Europeiska kommissionen, även känd som EU-kommissionen, är den verkställande institutionen inom Europeiska unionen. Den består av en unionsmedborgare från varje medlemsstat, även kallade ”kommissionärer”.

Kommissionen kan förenklat liknas vid en regering.

Kommissionen ansvarar för att utarbeta lagförslag som främjar unionens allmänna intressen, och för att genomföra de antagna lagarna på europeisk nivå efter att de har godkänts av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Den övervakar medlemsstaternas tillämpning av unionens fördrag och unionsrätten, under kontroll av EU-domstolen, med möjlighet att inleda överträdelseförfarande mot medlemsstater som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten. Kommissionen representerar även unionen i dess internationella förbindelser. I enlighet med principen om parlamentarism är kommissionen kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som genom en misstroendeförklaring kan avsätta den. Parlamentet granskar kommissionens förvaltning av unionens budget och beviljar årligen ansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten.

Kommissionen leds av en ordförande, som sedan den 1 december 2019 är Ursula von der Leyen (EPP). Den nuvarande kommissionen von der Leyen II tillträdde med hänsyn till Europaparlamentsvalet 2024 och dess mandatperiod sträcker sig fram till den 1 november 2029, då en ny kommission kommer att tillträda med hänsyn till Europaparlamentsvalet 2029. Kommissionen har sitt säte i Bryssel, Belgien.

Historia

miniatyr|Walter Hallstein var ordförande för den första EEG-kommissionen. Den första kommissionen bildades 1952 som ”Höga myndigheten” med Jean Monnet som ordförande och ytterligare åtta ledamöter. Myndigheten fungerade som den överstatliga verkställande makten inom Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) med långtgående befogenheter att fatta beslut inom gemenskapens befogenhetsområde. Den 1 januari 1958 upprättades två nya gemenskaper jämte EKSG: Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). Istället för var sin nya hög myndighet, inrättades två så kallade kommissioner för de nya gemenskaperna. Anledningen till namnbytet var det nya förhållandet mellan den verkställande makten och råden, som företrädde medlemsstaternas regeringar. Några medlemsstater, i synnerhet Frankrike, uttryckte reservationer över Höga myndighetens långtgående befogenheter och ville hellre utöka rådets befogenheter än att ge Höga myndigheten mer verkställande makt.

Walter Hallstein var ordförande för Europeiska ekonomiska gemenskapens första kommission, som höll sitt första sammanträde den 16 januari 1958 i Belgien. Kommissionen Hallstein uppnådde bland annat ett avtal om en omstridd sädesslagsprisöverenskommelse och skapade ett positivt intryck hos tredjeländer när kommissisonen gjorde sin internationella debut vid Kennedy-rundan under GATT-förhandlingar. Hallstein startade också konsoliderandet av europeisk lagstiftning och började utöva ett allt större inflytande över medlemsstaternas nationella lagstiftning. Hans kommission uppmärksammades först mycket lite, men med hjälp av domstolen banade kommissionen vägen för att kommande kommissioner skulle bli tagna mer på allvar.

Under 1965 spädde kommissionen Hallstein på ”den tomma stolens kris” genom kontroversiella förslag om den gemensamma jordbrukspolitiken som ansågs helt oacceptabla av Frankrike. Även om den institutionella krisen löstes året därpå, kostade det Hallstein ordförandeskapet trots att han annars sågs som den mest ”dynamiska” ledaren till dess att Jacques Delors blev ordförande 1985.

Tidig utveckling miniatyr|Kommissionens ordförande deltog vid G7-mötet i USA 1983. Höga myndigheten och de två kommissionerna fortsatte att existera sida vid sida ända fram till den 1 juli 1967, då fusionsfördraget ersatte dem med en gemensam kommission, Europeiska gemenskapernas kommission, med Jean Rey som ordförande. På grund av sammanslagningen utökades antalet ledamöter i kommissionen Rey till fjorton. Trots det bestod senare kommissioner fortfarande av nio ledamöter enligt principen att varje mindre medlemsstat skulle ha ett mandat och de större medlemsstaterna två. Kommissionen Rey förverkligade gemenskapens tullunion under 1968 och propagerade för ett mer inflytelserikt och direktvalt europeiskt parlament. Under 1969 tilldelades kommissionen Karlspriset.

