miniatyr|Talad turkiska Turkiska (Türkçe) eller turkietturkiska är ett turkspråk vars ursprungsområde är Centralasien. Det talas som modersmål av cirka 100 miljoner människor,enligt Nationalencyklopedins nätversion 2010-07-30 Nationalencyklopedin • Kort https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/turkiska-(spr%C3%A5kfamilj) främst i Turkiet där det är officiellt språk, liksom av turkcyprioter på norra Cypern. Turkiskan utgör ett gemensamt språk för Anatoliens varierade befolkningar och talas även av mindre grupper i de delar av Europa som fram till första världskriget tillhörde Osmanska riket (Albanien, Bosnien och Hercegovina, Bulgarien, Grekland, Kosovo, Montenegro och Nordmakedonien). Språket talas även av turkiska invandrare i Västeuropa, särskilt Tyskland. Det är det största av turkspråken. För att inte förväxlas med sina släktspråk kallas turkiska ibland specifikt för turkietturkiska (Türkiye Türkçesi). Turkiskan skrevs till 1920-talet med det arabiska alfabetet varefter en övergång skett till latinska alfabetet. Detta skedde som del i Turkiets strävan att etablera samhörighet med Europa.
Språkets rötter kan spåras till Mongoliet och Centralasien och de första skriftliga lämningarna är närmare 1200 år gamla. Osmanskan, den omedelbara föregångaren till dagens turkiska, spreds åt väster när det osmanska riket utvidgades. Som en av den moderna turkiska republikens landsfader Atatürks reformer, ersattes 1928 det osmanska alfabetet (en variant av arabiska alfabetet) av en variant av det latinska alfabetet. Samtidigt inledde den Turkiska språkkommittén ett arbete för att reformera turkiskan genom att avlägsna persiska och arabiska lånord till förmån för turkiska synonymer, och om sådana inte fanns genom nybildningar från turkiska rötter. Tusentals turkiska ord är dock fortfarande persiska och arabiska lånord. I dagens Turkiet talar man således en lokalmodifierad variant av ursprungsturkiskan. Typiskt för turkiskan är dess vokalharmoni och utpräglat agglutinerande språkstruktur med många suffix, vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. Andra agglutinerande språk är till exempel finska, ungerska, swahili och esperanto.
Klassificering Turkiskan ingår i den turkiska, eller västra, undergruppen av de sydvästturkiska (eller oghuziska) turkspråken. Närliggande språk är gagauziska (talat främst i Gagauzien i Moldavien), balkangagauziska och khorasanturkiska, azerbajdzjanska samt, på längre håll, turkmeniska. Turkspråken är en språkfamilj som omfattar ungefär 30 levande språk som talas i Östeuropa, Centralasien och Sibirien. De ingår enligt en del forskare i en större familj, altaiska språk,, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007 som även inkluderar mongolspråk. Under främst 1800-talet ville en grupp lingvister inordna turkspråken och mongolspråken i den ural-altaiska storfamiljen, där finska, estniska och ungerska ingår i Europa liksom en stor mängd mindre språk i europeiska och asiatiska Ryssland.
Omkring 40 procent av alla som talar turkspråk talar turkiska.Katzner, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007 Turkiskans karakteristiska drag, som vokalharmoni, agglutinering och frånvaro av grammatiskt genus, är genomgående inom turkspråken och de altaiska språken. Det finns en hög grad av ömsesidig förståelse mellan turkisktalande och talare av de andra turkspråken, inklusive azerbajdzjanska, turkmeniska, qashqai och gagauziska., refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007 Däremot kan inte talare av övriga turkspråk utan undervisning och träning läsa turkiska då detta språk har övergått till latinska bokstäver.
Historia miniatyr|120px|Fornturkisk inskrift med orchonskrift (cirka 700-talet). Kyzyl, Ryssland Turkiskan går tillbaka till fornturkiskan. De tidigaste kända turkspråkiga inskrifterna återfinns i nuvarande Mongoliet, som Bugut-inskrifterna med sogdiska alfabetet under det första gökturkiska khanatet, vilka dateras till andra hälften av 500-talet., refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007 De två monumentala Orchoninskrifterna, som restes till fursten Kul Tigins och hans bror kejsaren Bilge Khans ära och härstammar från något tillfälle mellan 732 och 735, utgör en annan betydelsefull tidig lämning. Efter att dessa monument upptäckts och utgrävts av ryska arkeologer i området kring Orchondalen vid floden Orchon i nuvarande Mongoliet från 1889 till 1893 fastslogs att språket i inskrifterna var fornturkiska skrivet med orchonskrift, som också har kallats "turkiska runor" på grund av yttre likhet med de germanska runorna.Ishjatms, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007
Fornturkiskan kom att delas i flera grenar, däribland den västligt oghuziska. Under tidig medeltid (cirka 500-tal till 1000-tal) spreds folkgrupper som talade turkspråk över Centralasien så att de täckte ett vidsträckt geografiskt område från Sibirien till Europa och Medelhavet. Seldjukerna i synnerhet spred sitt oghuziska språk, den direkta föregångaren till dagens turkiska, till Anatolien från 1071, då de fick herravälde över den östra delen av halvön efter slaget vid Manzikert. I och med islams spridning på 1000-talet började turkspråk skrivas med det arabiska alfabetet (karachanidiskan). Under 1000-talet publicerade också en tidig språkforskare, Kaşgarlı Mahmud från Karakhanidkhanatet, den första större ordboken över turkspråk, Divânü Lügati't-Türk, vilken också innehöll den första kända kartan över turkspråkstalares geografiska utbredning.Soucek, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007
Osmanska
Seldjukerna spred under 1200-talet turkiskan till Anatolien. Där inleddes på 1200-talet fornanatoliskturkiskan, ett förstadium till osmanskan (den turkiska som kom att utvecklas i det osmanska riket). Den osmanska turkiskan delas in i tre perioder: fornosmanskan (fram till 1400-talet), medelosmanskan (1500- och 1600-talen) samt nyosmanskan (1700- och 1800-talen). Osmanskan hade en stor mängd arabiska och persiska lånord (dessa utgjorde som mest omkring 20 procent av ordförrådet).
