Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) är en institution inom Europeiska unionen med ansvar för att tolka unionsrätten. Den består av två olika rättsinstanser: tribunalen och domstolen.
EU-domstolen ansvarar för att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkningen och tillämpningen av unionens fördrag. Den har bland annat till uppgift att granska lagenligheten av de rättsakter som unionen antar och avgöra huruvida en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten. För att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater tolkar EU-domstolen även unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden. EU-domstolen saknar däremot behörighet att överpröva eller upphäva nationella domar eller beslut som fattats inom ramen för de nationella rättsordningarna; EU-domstolen är inte en appellationsdomstol för de nationella domstolarna.
Genom sin rättspraxis har EU-domstolen fastställt en rad banbrytande – och ibland kontroversiella – principer för unionsrätten, däribland principen om direkt effekt och företrädesprincipen.
EU-domstolen leds av en ordförande, som sedan den 8 oktober 2015 är Koen Lenaerts. Både domstolen och tribunalen består av domare från alla medlemsstater. Dessutom biträds domstolen av elva generaladvokater. Både domarna och generaladvokaterna utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd för en period av sex år, som kan förnyas. Domstolen har sitt säte i Luxemburg.
Historia
EU-domstolen är en av de fyra ursprungliga institutionerna som inrättades genom Parisfördraget den 23 juli 1952. Från början bestod den av sju domare; var och en av de sex medlemsstaterna hade rätt att nominera var sin domare. Nomineringen av den sjunde domaren roterade mellan de större medlemsstaterna Frankrike, Italien och Tyskland. Domstolens första förhandling ägde rum den 28 oktober 1954 i Luxemburg. Vid bildandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) genom Romfördragen den 1 januari 1958 blev domstolen gemensam för samtliga tre gemenskaperna.
Genom europeiska enhetsakten, som trädde i kraft den 1 juli 1987, infördes möjligheten att inrätta lägre rättsliga instanser till domstolen. Detta skedde den 1 januari 1989 när förstainstansrätten inrättades. Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, ändrades flera av institutionernas namn för att anpassas till upprättandet av Europeiska unionen, medan domstolen behöll sitt namn ”Europeiska gemenskapernas domstol”. Detta berodde på att domstolens behörighet, med vissa undantag, var begränsad till den första pelaren, Europeiska gemenskaperna. Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, erhöll domstolen utökade befogenheter, då delar av den tredje pelaren – rättsliga och inrikes frågor – överfördes till den första pelaren. Innan dess löstes tvister som rörde dessa frågor huvudsakligen av medlemsstaterna själva.
Genom Nicefördraget, som trädde i kraft den 1 februari 2003, infördes möjligheten att inrätta specialdomstolar knutna till EG-domstolen. Den 2 december 2005 inrättades en särskild personaldomstol för att avlasta EG-domstolen med ärenden som rörde tvister mellan unionens institutioner och deras anställda.
Till följd av att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 ändrades domstolens officiella namn från ”Europeiska gemenskapernas domstol” till ”Europeiska unionens domstol” samtidigt som förstainstansrätten ändrade namn till ”tribunalen”. Personaldomstolen upphörde att existera den 31 augusti 2016 när dess funktioner övertogs av tribunalen, som samtidigt fick ett utökat antal domare för att hantera alla mål.
Sammansättning och funktionssätt EU-domstolen är en av Europeiska unionens institutioner. Den består av domstolen, tribunalen och de eventuella specialdomstolar som Europaparlamentet och Europeiska unionens råd gemensamt beslutar att inrätta. Dessa rättsinstanser fyller olika funktioner och har olika sammansättningar, i enlighet med fördragen. Deras sammansättning och funktionssätt regleras av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Ytterligare detaljerade bestämmelser återfinns i protokollet om stadgan för Europeiska unionens domstol, som är fogat till unionens grundfördrag men som kan ändras i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Även fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen innehåller ett avsnitt som reglerar domstolens behörighet att döma i frågor som rör atomenergiområdet. Varje rättsinstans har också antagit sina egna rättegångsregler.
Domstolen Själva domstolen består av 27 domare, en från varje medlemsstat. Den tjänstgör permanent. Domstolen utser en justitiesekreterare, som inför domstolen avlägger en ed. Justitiesekreteraren fungerar som en generalsekreterare och leder domstolens förvaltning under ordförandes insyn.
Domstolen är uppdelad i avdelningar; varje avdelning består av tre eller fem domare, varav en utgör avdelningens ordförande. Utöver att sammanträda i dessa avdelningar kan domstolen också sammanträda i en stor avdelning bestående av femton domare. Denna består av domstolens ordförande, vice ordförande och tre av ordförandena för avdelningar med fem domare samt andra domare som utses genom domstolens rättegångsregler. Domstolen sammanträder i den stora avdelningen endast när en medlemsstat eller en av unionens institutioner som är part i ärendet kräver det. Därutöver är det också möjligt för domstolen att i vissa fall sammanträda i plenum. Endast beslut fattade av domstolen vid ett udda antal domare närvarande är giltiga. I de vanliga avdelningarna måste minst tre domare vara närvarande, medan det krävs minst elva respektive sjutton domare för att ett beslut i stora avdelningen och i plenum ska vara giltigt.
Domarna och generaladvokaterna
miniatyr|Domarkåpor som domarna bär under rättegångarna. Domstolen består utöver sina domare av elva generaladvokater. Antalet generaladvokater kan utökas genom ett enhälligt beslut i Europeiska unionens råd. Generaladvokaterna har till uppgift att helt opartiskt och oavhängigt avge juridiska yttranden, så kallade förslag till avgörande, när domstolen så beslutar. Dessa förslag till avgörande är inte bindande för domstolen, men väger ofta tungt när domstolen avkunnar sin dom i ett mål.