Även om Rey var den första ordföranden för de sammanslagna gemenskapernas kommission, anses Hallstein vara den moderna kommissionens första ordförande. Kommissionen Malfatti och kommissionen Mansholt fortsatte arbetet med monetärt samarbete och unionens första utvidgning norrut 1973. Genom utvidgningen utökades antalet kommissionsledamöter till tretton under kommissionen Ortoli (Storbritannien ansågs vara en stor medlemsstat och erhöll två mandat), som tog itu med den utvidgade gemenskapen under ekonomisk och internationell instabilitet. Gemenskapens internationella representation utvecklades ytterligare när ordförande Roy Jenkins blev den första ordföranden som närvarade vid ett G8-möte på gemenskapernas vägnar. Kommissionen Jenkins efterträddes av kommissionen Thorn under Gaston Thorn, som fortsatte gemenskapernas arbete med utvidgningen söderut och europeiska enhetsakten.

Delors och Santer Några av de mest framgångsrika kommissionerna var kommissionen Delors I, II och III, ledda av Jacques Delors, som bland annat realiserade den inre marknaden. Kommissionen Delors skapade förutsättningarna för införandet av den gemensamma valutan euron. The New York Times beskrev honom 1992 med: ”Mr. Delors har räddat Europeiska gemenskapen från stagnation. Han tillträdde när euroskepticismen var som värst. Även om han var en okänd före detta fransk finansminister har han blåst liv och hopp i EG och i den modfällda Bryssel-kommissionen. Under sin första mandatperiod, från 1985 till 1988, samlade han Europa genom krav på den inre marknaden, och när han tillsattes för en andra period började han styra européerna mot betydligt mer ambitiösa ekonomiska, monetära och politiska mål.”

Efterträdaren till Delors var Jacques Santer. Kommissionen Santer genomdrev flera viktiga förändringar, bland annat Amsterdamfördraget och införandet av euron. Emellertid tvingades kommissionen Santer att avgå 1999 under påtryckningar från Europaparlamentet på grund av anklagelser om bedrägeri och korruption. Det var första gången som en kommission tvingades att avgå, vilket också var en symbolisk markering från parlamentet.

Prodi och Barroso miniatyr|vänster|José Manuel Barroso ihop med flera andra höga statsmän. Efter Santer tillträdde Romano Prodi som ordförande. Amsterdamfördraget hade utökat kommissionens makt och Prodi liknades ibland vid unionens första premiärminister. Inflytandet stärktes ytterligare med Nicefördraget, som trädde i kraft under 2003 och som gav ordföranden mer makt över kommissionens egen sammansättning.

2004 blev José Manuel Barroso ordförande, men parlamentet hävdade ännu en gång sig självt genom att motsätta sig den föreslagna sammansättningen av kommissionen Barroso. På grund av motståndet, som främst var riktat mot den föreslagne kommissionsledamoten Rocco Buttiglione, tvingades Barroso att ändra förslaget till kommissionens sammansättning. Kommissionen Barroso var den första fullständiga kommissionen sedan utvidgningen 2004 med totalt 25 ledamöter. I slutet av Prodis mandatperiod hade kommissionen bestått av hela 30 ledamöter. Som ett resultat av det ökade antalet medlemsstater minskade Amsterdamfördraget antalet kommissionsledamöter till en per medlemsstat, istället för två för de stora medlemsstaterna.