Efter att karachaniderna och seldjukerna, som betraktas som de kulturella föregångarna till osmanerna, antagit islam omkring år 950, upptog dessa staters administrativa språk en ganska stor samling lånord från arabiska och persiska. Turkisk litteratur från den osmanska perioden, i synnerhet osmansk divanpoesi, var starkt influerad av persiska. Bland annat upptogs persiska versmått och en stor mängd lånord. Under de över 600 år då det osmanska riket existerade (cirka 1299–1922) var dess litterära och officiella språk en blandning av turkiska, persiska och arabiska, vilken skilde sig avsevärt från den vardagliga talade turkiskan, och betecknas osmanska.
Språkreform och nutida turkiska Den moderna turkiskan anses ofta ha skapats av Turkiets förste president, Kemal Atatürk, som införde det latinska alfabetet (och därmed också förbjöd användning av det arabiska) och lät genomföra omfattande språkreformer. De arabiska och persiska lånorden ersattes i stor utsträckning av synonymer, dialektala eller syntetiska ord. Språkliga reformer har fortgått sedan dess och nya ord introduceras fortfarande i stor utsträckning.
Efter att republiken Turkiet hade bildats och efter alfabetsreformen bildades Turkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu - TDK) under Mustafa Kemal Atatürks beskydd 1932, med syftet att bedriva forskning om turkiskan. En av kommitténs uppgifter var att påbörja en språkreform för att byta ut lånord av arabiskt och persiskt ursprung mot turkiska motsvarigheter.Se Lewis (2002) för en genomgående beskrivning av den turkiska språkreformen. Genom att förbjuda användning av ersatta lånord i pressen lyckades kommittén rensa ut flera hundra ord med icke-turkiskt ursprung ur språket. De flesta ord som infördes i språket av TDK var nya avledningar från turkspråkiga rötter, men TDK valde också att återuppliva fornturkiska ord som inte hade använts på århundraden. Under republikens första år började myndigheterna också kampanjen Medborgare, tala turkiska! som syftade till att få alla medborgare i Turkiet att tala turkiska.
På grund av denna plötsliga förändring av språket började äldre och yngre personer i Turkiet skilja sig i fråga om det ordförråd de använde. Medan de generationer som föddes före 1940-talet tenderar att använda äldre termer av arabiskt eller persiskt ursprung, föredrar de yngre generationerna nya uttryck. Exempelvis använde Atatürk själv i sitt stora tal till parlamentet 1927 en osmansk talarstil som idag låter så främmande att man har varit tvungen att "översätta" den två gånger till nutida turkiska: först 1963, sedan 1986.Lewis (2002): 2–3, refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007. Det finns också en politisk dimension i språkdebatten, då konservativa grupper tenderar att använda mer arkaiska ord i pressen eller i vardagsspråk.
Under de senaste årtiondena har TDK fortsatta att mynta nya turkiska ord för att uttrycka nya begrepp och teknologier när de kommer in i språket, mestadels från engelskan. Många av dessa ord, särskilt termer inom informationsteknologi, har blivit allmänt accepterade, men TDK kritiseras emellanåt för att mynta ord som låter påhittade och konstgjorda. Vissa tidigare nyskapade ord, såsom bölem (som skulle ersätta fırka, "politiskt parti"), fick inte allmänhetens gillande. Istället har fırka ersatts av det franska lånordet parti. Vissa ord som återupplivats från fornturkiskan har antagit specialiserade betydelser: till exempel används betik (som ursprungligen betydde "bok") nu med betydelsen skript i datavetenskap.
Många av de ord som har myntats av TDK samexisterar med sina äldre motsvarigheter. Detta sker vanligen när ett lånord får en ny betydelse. Exempelvis används ordet dert, som härstammar från det persiska ordet dard (درد "smärta"), i turkiskan med betydelsen "problem" eller "bekymmer", medan det inhemska turkiska ordet ağrı används för kroppslig smärta. Ibland har lånordet en något annorlunda betydelse än det inhemska turkiska ordet, vilket leder till en situation liknande samexistensen i engelskan mellan germanska och romanska ord. Bland de gamla ord som ersattes finns termer inom geometri, väderstreck, några månadsnamn och många substantiv och adjektiv. Några exempel på nutida turkiska ord och de gamla lånorden är: Osmanska Nutida turkiska Översättning Kommentarmüselles üçgen triangel Sammansättning av substantivet üç ("tre") och det mycket gamla turkspråkiga substantivet gen ("spänning", "sida")tayyare uçak flygplan Avlett från verbet uçmak ("att flyga")nispet oran proportion Det gamla ordet används ännu idag i språket tillsammans med det nya. Det nya ordet kommer från det fornturkiska verbet or- (att skära).şimal kuzey norr Avlett från det fornturkiska substantivet kuz ("kall och mörk plats", "skugga"). Ordet är återupplivat från medelturkiskan., refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Turkish language, läst 9 juli 2007teşrinievvel ekim oktober Substantivet ekim betyder "handlingen att plantera", och syftar på planterandet av sädesfrön på hösten, vilket är vanligt i Turkiet
Utbredning miniatyr|Vägskylt vid den europeiska änden av Bosporenbron i Istanbul.