Artikeln handlar om ortnamn i Sverige. Ortnamn eller toponymer är namn på platser i landskapet.
Oftast förknippar man ett ortnamn med olika typer av boplatser eller samhällen, men ortnamn är också namn på andra typer av platser. Som exempel kan nämnas sjöar, berg och vattendrag. Ortnamnen är ofta beskrivande och kan innehålla till exempel naturbeskrivningar, beskrivningar av faunan eller beskrivning av personer som ägt eller brukat platsen. Många ortnamn är mycket gamla. Dessa gamla ortnamn ger ofta en uppfattning om ortens ålder och karaktär. Man kan även vinna kunskap om äldre bebyggelse, om språkutveckling och om folklivet i gången tid.
De svenska ortnamnen är lagskyddade, men ibland kommer olika intressen i konflikt med varandra. Då och då förekommer rättslig prövning av bland annat stavningen av ortnamn.
Definition av begreppet ortnamn Ortnamn eller toponymer är namn på geografiska företeelser och ortnamnen kan delas upp i bebyggelsenamn och naturnamn.Nationalencyklopedins ordbok, 2000, s. 1184
En språkvetenskaplig definition är att "ett ortnamn är ett språkligt uttryck som i en viss namnbrukarkrets är knutet till en bestämd plats".God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård (Gävle 2001)
Ortnamnskategorier Alla ortnamn delas upp i två huvudkategorier: naturnamn och kulturnamn. Kulturnamnen kan indelas tre kategorier: ägonamn, bebyggelsenamn och namn på artefakter.Pamp, Bengt Ortnamnen i Sverige 1988, s. 7
Naturnamn är vattendrag, sjöar, skogar och så vidare. Ägonamn är namn på mark som används för jordbruk och boskapsskötsel, till exempel åkrar, ängar och hagar. Bebyggelsenamn är namn på tätorter, byar, gårdar, bygder med mera. Artefaktnamn är namn på broar, hamnar, gruvor, gravhögar med mera. Många bebyggelsenamn har ursprungligen varit naturnamn eller ägonamn, till exempel Borås, Västervik, Bergsäng.Svenskt ortnamnslexikon 2003, s. 10Nationalencyklopedin, band 14, s. 504
Ortnamnstyper Lantmäteriet kategoriserar ortnamn i följande namntyper, bland annat i tjänsten Kartsök: Bebyggelse exempelvis by, gård, torp, slott eller kyrka (dock ej sockenkyrka). Tätort avgränsat tätbebyggt område som identifierats av Statistiska centralbyrån vid beräkningar vart femteår och namnsatts av Lantmäteriet. Kyrka Sockenkyrka i Svenska kyrkan Trakt Namn som finns i fastighetsregistret, och utgör huvuddelen av fastighetsbeteckningen. Ofta kan det vara en grupp av byar och bruksorter som har utgjort en tidigare socken, landskommun eller köping på landsbygden, eller kvartersnamn i tätort. Natur- och terrängnamn naturföreteelse som mosse, myr, holme, ö, udde, klint, sjö, vik, vattendrag, del av vatten, berg, sankmark eller glaciär. Anläggning Byggnad, samling byggnader, eller anlagt område avsett för produktion, tjänsteutövning eller rekreation. Fornminne Objekt i Riksantikvarieämbetets (RAÄ) fornminnesregister. Naturskyddat område naturreservat, nationalpark, sälskyddsområde med mera.
Ortnamnsvård Ortnamnsvård är en del av språkvården. Av störst betydelse och mest utvecklad är ortnamnsvården, där Institutet för språk och folkminnen (SOFI) har många uppgifter. I huvudsak håller ortnamnsvården till i Uppsala.
Lantmäteriet har också – som nationell ortnamnsmyndighet – ett stort ansvar inom namnvården. Detta inrymmer beslut om de flesta av de ortnamn som finns på de av verket utgivna allmänna kartorna, bland annat alla namn i fastighetsregistret. Över huvud taget är ortnamnsvården i Sverige i hög grad knuten till dessa myndigheter och deras föregångare, som i början av 1900-talet inledde ett alltjämt pågående samarbete. Ursprungligen handlade det om att ge ut generalstabskartan med enhetliga principer för namnredovisningen. Vid den tiden saknades regler för hur ortnamnen skulle stavas.