Juncker Den 1 november 2014 tillträdde kommissionen Juncker och ersatte därmed kommissionen Barroso II. Jean-Claude Juncker blev den första kommissionsordföranden som utsågs som en direkt konsekvens av valutgången i ett Europaparlamentsval. Vid sitt tillträdande lovade Juncker att hans kommission skulle vara mer politisk än de tidigare. Kommissionen Juncker genomdrev bland annat en fortsatt fördjupning av den ekonomiska och monetära unionen och påbörjade en översyn av den gemensamma asylpolitiken till följd av flyktingkrisen 2015.

von der Leyen I juli 2019 enades Europeiska rådet om att föreslå Ursula von der Leyen till efterträdare till Juncker. Hon valdes av Europaparlamentet samma månad och tillträdde med sin nya kommission den 1 december 2019. Hon fick förnyat förtroende efter valet 2024 och kommissionen von der Leyen II tillträdde den 1 december 2024.

Sammansättning och funktionssätt miniatyr|Berlaymontbyggnaden i Bryssel där kommissionen har sitt säte. miniatyr|27 europeiska flaggor, en för varje medlemsstat, utanför kommissionens säte. Europeiska kommissionen är en av Europeiska unionens institutioner. Dess sammansättning och funktionssätt regleras av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Kommissionen antar med absolut majoritet en arbetsordning, som fastställer ytterligare bestämmelser om dess funktionssätt. Utöver dessa bestämmelser kan kommissionen sluta interinstitutionella avtal med Europaparlamentet och Europeiska unionens råd. Dessa avtal reglerar de tre institutionernas ömsesidiga arbets- och funktionssätt inom ramen för vad fördragen tillåter.

Kommissionen leds av sitt kollegium, bestående av en unionsmedborgare från varje medlemsstat. Den sammankallas av sin ordförande, och sammanträder i regel minst en gång i veckan; vanligtvis på onsdagar i Bryssel eller, om Europaparlamentet sammanträder, på tisdagar i Strasbourg. Utöver ledamöterna närvarar generalsekreteraren och ordförandens kanslichef vid alla sammanträden. Även andra personer kan bjudas in efter beslut av kommissionen. För att vara beslutsmässig måste en majoritet av ledamöterna vara närvarande vid ett sammanträde. Även om alla nationaliteter finns representerade i kollegiet, får ledamöterna inte agera i sina egna medlemsstaters intressen, utan ska istället agera i hela unionens intresse. De är valda av Europaparlamentet och utsedda av Europeiska rådet med uppgiften att tjäna unionens allmänna intresse. Varje ledamot av kommissionen biträds av ett personligt kansli, som ger kommissionsledamoten politisk rådgivning. Därutöver finns generaldirektorat, som fungerar som departement och ansvarar för att ta itu med tekniska frågor och bereda lagförslag. Kommissionen arbetar utifrån ordförandens politiska program och kommissionens årliga arbetsprogram.

Utnämningsförfarande Europeiska kommissionen utses i enlighet med ett utnämningsförfarande som fastställs i unionens fördrag. Förfarandet inleds med att Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslår en ny kommissionsordförande med hänsyn till det senaste Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste, efter att ha presenterat sitt politiska program, väljas av Europaparlamentet med absolut majoritet; i annat fall måste Europeiska rådet inom en månad föreslå en ny kandidat i enlighet med samma förfarande. Efter att ha erhållit parlamentets godkännande utarbetar den valda ordföranden ett förslag till ny kommission i samförstånd med Europeiska unionens råd. De föreslagna ledamöterna utfrågas i Europaparlamentet, innan parlamentet röstar om den föreslagna kommissionen i sin helhet. Utan godkännande av Europaparlamentet kan inte den föreslagna kommissionen utses. Om parlamentet godkänner förslaget utses slutligen den nya kommissionen av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet.

Kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet under hela sin mandatperiod. Unionen grundar sig på ett parlamentariskt system som innebär att parlamentet kan avsätta hela kommissionen genom en misstroendeförklaring.