William Buckland, född 12 mars 1784 i Axminster i Devon, död 14 augusti 1856 i Islip i Oxfordshire, var dekan för Westminster Abbey. Han är dock mest känd som geolog och paleontolog och var den som först beskrev en dinosaurie, som han kallade Megalosaurus. Hans arbete som visade att Kirkdalegrottan hade fungerat som lya åt förhistoriska grotthyenor prisades som ett exempel på att man kunde rekonstruera händelser från det förflutna genom en vetenskaplig analys, vilket förlänade honom Copleymedaljen 1822. Han var pionjär när det gällde att utnyttja fossila exkrementer, vilka han gav namnet koproliter, för att rekonstruera svunna ekosystem.
Buckland var förespråkare för gap-kreationism, vilken tolkade bibelns redogörelse för skapelsen som att det förekommit två perioder av skapelse som var skilda av en längre period. Denna "kompromisslösning" uppstod i det sena 1700- och tidiga 1800-talet som ett försöka att förena bibelns text och de geologiska upptäckter som pekade mot att jorden var mycket gammal. I början av sin karriär trodde han att han funnit belägg för syndafloden, men senare blev han övertygad om att Louis Agassiz' nedisningsteori gav en bättre förklaring och han kom att spela en stor roll för spridningen av denna teori i Storbritannien.
Buckland blev 1813 universitetslektor i mineralogi och 1819 docent i geologi vid University of OxfordHan valdes till fellow i Royal Society 1818. Han utsågs 1845 till dekan i Westminster Abbey i London. Hans samlingar utgjorde grunden för Oxford University Museums geologiska samlingar.
Hans främsta verk är Reliquiæ Diluvianæ (andra upplagan 1824) samt Geology and Mineralogy Considered with Reference to Natural Theology (1836, fjärde upplagan 1868; "Geologi och mineralogi, betraktade med hänseende till den naturliga teologien", 1845). Den senare volymen hör till de så kallade "Bridgewateravhandlingarna". Buckland försöker ge en teologisk förklaring av geologiska fakta.
Bland hans övriga skrifter märks Description of the South-Western Coal Districts of England (1825) och flera paleontologiska avhandlingar; han beskrev bland annat fynd av dinosaurien Megalosaurus redan 1822. Han tilldelades Copleymedaljen 1822 och Wollastonmedaljen 1848. Han var far till Frank Buckland.
Ungdom och universitetstid
Buckland föddes i Axminster i Devon den 12 mars 1784 som äldste son till Charles Buckland, som var kyrkoherde (rector) för Templeton och Trusham, och hans fru Elisabeth.William Buckland på Oxford University Museum of Natural History. Hans far, som var intresserad av vägförbättringar, tog ofta med honom till de lokala stenbrotten där de samlade ammoniter och andra fossil från Liasperioden.
Han började i Blundell's School i Tiverton, Devon 1797, fortsatte året därpå till Winchester College och 1801 började han studera till präst vid Corpus Christi College vid University of Oxford, där han tog sin B.A. 1804. William Broderip kom till Oxford 1807 och hans samlingar fick fart på Bucklands slumrande geologiintresse. Buckland fann även tid att följa John Kidds lektioner i mineralogi och kemi likväl som Christopher Pegges i anatomi. Han fick sin M.A. 1808 och samma år blev han prästvigd (deacon i mars, vicar i juni).William Buckland på Clergy of the Church of England Database. Han företog därefter geologiska exkursioner till häst i England, Wales, Skottland och Irland fram till 1812. Efter att John Kidd slutat tog Buckland över som föreläsare i mineralogi 1813 och flyttade in i bottenvåningen på Old Ashmolean. Hans föreläsningar blev mycket populära och bland besökarna märks Henry Acland som spelade en stor roll vid tillkomsten av Oxford University Museum. Buckland fungerade också som "inofficiell kurator" för Ashmolean Museums samlingar och visade välvilligt runt besökare. En rundresa i Europa 1816 tog honom till Tyskland, Polen, Österrike, Italien, Schweiz och Frankrike och under denna resa gjorde han viktiga insamlingar, observationer och bekantskaper. Georges Cuvier besökte honom i Oxford 1818 och visades då de stora benen från Stonesfield - de som sedermera skulle komma att beskrivas som Megalosaurus. Buckland valdes till fellow i Royal Society 1818.