Först år 1927 kom föreskrifter som blev till en bestående norm. Ortnamnens stavning i officiella handlingar skulle följa grunderna i Svenska Akademiens ordlista (SAOL).Kungörelse (1927:380) angående stavning av ortnamn i officiella handlingar. Läst 7 april 2010 Detta innebar att gammalstavning kunde ersättas med ny stavning. Qvarntorp blev Kvarntorp, Wedevåg blev Vedevåg, Öfverby blev Överby etc. Andra stavningsändringar var inte lika självklara, då de principer som kunde härledas ur SAOL ibland stred mot varandra. Fyra huvudprinciper har gällt. De var: avseende ljudlikhet (stavning i nära anslutning till uttal), samhörighet (om orden i ett namn finns i SAOL stavas de så), etymologi (namntolkningen får avgöra stavningen av ett idag ogenomskinligt namn) samt hävd (en etablerad stavning ändras inte, även om den språkligt sett är felaktig).
Ortnamnsvården har en funktionell och en kulturhistorisk sida; för att vara funktionellt skall ett ortnamn vara språkligt korrekt, lätt att skriva, uttala och uppfatta samt inom en namnbrukargemenskap entydigt beteckna en geografisk lokalitet. Den kulturhistoriska aspekten har fått allt större genomslag, med begreppet hävd i centrum. Vid vården av existerande ortnamn bidrar hävden till att bevara det traditionella namnbruket och ortnamnsförrådet inom ett område. Av lagens förarbeten framgår dock klart att syftet med hävdbestämmelsen inte är att stödja ålderdomlig stavning av gamla ortnamn. Namnformer som avviker från normalt språkbruk i modern svenska måste vara hävdvunna i ett nationellt perspektiv för att ges företräde. Ett sådant namn är Ludvika, som enligt riksspråksnormen borde heta Ludviken, eftersom efterledet är -viken.Nationalencykopdein, Band 14, s. 20 (Namnvård) Andra namn kan avvika när det gäller stavningen, som Arboga och Oppboga, som båda ligger vid var sin båge (krök) av Arbogaån.
Fiktiva platser som fick sitt namn före stavningsnormeringen behåller i regel den gamla stavningen, såsom Wadköping, som inte moderniseras till "Vadköping".
Lagskydd av ortnamn Ortnamnen i Sverige är lagskyddade genom kulturmiljölagens 1 kap. 4 §. Det innebär bland annat att: hävdvunna ortnamn inte får ändras utan starka skäl, ortnamn stavas enligt vedertagna regler för språkriktighet (vanligen enligt senaste utgåvan av SAOL), om inte hävdvunna stavningsformer eller myndighetsbeslut talar för annat. Exempel på sådana undantag från språkriktighet är till exempel stavningen Arboga Arbughæ 1286 (vars efterled kommer av det fornsvenska bughi, boghi 'båge')Svenskt ortnamnslexikon 2003, sid. 24 och Eggegrund Äggegrund 1747, vars förled är ordet 'ägg'Svenskt ortnamnslexikon 2003, sid. 65. Dubbelskrivning av en vokal finns i det skånska ortnamnet Råå, (aff) Raa 1521Svenskt ortnamnslexikon 2003, sid. 263. Namnet uttalas Råhttp://www.axelnelson.com/ros/raaaa.htm. I Skåne kan också orten Höör nämnas. Höör fick tillstånd till sin dubbelskrivning genom beslut av Kungl. Maj:t år 1917 Höörs kommunhttp://www.raa.se/publicerat/9172092157.pdf, s. 10f. Orten Boo på Värmdö fick sitt namn fastställt av Kungl. Maj:t år 1943.Språktidningen, oktober 2008, s. 11 påverkan på hävdvunna namn måste beaktas vid införande av nya ortnamn, samiska och finska namn ska så långt möjligt användas samtidigt med svenska på kartor samt vid skyltning i flerspråkiga områden, namnformer som godkänts för offentlig kartproduktion är officiella och skall användas även i andra sammanhang.
