Republiken Ragusa (latin: Respublica Ragusina, kroatiska: Dubrovačka Republika, italienska: Repubblica di Ragusa) var en stadsstat i Dalmatien i södra Kroatien med staden Dubrovnik som huvudort.David Rheubottom (2000). Age, Marriage, and Politics in Fifteenth-Century Ragusa. Oxford University Press. . Republiken existerade från 1358 till 1808 då Napoleons styrkor intog huvudorten Dubrovnik och förklarade republiken upplöst. Republiken Ragusa hade sin höjdpunkt på 1400- och 1500-talet.
Historia Republiken Ragusas historia delas upp i tre historiska perioder.Ferdo Šišić, Hrvatska povijest, Zagreb, 1913. Den första (bysantinska) perioden varade till 1205. Under den här perioden var Dubrovnik främst under Bysantinska rikets suveräna auktoritet och ibland under venetianska och normandiska styren. Den kroatiska regenten Tomislav styrde också Dubrovnik under en tid.Pravni leksikon, Leksikografski zavod Miroslav Krleža, Zagreb, 2006.Rudolf Horvat, Povijest Hrvatske I. (od najstarijeg doba do g. 1657.) Vid 1100-talet började kommunen Dubrovnik (lat. Comunitas Ragusina) att ta form. Kommunen hade egna statliga institutioner och kunde tidvis uppnå en betydlig grad av självstyrelse.
Den andra (venetianska) perioden varade från 1205 till 1358. Då erkände Dubrovnik Venedigs och dogen av Venedigs suveräna auktoritet.
Den tredje perioden började 1358 med Zadarfördraget. Med fördraget satte Ludvig I av Ungern hela det venetianska Dalmatien under sitt styre. Också med Višegrad-fördraget bekräftades Republiken Ragusas statliga attribut. Storhetstiden för Republiken Ragusa varade till 1808 då Napoleons ockupationsstyrkor officiellt upplöste republiken.
Sedan Napoleon upplöst Republiken Ragusa 1808 inlemmades dess forna landområde i de av fransmännen skapade illyriska provinserna. Sedan österrikarna besegrat fransmännen i krig inlemmades den södra delen av de forna illyriska provinserna 1815 i kungariket Dalmatien som förblev en administrativ del av kejsardömet Österrike och sedermera Österrike-Ungern fram till första världskrigets slut 1918.
Grundande Staden grundades på 600-talet (cirka 614) efter avarernas och slavernas förstörelse av den romerska staden Epidauros (dagens Cavtat). De som överlevde flyttade till Laus, en liten ö 25 km norr om Cavtat. Det antas att kroater också anföll Epidauros och förstörde den helt.
Enligt en annan teori, av den engelske författaren John Gardner Wilkinson, blev Epidauros förstört av goterna cirka 265. Han skrev att ”Dubrovnik grundades antagligen långt före Epidauros definitiva förstörelse och olika barbariska hinder under 200- och 300-talen gjorde att den grundades som fristad.“John Gardner Wilkinson (1848.). Dalmatia and Montenegro, J. Murray
Den nya platsen var säkrare, och snart upprättade romarna handel och politiska förbindelserna med slaverna på fastlandet.
Flyktingar från den romerska Epidauros byggde en ny ort på den lilla ön (några källor skriver halvön) Laus. Andra folk (främst kroater) slog sig ner längs kusten och kallade sin ort Dubrovnik. I början var romarna och kroaterna skeptiska mot varandra. Med tiden kom de närmare varandra, så att de två bosättningarna blev en på 1100-talet. Kanalen som skiljde de två bosättningarna fylldes igen och är idag den mest kända stadsgatan (Placa eller Stradun), som också blev stadens centrum. Därmed blev Dubrovnik det kroatiska namnet på en enad stad.
Nyare teori bygger på arkeologiska utgrävningar. Nya fynd (inklusive en del av stadsmurarna och fynden av tidiga troligen bysantinska romanska katedraler nedanför dagens barock-katedral byggd på platsen för den romanska som blev demolerade i jordbävningen 1667) är från 500- till 700-talen, vilket motsäger den första teorin. Storleken på den första katedralen säger att ett stort antal människor var där vid den tiden. Idag tror man att en bysantinsk fästning (castrum) funnits på platsen för (halv)ön Laus sedan 400-talet, som gradvis utökades till att omfatta en del av dagens stadshamn (nära vilken de nämnda arkeologiska fynden hittades).