Både domarna och generaladvokaterna utses av medlemsstaternas regeringar i samförstånd för en period av sex år, som kan förnyas. Utnämningen sker vart tredje år, så att hälften av ämbetena förnyas varje gång. Innan utnämningen sker måste en rådgivande kommitté bestående av sju experter tillfrågas. Domarna och generaladvokaterna ska enligt fördragen ”utses bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas och som uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de högsta domarämbetena i hemlandet eller är jurister med allmänt erkända kvalifikationer”.
Domarna väljer en ordförande och en vice ordförande bland sig själva för en period av tre år i taget. Varje domare måste innan han eller hon tillträder sitt ämbete avlägga en ed inför domstolen vid ett offentligt sammanträde. Eden innefattar att domaren lovar att ”opartiskt och samvetsgrant utöva sitt ämbete och att inte yppa vad som förekommit vid domstolens överläggningar”. För att säkerställa domarnas självständighet, får de inte inneha några politiska eller administrativa uppdrag eller utöva avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet. En domare kan skiljas från sitt uppdrag endast efter ett enhälligt beslut av övriga domare och generaladvokaterna. En ny domare får då utses för den kvarstående ämbetstiden.
Domarna och generaladvokaterna åtnjuter rättslig immunitet. Särskilt får de inte under några omständigheter ställas till svars för sina handlingar under tjänsteutövningen, varken under sin tid som domare eller efter att de har lämnat sitt ämbete. Den rättsliga immuniteten kan dock hävas av domstolen genom ett beslut i plenum. De kan då endast ställas inför rätta vid en nationell domstol som har behörighet att döma ledamöterna av den högsta nationella domstolen i medlemsstaten. Samtliga domare omfattas också av domstolens uppförandekod. Generaladvokaterna åtnjuter i princip samma rättigheter och skyldigheter som domarna. De är, liksom domarna, skyldiga att vara bosatta där domstolen har sitt säte. Om en domare eller generaladvokat är partisk i ett mål, ska han eller hon inte delta i behandlingen av ärendet. Vid tveksamheter får domstolen fatta beslut i frågan. En part i ett mål kan dock inte åberopa en domares nationalitet som skäl för jäv.
Tribunalen Tribunalen inrättades den 1 januari 1989 som ”förstainstansrätten”, och erhöll sitt nuvarande namn genom Lissabonfördraget den 1 december 2009. Den består av 54 domare, som i princip har samma skyldigheter som domarna i domstolen. De utses också i enlighet med samma förfarande. Antalet domare utökades från 28 domare (en per medlemsstat) till 40 domare den 25 december 2015 och 47 domare den 1 september 2016. Sedan den 1 september 2019 har varje medlemsstat två domare var i tribunalen. Domarna väljer en ordförande och en vice ordförande bland sig själva för en period av tre år samt en justitiesekreterare för en period av sex år. Till skillnad från domstolen saknar tribunalen permanenta generaladvokater. Istället kan tribunalens ledamöter agera som generaladvokater vid tribunalens rättegångar, men får då inte samtidigt delta i målets avgörande. I likhet med domstolen, organiserar sig tribunalen i avdelningar bestående av tre eller fem domare. I vissa fall kan tribunalen även sammanträda i plenum, i en stor avdelning, i en mellanstor avdelning eller med en enda domare.
Tribunalen fungerar som en första instans inom EU-domstolen i nästan alla mål, med undantag för förhandsavgöranden, talan om fördragsbrott och mål som ligger inom någon specialdomstols behörighet. Även vid talan om ogiltigförklaring och passivitetstalan väckt mot en av unionens institutioner av en annan institution eller, i de flesta fall, en medlemsstat har domstolen i regel exklusiv behörighet, vilket innebär att tribunalen inte kan pröva sådana mål heller. Sedan den 1 september 2024 ansvarar tribunalen för att meddela förhandsavgöranden inom vissa särskilda områden. Om domstolen eller tribunalen erhåller ett mål som ligger inom den andra rättsinstansens behörighet, hänskjuts ärendet till rätt instans. Ifall domstolen hänskjuter ett ärende till tribunalen, kan tribunalen inte förklara sig obehörig att behandla målet. Tribunalens avgöranden kan normalt överklagas till domstolen inom två månader av varje part som inte har fått helt bifall från rätten; detta gäller dock inte förhandsavgöranden, som alltid är slutgiltiga. Även medlemsstater och unionens institutioner som har intervenerat i ett ärende kan överklaga ett avgörande om det påverkar dem direkt. Ett överklagande måste ”grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten”.
Specialdomstolar
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd kan genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet inrätta specialdomstolar som är knutna till tribunalen. Denna möjlighet syftar till att kunna avlasta tribunalen genom att låta specialdomstolarna ansvara för att avgöra ärenden av en viss karaktär i första instans. En specialdomstols avgörande kan i så fall överklagas till tribunalen, dock endast i rättsfrågor om inte förordningen om inrättandet av specialdomstolen även tillåter överklagande i sakfrågor. I stort sett gäller samma bestämmelser för eventuella specialdomstolars organisation och deras domare som för domstolen och tribunalen. Inrättade specialdomstolar antar även egna rättegångsregler i samförstånd med domstolen och efter godkännande av rådet.