Kirkdalegrottan och syndafloden
Buckland övertalade prinsregenten (den blivande Georg IV) att instifta ett lektorat (readership) vid University of Oxford i Geologi och höll sitt installationstal den 15 maj 1819. Talet publicerades 1820 som Vindiciæ Geologiæ; eller förklaring av geologins samband med religionenWilliam Buckland, 1820, Vindiciæ Geologiæ; or the Connexion of Geology with Religion explained . och var ett försvarstal för den nya vetenskapen geologi som försökte förklara sambandet mellan beläggen från geologin och bibelns berättelser om skapelsen och, speciellt, syndafloden. Vid en tid då James Huttons uniformism ("uniformitarianism") så smått började tränga undan den tidigare katastrofismen, vidareutvecklade Buckland den senare genom att "tänja ut" perioden mellan jordens skapelse och skapelsen av de organismer som bebor den idag, så att hans teori blev en sorts gammaljordskreationism eller gap-kreationism.William Buckland, 1836, Geology and Mineralogy Considered with Reference to Natural Theology, sid. 18-24. Han ansåg att syndafloden som ägt rum på Noas tid bara var den sista av en rad katastrofer som drabbat jorden under sin långa historia och att den inte var ansvarig för bildandet av alla sediment och landformer, utan bara ytformer som exempelvis flyttblock, ansamlingar av grus, floddalar och liknande strukturer.Davis A. Young, Ralph Stearley, 2008, The Bible, Rocks and Time, , sid. 95.William Buckland, 1820, Vindiciæ Geologiæ, sid. 23-24: "Again, the grand fact of an universal deluge at no very remote period is proved on grounds so decisive and incontrovertible, that, had we never heard of such an event from Scripture, or any other authority, Geology of itself must have called in the assistance of some such catastrophe, to explain the phenomena of diluvian action which are universally presented to us, and which are unintelligible without recourse to a deluge exerting its ravages at a period not more ancient than that announced in the Book of Genesis."
Från sina undersökningar av fossila ben i den nyupptäckta Kirkdalegrottan i Yorkshire drog han slutsatsen att grottan hade bebotts av grotthyenor före syndafloden och att fossilen var rester efter hyenorna och deras bytesdjur och inte efter kroppar som förts dit från tropikerna med syndafloden som andra först hävdat. 1822 skrev han:
It must already appear probable, from the facts above described, particularly from the comminuted state and apparently gnawed condition of the bones, that the cave in Kirkdale was, during a long succession of years, inhabited as a den of hyaenas, and that they dragged into its recesses the other animal bodies whose remains are found mixed indiscriminately with their own: this conjecture is rendered almost certain by the discovery I made, of many small balls of the solid calcareous excrement of an animal that had fed on bones... It was at first sight recognised by the keeper of the Menagerie at Exeter Change, as resembling, in both form and appearance, the faeces of the spotted or cape hyaena, which he stated to be greedy of bones beyond all other beasts in his care.Buckland, 1824, Reliquiae Diluvianae, 2 uppl., sid. 19-20.
Trots att han fått viss kritik, har Bucklands analys av Kirkdalegrottan och andra grottor allmänt setts som en modell för hur en noggrann analys kan återskapa jordens förflutna och han belönades med Royal Societys Copleymedalj 1822 för sitt arbete.Martin Rudwick, 2005, Bursting The Limits of Time: The Reconstruction of Geohistory in the Age of Revolution, , sid. 631. Vid överlämnandet sa sällskapets ordförande Humphry Davy: by these inquiries, a distinct epoch has, as it were, been established in the history of the revolutions of our globe: a point fixed from which our researches may be pursued through the immensity of ages, and the records of animate nature, as it were, carried back to the time of the creation.Humphry Davy, 1840,The Collected Works of Sir Humphry Davy, vol. VII, del 1, sid. 40.