En annan teori som bland historiker blir mer och mer accepterad säger att staden Dubrovnik har sina rötter i grekisk tid. Den ”grekiska teorin” uppstod med upptäckten av flera grekiska artefakter vid tiden för utgrävningar i Dubrovniks hamn. Att borra en stenväg avslöjade också sand, vilket ifrågasätter om Laus var en ö eller en halvö. Sålunda förklarar Antun Ničetić i sin bok Povijest dubrovačke luke (Dubrovniks hamns historia) teorin som säger att grekiska sjömän grundade Dubrovnik. En viktig del av teorin är förklaringen att forntida fartyg var tvungna att resa 45 till 50 nautiska mil om dagen, så de behövde en vilohamn. Den idealiska kombinationen skulle vara om det fanns en källa till dricksvatten. Dubrovnik hade båda och låg mitt mellan två grekiska bosättningar, Budva och Korčula, som ligger på ett avstånd av 95 nautiska mil.
Den tidiga perioden Staden Dubrovnik tillhörde det så kallade bysantinska Dalmatien och dess invånare betalade en årlig skatt på 36 guldmynt till furstar från de närliggande landområdena Zachlumia och Travunia för sina vingårdar och olivlundar som låg på deras mark.
Dubrovnik nämns uttryckligen för första gången 867, då det låg under saracenernas belägring vilken varade från 866 till 867. Belägringen upphörde efter femton månader tack vare den bysantinske kejsaren Basileios I, som skickade en flotta under befäl av Niketas Ooryphas till Dubrovnik. Med försvagningen av Bysans började Republiken Venedig betrakta Dubrovnik som en konkurrent och ville att det skulle hamna under dess styre. Men 948 misslyckades Republikens försök att ta över staden. Dubrovnikborna hänförde Republiken Venedigs nederlag till Sankt Blasius så han blev stadens skyddshelgon. Under krigen mellan den bysantinska kejsaren Basileios II och den bulgariska fursten Samuel i slutet av 900- och början av 1000-talet lämnade Basileios II över Dubrovnik till den venetianska dogen Pietro II Orseolo, som invånarna år 1000 accepterade som deras härskare. Men Dubrovnik hamnade under bysantinskt styre igen redan under kejsaren Roman III:s tid (1028–1034), och dess skepp anslöt sig till den bysantinska flottan i kriget mot araberna.
På 1000-talet beskrevs Dubrovnik och det omgivande området i verk av den berömde arabiske geografen Muhammad al-Idrisi. Han kallade Dubrovnik för den sydligaste staden i "landet Kroatien och Dalmatien".G. Oman, Al-Idrīsī: Encyclopaedia of Islam | vol. 3, 1971, omtryckt 1986, Brill Publishers, sid. 1032–1035, Zubrinić, Darko. 1995. Croatia – historical and cultural overview. Croatianhistory.net. Zagreb. Läst 6 augusti 2010.
År 1191 fick stadshandlare handelsfriheten i Bysans från kejsaren Isaac II Angelos. Dubrovnik hade tidigare liknande privilegier i Serbien (1186) och Bosnien (1189). Avtalet med den bosniska greven Kulin är det första officiella dokumentet där staden heter Dubrovnik.
Venetianskt styre 1205–1358 De venetianska erövringarna av Konstantinopel under det fjärde korståget (1204) förändrade helt de politiska relationerna i öst. Det bysantinska riket förstördes förutom en liten del, och Venedig blev den viktigaste sjömakten i Medelhavet. Efter tillfångatagandet och självmordet av furste Damjan Juda 1205Sukno, Đ., Po dragome kraju, Ulicama moga grada // Dubrovački horizonti godina XVIII, br. 26. / ur. Josip Lučić, . Zagreb : Društvo Dubrovčana i prijatelja dubrovačke starine u Zagrebu, 1986., str. 135. erkände Dubrovnik den venetianska dogens suveränitet.Opća enciklopedija JLZ, sv. 2, Zagreb, 1977. Även om det förblev en självständig stadskommun styrde den venetianske fursten (latin: comes, kroatiska: knez) Dubrovnik från 1237. Han utsågs för två år, men greven och domarna var lokala adelsmän. Det fanns inte heller någon venetiansk armé i staden. En närmare förbindelse med Venedig vid tiden för dess största makt hade en betydande inverkan på Dubrovnik, eftersom det vid den tiden reglerade sin administration, utvidgade sitt land och lade en säker grund för sin östhandel.
