miniatyr|Närbild. Stonehenge är ett förhistoriskt monument i sydvästra England. Det består av en cirkelformad megalitisk stensättning, omgiven av en ringgrav och direkt utanför denna en cirkelformad jordvall. Det ligger nära Amesbury i Wiltshire, ungefär 12 km nordväst om nuvarande staden Salisbury men närmre den äldre staden Old Sarum.
Stensättningen byggdes troligen mellan 2500 f.Kr. och 2000 f.Kr. Vallen och vallgraven som omger det nuvarande stenmonumentet är den äldsta delen av monumentet. Den byggdes från ungefär 3100 f.Kr. (yngre stenåldern). Namnet Stonehenge kommer från det fornengelska ordet Stanhengist som betyder ’de hängande stenarna’.
Själva monumentet ägs och förvaltas av English Heritage medan de lägre liggande markerna runt omkring ägs av National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty. Stonehenge, Avebury och dess omgivningar upptogs 1986 på Unescos världsarvslista.
Utseende miniatyr|höger|Stonehenge Stonehenge består av väldiga resta stenar (megaliter) i två stora cirklar. Den yttre cirkeln, 30 meter i diameter, är sluten och bildas av nära 5 meter höga stenar, på vilka en rad långa, horisontella, intill varandra stöttande stenar vilar. Den inre kretsen är öppen åt nordost och bildad av fem par höga stenar. Varje par har upptill varit förenat genom en horisontell sten och bildat en så kallad trilit. Det mellersta paret var högst. Det hade, förutom den ovanpåliggande stenen, en höjd av 6,5 meter. Materialet som använts för den inre cirkeln är en blåaktig sten som inte finns i trakten, utan hämtats långväga ifrån. Mellan de två cirklarna av stora stenar och innanför den inre har cirklar av mycket mindre stenar funnits. I mitten ligger en 4,6 meter lång, flat sten ("altaret"). Genom öppningen utgår en väg. På denna väg är en sten rest ett stycke utanför graven.
För något mer än tre och ett halvt årtusende sedan, omkring 1700 f.Kr., kunde man på morgonen av årets längsta dag, från den nära templets mitt liggande ”altarstenen”, ett ögonblick se solen till vänster om denna resta sten. Detta stöder teorin att templet uppförts vid nämnda tid. Då jordaxelns läge ändrat sig, är det nu inte längre möjligt att ens vid midsommartid se solen till vänster om stenen. Oavsett detta samlas även i våra dagar, liksom i forna tider, vid midsommar mycket folk på den slätt där templet är beläget.
Utvecklingen av Stonehenge miniatyr|200px|höger|Karta över Stonehenge Stonehenge-komplexet byggdes ut i flera faser under en period av sammanlagt 2000 år. Det finns även tecken på aktiviteter där före och efter denna huvudsakliga utbyggnadsperiod. Arkeologer har funnit rester av tre stora mesolitiska hål i närheten, under det som nu är parkeringsplatsen. Dessa daterar sig till omkring 7000 f.Kr., men de har inga kända kopplingar till det senare monumentet.
En gravplats för en halshuggen saxisk man har blivit utgrävd på platsen och daterar sig till 600 e.Kr. Dateringen och förståelsen för olika faser vid Stonehenge är inte en enkel sak; de kompliceras av dåligt bevarade utgrävningsprotokoll, därtill få nutida forskningsdatum samt påverkan av djurs bohålor.
Fasindelningen som idag är allmänt accepterad av arkeologer beskrivs nedan. En del föremål nämnda i texten är numrerade och har motsvarande nummer på översiktskartan till höger, vilken illustrerar Stonehenge 2004. Planen utelämnar triliternas överliggare för tydlighetens skull. Hål som inte längre eller någonsin har haft stenar visas som en öppen cirkel och stenar som är synliga idag är färglagda.
Stonehenge fas 1 – "Aubrey-hålen" och "Hälstenen" (ca 3100–3000 f.Kr.) Det första monumentet bestod av en cirkulär vall och ett omslutande dike (7 och 8). Detta mäter omkring 115 meter i diameter med en stor öppning i nordöst och en mindre i söder (14). Byggarna placerade ben av rådjur och oxe i dikets botten. Dessa ben var betydligt äldre än hornhackorna som användes för att gräva diket och hade blivit väl omhändertagna en lång tid innan de begravdes. Första fasen daterar sig till omkring 3100 f.Kr. Inom den yttre kanten på den omslutande arean grävdes en cirkel med 56 hål (13), kända som Aubrey-hålen efter John Aubrey, en 1600-talsantikvarie som var den som först lär ha upptäckt dem. Det kan ha funnits träpålar nedtryckta i hålen, men det har inte hittats några bevis för detta. En mindre yttre vall bakom diket dateras också till denna period (9).