Medan Bucklands analys övertygade honom att benen som hittades i Kirkdalegrottan inte hade förts dit av en världsomfattande översvämning trodde han fortfarande att det tunna lager lera som täckte hyenornas kvarlevor hade avsatts av den följande "universella översvämningen" Han utvecklade dessa tankar i sitt stora vetenskapliga verk Reliquiæ Diluvianæ, eller observationer av de organiska kvarlevorna som säkerställer den universella övervämningens verkningarWilliam Buckland, 1824, Reliquiæ Diluvianæ, or, Observations on the Organic Remains attesting the Action of a Universal Deluge, sid. 49-50. som utkom 1824 och blev en bästsäljare. Men under nästa årtionde, allteftersom geologin gjorde framsteg och Buckland fick kritik från bland andra John Fleming, ändrade han uppfattning. I sin berömda Bridgewateravhandling 1836 erkände han att den bibliska syndafloden inte kunde bekräftas av geologiska belägg.Martin Rudwick, 2008, Worlds Before Adam: The Reconstruction of Geohistory in the Age of Reform, sid. 427William Buckland, 1836, Geology and Mineralogy Considered with Reference to Natural Theology, sid. 95.
Efter 1840 ivrade han för att vad som hade varit bevis för en universell översvämning två årtionden tidigare i stället var bevis för en större nedisning.
Megalosaurus och giftermål
Buckland fortsatte att bo på Christus Corpi College och 1824 blev han ordförande för Geological Society of London, där han offentliggjorde upptäckten av en jättelik reptil som han kallade Megalosaurus ("jätteödla") vid Stonesfield, Oxfordshire, och gjorde den första beskrivningen av vad vi idag kallar dinosaurie (en term som myntades 1842 av Richard Owen). Upptäckten som gjorts flera år tidigare (John Kidd nämnder fynden redan 1815 och Cuvier hade blivit förevisad dem vid sitt besök 1818) var möjligen inte Bucklands egen och James Parkinson hade redan 1822 i skrift benämnt djuret Megalosaurus.David A.E. spalding, William A.S. Sarjeant, Dinosurs: The earliest discoveries i M. K. Brett-Surman, Thomas R. Holtz, James Orville Farlow (eds.), 2012, The Complete Dinosaur, , sid. 13-16.
Han sade upp sitt college fellowship 1825 och planerade att flytta till Stoke Charity i Hampshire men utsågs samma år till kanik vid Christ Church, vilket var en av de största akademiska utmärkelser man kunde få.Elizabeth Oke Gordon, William Buckland, 2010, The Life and Correspondence of William Buckland, D.D., F.R.S., , sid. 14. I december 1825 gifte han sig med Mary Morland från Abingdon, Oxfordshire som var en skicklig tecknare (hon hade redan illustrerat verk av både William Conybeare och Georges Cuvier) och samlade även fossil själv. Deras "smekmånad" bestod av en årslång rundresa i Europa under vilken de besökte fyndplatser och geologer. Mary födde nio barn, varav fem överlevde till vuxen ålder, och bistod sin make i hans arbete. Deras son, Frank Buckland, blev en välkänd naturhistoriker, författare och fiskeriinspektör. Hemmet, förutom att vara fyllt av fossil och uppstoppade djur, omvandlades mer eller mindre till ett menageri med djur som marsvin, rävar, ugglor, grodor och en stor sköldpadda.Elizabeth Oke Gordon, William Buckland, 2010, The Life and Correspondence of William Buckland, D.D., F.R.S., , sid. 102.George C. Bompas, 1886, Life of Frank Buckland, sid. 8. Vid ett tillfälle fick Mary täcka köksbordet med pajdeg för att de skulle kunna jämföra denna sköldpaddas fotspår med avtryck i sandsten.Elizabeth Oke Gordon, William Buckland, 2010, The Life and Correspondence of William Buckland, D.D., F.R.S., , sid. 217.M. G. Lockley, Christian Meyer, 2000, Dinosaur Tracks and Other Fossil Footprints of Europe, , sid. 27.
Den röda damen från Paviland