Värmland är ett landskap i västra Sverige, norr om Vänern. Ursprungligen räknades landskapet till Götaland, med Kilsbergens skogar som naturlig gräns mot Svealand i öster. Sedan 1815 räknas istället Värmland till Svealand. Landskapet är rikt på sjöar och skogar. Jordbruk finns främst på slättlandet nära Vänern och i dalgångarna som sträcker sig in i landskapet. I landskapet finns 5 500 kända fornlämningar.
Geografi Värmland gränsar i söder till Västergötland och Dalsland, i väster till Østlandet (i Norge) och i öster, Västmanland och Närke och i nordost till Dalarna.
Vänerkusten i söder är låglänt och flikig. Värmlandsnäs skjuter ut i Vänern som landskapets sydligaste del. Den största floden är Klarälven, som rinner genom Värmland från norr till söder och bildar ett delta vid utloppet i Vänern. Förutom Klarälvdalen finns flera andra stora dalgångar, ofta i nord-sydlig inriktning. I dessa finns stora sjöar och sjösystem, t.ex Glafsfjorden och Frykensjöarna.
Vapen Värmlands landskapsvapen är en blå örn med röd beväring i ett fält av silver.
Landskapsnamnet Namnet Värmland har samband med sjön Värmeln och dess utlopp till Vänern (idag Borgviksälven). Den fornsvenska formen Værmaland har förleden Værma som är genitiv pluralis av inbyggarbeteckningen *værmar 'de som bor vid älven *Værma. Älvens namn kan syfta på att den var "varm", dvs. inte alltid frös till på vintern. Namnet Värmland, ursprungligen "värmarnas land", har sedan fått en utvidgad geografisk betydelse.Mats Wahlberg, Svenskt ortnamnslexikon, 2003, sid. 366 Erland Rosell, Ortnamn i Värmland, 1984, sid. 11-15 Landskapet omnämns i Florenslängden, ursprungligen från 1103, i sin latinska form "Guarmelande".Christian Lovén, Florenslängden. Den äldsta förteckningen över de svenska stiften, Strängnäs stiftshistoriska sällskap, Örebro, 2020, s. 12.
Historia
De flesta fornminnena berör Värmlandsnäs och andra områden nära Vänern, men spridda fornminnen redan från bondestenålderns äldre skeden kan förekomma långt från Vänern. Hällkistor och rösen från äldre bronsåldern visar ungefär samma spridning i landskapets västra del, som en fortsättning från Dalsland och upp mot trakten av Charlottenberg. Järnålderns gravfält förstärker detta ytterligare. Enligt Snorre Sturlassons berättelser flydde sveakungen Olof Trätälja till Värmland, runt 600-talets slut, och många svear ska ha följt honom dit då kung Ivar Vidfamne ska ha varit grym, vilket medförde att många obygder befolkades, men sanningshalten i detta är okänd. Klart är i varje fall att Värmland har ett mindre antal kungshögar av samma slag som i Västergötland och i landskapen runt Mälaren, med en sannolik datering till yngre järnåldern. Dessutom finns många fornborgar från samma tid. Enligt legenden blev det hungersnöd på grund av den plötsliga och stora inflyttningen och att det inte fanns brukbar mark som kunde odlas upp. Folket i Värmland ska ha skyllt detta på att kung Olof inte blotat tillräckligt och därför mist gudarnas välvilja. Olof ska likt kung Domalde offrats till Oden. Därefter blev hans son Ingjald kung i Värmland. Efter det Olofs andre son Halvdan, som blivit kung i östra Norge, varvid Värmland kopplades till Norge. Enligt den medeltida isländska sagotraditionen skulle Värmland bekänts till Harald Hårfager under jarlarna Åke och senare hans son Ubbe. Dock nämner Adam av Bremen vid 1070 värmlänningarna som en av de "svenska stammarna" i Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum och att de bodde i Sueoniae, Sueoniam eller Sueoniae (Adam är inte begreppskonsekvent i sin skildring).
Värmland synes i början av historisk tid ha haft goda förbindelser med Norge, och dess befolkning tog ännu på 1200-talet del i de norska inbördesstriderna, varvid stora bygder brändes ner. Denna Värmlands inriktning torde stå i samband med den goda förbindelse som den så kallade ”Edsvägen” mellan Värmland och Glommadalen utgjorde med sjöfartsled uppför Byälven och genom sjöarna Glafsfjorden och Ränken. I samband med Vänerlandskapens efter hand under medeltiden ökade förbindelser med Östsverige har även Värmland knutits fastare till det svenska riket. Landskapet var ett av Sveriges glesast befolkade områden under medeltiden, beroende på de stora vidderna i norr och de bergiga områdena längst i väster, men skilde sig inte mycket från andra landskap när det gäller den södra delen närmast Vänern.
Värmland omfattade på 1300-talet nio härader och var administrativt indelat i två sysslor, Öster- och Västersysslan. I skattelängderna, som finns bevarande från mitten av 1500-talet, framgår det att befolkningen ökade kraftigt från 1600-talets början och seklerna därefter, men enligt domböcker och köpebrev handlade det till att börja med att man återupptog mark och gårdar som legat öde sedan digerdöden.
Värmlands befolkning verkar huvudsakligen ha levat av boskapsskötsel, där smör och oxar spelade en viktig roll i dess skatt under medeltiden och 1500-talet. Värmland höll under marsken Erik Kettilssons ledning fast vid Magnus Eriksson och Håkon under hela senare 1300-talet. År 1437 ägde en bonderesning rum i Jösse härad med omnejd som riktade sig mot rådet och Karl Knutsson (Bonde).