Stonehenge fas 2 – "Den dubbla blåstenscirkeln" (omkring 2300 f.Kr.) Bevisen för den andra fasen är inte längre synliga. De dyker upp som spår av ett antal stolphål vilka daterar sig till en period då en viss typ av trästrukturer byggdes, omkring år 2300 f.Kr.. Vidare fanns stolpar placerade vid öppningen i nordost och längs en linje från södra öppningen och in mot mitten. Vallen reducerades avsiktligt i höjd och diket tilläts slamma igen. Åtminstone 25 av Aubrey-hålen är kända för att ha innehållit kremeringar, ditlagda två sekel efter monumentets uppförande. Vad än hålen haft för ursprunglig användning, så har den under fas 2 ändrats till att användas för begravningar. Ytterligare 30 kremeringar var placerade i det omslutande diket och på andra punkter inom monumentet, mestadels i östra halvan. Stonehenge är därmed den första begravningsplatsen av denna typ på de brittiska öarna. Fragment av obränt mänskligt ben har även hittats i dikets fyllningsmassa.
Stonehenge fas 3 – "Sarsen"-cirkeln (ca 2600–1600 f.Kr.) Delfas I (ca 2600 f.Kr.) Arkeologiska utgrävningar har indikerat att det omkring 2600 f.Kr. grävdes 2 koncentriska halvmåneformade grupper av hål (kallade hål Q och R) i mitten. Återigen är det ett litet men säkert dateringsbevis för denna fas. Hålen innehöll 80 stående blåstenar (de blå på planen) hämtade från Preseli Hills, 250 km bort i dagens Pembrokeshire i Wales. Stenarna, som vägde omkring 4 ton vardera, bestod i huvudsak av fläckig dolerit men innehöll exempel av ryolit, tuff samt vulkanisk och kalkartad aska. Den sten som är känd som altarstenen (1), en 6 ton tung gigant av grön glimmerhaltig sandsten och dubbelt så hög som blåstenarna, har hämtats från nordöstra Skottland och kan ha stått där som en ensam jättemonolit.
Den nordöstra öppningen breddades med resultatet att den exakt stämde överens med dåtidens riktning av midsommarsolens uppgång och midvinterns solnedgång. Denna fas i monumentets historia lämnades dock ofullbordad. Blåstenarna flyttades uppenbarligen och Q och R-hålen fylldes medvetet igen. Likväl tycks monumentet överträffat det i Avebury mot slutet av denna fas. Amesbury Archer, som hittades 2002 5 km söder om Stonehenge, kan också ha sett platsen i detta tillstånd.
Hälstenen (The Heelstone) (5) kan också ha blivit flyttad till utsidan av nordöstra ingången under denna period, även om detta inte kan fastställas med säkerhet utan även kan ha hänt när som helst under fas 3. Ursprungligen anslöt en annan sten till hälstenen. Två eller kanske till och med tre stora portalstenar monterades upp precis innanför öppningen i nordost. Av dessa återstår endast den då nästan 5 meter höga, idag fallna, slaktarstenen (Slaughter Stone) (4). Andra kännetecken som är löst daterade till fas 3 inkluderar de fyra stationsstenarna (6), varav två stod på toppen av varsin jordhög. Högarna är kända som gravhögar trots att de inte innehåller några gravar (2 och 3). Avenyn (The Avenue) (10), ett parallellt par av diken och vallar som leder 3 km till floden Avon byggdes också. Diken grävdes senare runt stationsstenarna och hälstenen vilket reducerade den senare till en stor ensam monolit.
Delfas II (ca 2440–2100 f.Kr.) Nästa stora fas av aktiviteter skedde vid slutet av det tredje årtusendet före Kr. 74 gigantiska Sarsen-stenar (grå på kartan), hämtade från ett stenbrott omkring 30 km norr om platsen vid Marlborough Downs, gavs hål och skarvar innan de restes. 30 stenar med 29 överliggare bildade en cirkel på 30 meter i diameter. Var och en väger omkring 25 ton och har helt klart bearbetats för den slutliga effektens skull. De stående stenblocken vidgas något mot toppen så att perspektivet nedifrån gör att de ser raka ut när de reser sig upp från marken och överliggarna är en aning böjda för att uppnå det cirkulära utseendet.