Beslutande myndigheter när det gäller nya ortnamn är kommunerna inom detaljplaneområden, utanför dessa är det Lantmäteriet (med vissa undantag). Beslut om ändring av hävdvunna ortnamn fattas i de flesta fall av Lantmäteriet med stöd av rekommendationer från Ortnamnsrådet. När det gäller ändring av namn på län eller namn på kommuner fattas besluten av regeringen (innan 1975 benämnt som Kungl. Maj:t).Svenskt ortnamnslexikon 2003, s. 14 Ändring av namn på Svenska kyrkans församlingar fastställs numera (sedan år 2000) av respektive stiftsstyrelse inom Svenska kyrkan. Personalen på Lantmäteriet och Institutet för språk och folkminnen svarar på remisser.Svenskt ortnamnslexikon 2003, s. 14http://www.svenskkyrkotidning.se/pdf/2009_16.pdf
Intressekonflikter om ortnamn Stavning av tre skånska ortnamn genom regeringsbeslut Ortnamnet Höör Höörs namn var ursprungligen Hørg (1145), Hørgh sochn (1347). Detta motsvarar en form av terrängbeteckningen hargh ("sten(hop)", möjligen "offersten"). Stavningen -gh föll med tiden bort och namnet kom att skrivas Hør, senare omväxlande Hör eller Höör. Stavningen med dubbla ö fastställdes år 1917 beroende på problem med posten. Förr var det vanligt att man adresserade brev med Här på den post som skulle delas ut på den egna orten. Detta Här förväxlades ofta med Hör, så den 3 januari 1916 beslutade municipalfullmäktige i Höör att man skulle anhålla hos Kungl. Maj:t om att ortnamnet skulle stavas Höör. Kungl. Maj:t gav beskedet att en sockenstämma måste hållas, för att klargöra sockenbornas åsikter om stavningen. Stämman beslöt enhälligt att man var för att namnet skulle stavas Höör. Kungl. Maj:t meddelades om beslutet och socknen fick beskedet att samhällets och socknens namn, liksom postkontorets, järnvägsstationens och växeltelefonistationens namn, skulle stavas med två ö.
Ortnamnet Trelleborg År 1906 bestämde Kungl. Maj:t att stavningen Trelleborg skulle gälla för denna stad. Men år 1910 bestämde Kungliga Järnvägsstyrelsen att namnet skulle stavas med ä, Trälleborg. Den stavningen mötte ett visst motstånd i Trelleborg och till slut, år 1936, beslöt stadsfullmäktige att stavningen borde ändras tillbaka från Trälleborg till Trelleborg. Den 22 oktober 1937 fastställde ecklesiastikminister Arthur Engberg stavningen Trelleborg.
Ortnamnet Helsingborg År 1971 bestämde Kungl. Maj:t att Helsingborg, som 1912 ändrade sitt namn till Hälsingborg, återigen skulle få använda stavningen med e.Helsingborg, Ortrnamnet Kommunen ville ha tillbaka den stavning som gällde före 1912 därför att det var mer gångbart internationellt sett och stavningen Helsing- skulle också stämma överens med det danska Helsingör och det finländska Helsingfors.
Namnet på ett fjäll: Sånfjället eller Sonfjället Ett antal konflikter om svenska ortnamn har uppstått under 1900- och 2000-talet. En numera avslutad tvist är namnet Sån-/Sonfjället. Härjedalens kommun ville att namnet skall stavas Sonfjället, men Lantmäteriet bestämde att stavningen skulle fortsätta att vara Sånfjället. Beslutet överklagades dock av kommunen. Efter en utredning av en ortnamnsexpert beslöt Lantmäteriet 2010 att det officiella namnet numera ska vara Sonfjället.
Rättslig prövning av namn på byar och småorter I den västerbottniska byn Kräkånger begärde invånarna att få byta byns namn till det nykonstruerade Lövsele på grund av obehag som de upplevt av att bo i Kräkånger. Detta bifölls av myndighetena år 1951.Svenskt ortnamnslexikon 2003, s. 173
I den uppländska småorten Fjuckby ville 15 ortsbor år 2006 att orten skulle få tillbaka sitt äldre namn Fjukeby för att ortsborna skulle slippa besvärliga antydningar med avseende på ortnamnet. Ansökan avstyrktes i ett remissvar från Institutet för språk och folkminnen i februari 2007 med motiveringen att endast en minoritet av ortsborna stödde den föreslagna ändringenhttp://spraktidningen.se/artiklar/2010/08/uppror-mot-upprorande-ortnamn Läst 8 oktober 2017. och i december 2007 avslogs ansökan av Lantmäteriet.
Det kan även hända att ortsbor inte är nöjda med den stavning som Lantmäteriet vill tillämpa. Detta hände till exempel i småorten Glössbo på 1980-talet. Ortsborna ville ha tillbaka den äldre stavningen Glösbo, men deras begäran avslogs av Lantmäteriet.http://www.helahalsingland.se/loos-stavas-med-ett-o Läst 8 oktober 2017.