Den inre förvaltningen reglerades genom en särskild stadga 1272. Samtidigt anslöt sig ön Lastovo till Dubrovnik, medan invånarna i Dubrovnik köpte staden Ston och Stonski rat (halvön Pelješac) av den bosniska banen Stefan Kotromanić och den serbiske kungen Stefan Dušan 1333, och 1345 kom Mljet under Dubrovniks styre.
De utökade sin sjöfartshandel till Tunisien, Egypten, Syrien och Svarta havet och slöt eller förnyade handelsavtal med Bosnien, Serbien, Bulgarien och Bysantinska riket. Dubrovnik hade också handelsförbindelser med italienska städer vid den tiden, särskilt med Ancona, Florens, Neapel och Sicilien. Huvuddelen av Dubrovniks handel var å ena sidan transport av österländska råvaror västerut och import av västerländska industriprodukter österut.
Erkännande av kroatisk-ungerska kungars auktoritet Genom Zadarfördraget 1358 förlorade Venedig alla öar och städer på Adriatiska havets östkust från Kvarnerviken till Durrës. Dubrovnik erkände den kroatisk-ungerske kungen Ludvig I av Ungern och accepterade det ungerska heraldiska vapnet som republikens vapen. Relationerna mellan Dubrovnik och kungen reglerades av Višegradfördraget som undertecknades den 27 maj 1358. Den ungersk-kroatiske kungen fick en årlig tribut på femhundra dukater från folket i Dubrovnik och i händelse av krig var de tvungna att hjälpa honom till sjöss medan han inte blandade sig i deras inre angelägenheter. I politiska angelägenheter av allmänt statligt intresse var Dubrovnik underordnad den kroatisk-dalmatiska banen, men bara skenbart, eftersom det faktiskt var en helt fri republik (namnet republik har använts flitigt sedan 1400-talet men detta föregriper inte Dubrovniks statsskapande efter 1358). Alla myndigheter och fursten (lat. rektor) som formell statschef valdes efter 1358 uteslutande av Dubrovniks medborgare utan någon kunglig bekräftelse. År 1399 förvärvade Dubrovnik också Dubrovačko primorje (lat. Terrae nove) genom att köpa den från Bosniens kung Stefan Ostoja för 2000 perpers.
Den 27 januari 1416 antog republiken en förordning som avskaffade slaveriet på dess territorium samt förbjöd slavhandel och transport av slavar med fartyg. Det införlivades i Dubrovniks stadga, ett dokument skapat redan 1272. Som en del av en trend i utvecklingen av europeiska länder var det således bland de första länderna i världen att avskaffa slaveriet. Beslutet ingick i den del av Dubrovniks stadga som talar om sjöfartsområde och som säger att alla ombord anses vara fria personer. Straffet var mycket strängt: fängelse och böter. Gärningsmän straffades med ett halvt års fängelse och 25 perpers böter för varje såld eller köpt människa, eller i vars försäljning hen förmedlades eller hade en procentsats. Det var ett stort straff eftersom man kunde köpa nästan tre kor eller över 900 liter spannmål med de pengarna.
Ragusa betalar tribut till sultanen År 1458 nådde Republiken Ragusa en överenskommelse med Osmanska riket om att betala en tribut till sultanen. Varje 1 november skickade republiken en representant till Konstantinopel för att betala ut en viss summa tributen. När staden var under osmansk skydd 1481 betalade den dukater. I allt annat var Dubrovnik en självständig stad. Den hade rätten att ingå avtal med vilket land som helst och Dubrovniks fartyg seglade under Dubrovniks flagga. Osmanska riket gav Dubrovnik särskilda rättigheter inom handelsområde som knöt stadens handel ännu tätare till riket. Dubrovnik övergav en del av sin adriatiska handel till Osmanska rikets styrelse och handlarna från Dubrovnik fick betala vissa skatter i hamnar. Dubrovniks fartyg fick fritt segla genom Svarta havet vilket var förbjuden för alla icke-osmanska fartyg. De betalade vissa plikter mindre än andra handlarna och Dubrovnik fick samtidigt osmanska rikets diplomatiska stöd för sin handel med Republiken Venedig.