Innanför cirkeln stod fem jättetriliter av sandsten (kallade Sarsen) arrangerade i form av en hästsko. Dessa stora stenar, tio stående och fem överliggare, vägde uppemot 50 ton vardera. Bilder av en dolk och 14 yxskaft har hittats inristade på en av Sarsen-stenarna, känd som sten 53. Ytterligare några yxskaftsristningar har setts på den yttre delen av stenarna kända som nummer 3, 4 och 5. De är svåra att datera men till formen är de lika sena bronsåldersvapen.
Delfas III (ca 2280–1930 f.Kr.) Senare i bronsåldern tycks blåstenarna ha blivit återuppresta för första gången, även om de exakta detaljerna av denna period är oklar.
Delfas IV (ca 2280–1930 f.Kr.) Denna delfas innebar större omarrangeringar av blåstenarna som var placerade i cirkel mellan de två sättningarna av sarsenstenar och i en oval i mitten. En del arkeologer anser att några av blåstenarna under denna period var delar av en andra grupp hämtad från Wales. Altarstenen kan ha flyttats in i ovalen. Även om detta verkar vara den mest imponerande fasen, var detta ganska dåligt genomfört jämfört med de tidigare. Den nyligen återuppresta blåstenen var inte väl grundad och började falla omkull.
Delfas V (ca 2270–1930 f.Kr.) Ganska snart flyttades delar av den norra sektionen av blåstenarna och man skapade en hästskoformad sättning kallad Blåstens-hästskon (Bluestone Horseshoe). Denna speglade formen av de redan tidigare uppställda centrala sarsen-triliterna. Denna del av fasen är samtida med det berömda Seahenge i Norfolk.
Delfas VI (fram till ca 1600 f.Kr.) Ytterligare två ringar av hål grävdes precis utanför stencirkeln, kallad Y och Z (11 och 12). Var och en av dessa ringar bestod av 30 hål. De fylldes aldrig med stenar och tilläts slamma igen de kommande århundradena. Jordmassan i hålen består av järnåldersfynd och romerska fynd. De monumentala byggnaderna vid Stonehenge tycks ha blivit övergivna omkring 1600 f.Kr..
Utgrävningar vid Stonehenge Den första dokumenterade utgrävningen vid Stonehenge genomfördes av William Cunnington och Richard Colt Hoare. 1798 undersökte Cunnington gropen intill en nyligen fallen trilit. 1810 grävde båda intill den fallna ”Slaktarstenen” och kom då fram till att den en gång stått upp. De kan också ha undersökt ett av Aubrey-hålen intill. 1839 grävde en kapten Beamish omkring altarstenen och något senare gav familjen Antrobus, som på den tiden ägde Stonehenge, Charles Darwin tillstånd att göra en liten utgrävning för att prova sina teorier om jordmaskars sätt att begrava antika byggnader.
Vid nyårsafton år 1900, föll ytterligare en trilit, och Sir Edmund Antrobus tog sig för att räta på den och lade samtidigt betong under den. Efter den följande folkstormen och ett brev till tidningen The Times, skrivet av William Flinders Petrie, så gick han med på att räta upp stenarna under arkeologisk överseende så att en ordentlig dokumentation kunde göras av området därunder. Antrobus utsåg gruvingenjören William Gowland att göra jobbet. Trots att han saknade tidigare arkeologisk erfarenhet gjorde han en av de bästa och mest detaljerade utgrävningsdokumentationerna som någonsin gjorts vid monumentet. Gowland etablerade synen att hackor av djurhorn hade använts för att gräva hålen, och att stenarna hade blivit bearbetade för att passa på platsen.
Den största utgrävningen vid Stonehenge gjordes av översten William Hawley och hans assistent Robert Newall sedan området blivit statligt. Deras arbete började 1919, understödda av ”Office of Works” (Arbetsdepartementet) och fortsatte till 1926. De båda männen grävde ut stora delar av kännetecknen vid Stonehenge och var de första att fastställa att det var en plats som utvecklats i flera faser.