År 1580 började den finska invandring som befolkade en stor del av Värmlands ödebygder. Vid denna tid fick Värmlands järngruvor, som var kända från medeltiden, ett starkt uppsving och räknades redan på 1600-talet som synnerligen värdefulla. Av städerna tillkom Kristinehamn 1582, som förlorade stadsrättigheterna 1584 vilka återficks 1642, Karlstad 1584 och Filipstad 1611, som dock saknade stadsrättigheter mellan 1694 och 1835. Det värmländska bergsbruket kulminerade i betydelse mot slutet av 1700-talet.
Statskuppen 1809 tog sin början i Värmland. Upproret började bland soldater och officerare i den del av den Västra armén, som var förlagd i Värmland och leddes av generalmajor Georg Adlersparre, pådriven av den radikala gardeskaptenen Carl Henrik Anckarsvärd. Georg Adlersparre var vid tiden överadjutant vid Värmlandsfördelningen, som utgjorde Västra arméns högra flygel. Natten mot den 7 mars 1809 tog upprorsmännen kontroll över Karlstad, där de ställde upp kanoner på torget och proklamerade ett revolutionsmanifest. Genom sin position vid Värmlandsfördelningen kunde Georg Adlersparre ta ledning över trupperna i trakten runt Karlstad. Den 9 mars 1809 påbörjade Georg Adlersparre och delar av Västra armén en marsch mot Stockholm för att avsätta Gustav IV Adolf som kung. Från Karlstad marscherade sammanlagt nära 2 000 soldater, och i Örebro och Västerås anslöt sig ytterligare 1 500 soldater. Den 12 mars 1809 fick Gustav IV Adolf bekräftat, att Västra armén hade gjort uppror. Då hade marschen passerat Örebro och hade endast omkring 150 kilometer kvar till Stockholm. Kungen beslutade sig då för att lämna Stockholm och bege sig mot Skåne, där han räknade med att få stöd från förmodat lojala trupper. För att förhindra kungen att fly, vilket hade kunnat resultera i ett inbördeskrig och förekomma marschen, arresterades kungen av en grupp gardesofficerare under ledning av Carl Johan Adlercreutz. Trots att kungen var arresterad fortsatte marschen mot Stockholm och Georg Adlersparre ignorerade sina instruktioner att anlända med endast en mindre del av sin styrka. De marscherande firade sitt intåg på Drottninggatan i Stockholm med fanor och klingande spel för att visa att man såg sig som segrare. Georg Adlersparre kom senare att bosätta sig i Gustavsviks herrgård utanför Kristinehamn.
Med gräns mot Norge blev Värmland inblandat i kronprins Karl Johans fälttåg mot Norge 1814. Stora trupprörelser skedde genom landskapet, som med sina två regementen även bidrog med förband och soldater till fälttåget. Värmlands regemente deltog med fyra bataljoner i fälttåget. Tre bataljoner ingick i den 9:e brigaden under överste Klingspor och en bataljon ingick i 10:e brigaden under överste Carl Pontus Gahn, som både ingick i den 5:e fördelningen under generalmajor Elof Rosenblad. Soldater från regementet deltog vid belägringen av Fredrikstens fästning och slagen vid Rakkestad, Askim och Langenes, Lier och Midskog. Värmlands fältjägarregemente ingick i Eberhard von Vegesacks avdelning och deltog i belägringen av Fredrikstens fästning, slaget vid Rakkestad och striderna vid Trögstad.
Värmlands län tillhörde de svenska län varifrån emigrationen var som störst, med 97 234 emigranter mellan 1850 och 1910, varav 77 574 till USA.http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Massutvandring-till-Amerika-slag-mot-befolkningen/ Värmlands län hade den största utvandringen till USA bland samtliga svenska län under denna period. Under samma tidsperiod valde många värmlänningar istället att ta anställning i och kring den expanderande sågverksindustrin längs Mellannorrlands kust. Av 1 169 363 personer födda i Värmland bodde 5 295 i Västernorrland år 1890.Sveriges befolkning 1990 Dessutom försörjde sig många värmlänningar genom säsongsvisa arbetsvandringar som knallar under 1800-talet, exempelvis för att arbeta som pigor, i skogsnäringen och med hästhandel i Norrland och Norge.Almang (1995), Värmländska arbetsvandringar
Under andra världskriget blev Värmland föremål för omfattande militär aktivitet. Betydande delar av de väpnade styrkorna förlades i Värmland efter den tyska invasionen av Norge. I juni 1941 fanns nära 150 000 man inkallade i Värmland, inför det förmodade tyska anfallet på Sovjetunionen och då Tyskland krävde att få transportera den fullt utrustade Engelbrechtdivisionen på svenska järnvägar, från Charlottenberg till Haparanda. Vid denna tidpunkt genomfördes flera större militärövningar i Värmland, med fältförband tillförda från andra militärområden. Under sommaren 1943 fanns 85 000 man grupperade i Värmland, under den stora beredskapshöjningen i samband med att den svenska regeringen sade upp det så kallade transiteringsavtalet med Tyskland och då Sverige fruktade ett nära förstående tyskt anfall. Överbefälhavare Olof Thörnell bedömde att ett tyskt anfall mot Sverige skulle ske över Eda, Arvika och Karlstad, för att tyska styrkor snabbt skulle kunna ta sig till Stockholm. Under sensommaren 1943 kan så mycket som 250 000 inkallade vid en tidpunkt ha funnits i Värmland.
Livet i de värmländska orterna vid gränsen mot Norge kom under beredskapstiden att präglas av den militära aktiviteten och det periodvis mycket spända läget. Filmen Gränsen från 2011 skildrar livet för de unga soldaterna som vaktade gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge under 1942. Filmen utspelar sig i norra Värmland och spelades in utanför Torsby.