog han på nytt upp frågan vid riksdagen 1856–1858. Som en del av den pågående debatten om religionsfrihet beslutade nu riksdagen om en förordning om kyrkomöte. Lagförslaget vann dock inte kungens gillande, och utan Kunglig Majestäts sanktion genomfördes det aldrig.