miniatyr|höger|Villan, med adress Am Grossen Wannsee 56–58, där konferensen hölls, är sedan 1992 en minnes- och utbildningsplats. miniatyr|höger|stående|Reinhard Heydrich, chef för Reichssicherheitshauptamt (RSHA), sammankallade och ledde Wannseekonferensen.
Wannseekonferensen var en konferens mellan representanter för NSDAP och SS och som ägde rum den 20 januari 1942 i Wannsee, en förort till Berlin. Konferensen hade sammankallats och leddes av SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, chef för Nazitysklands säkerhetsministerium, Reichssicherheitshauptamt, och riksprotektor i Böhmen-Mähren. Heydrich ville informera de närvarande att han av riksmarskalk Hermann Göring i juli 1941 hade givits i uppdrag att leda och genomföra "den slutgiltiga lösningen av judefrågan". Heydrich ämnade därtill försäkra sig om de berörda ministeriernas och polisenheternas samtycke och samverkan i genomförandet av den fysiska utrotningen av den judiska befolkningen i Europa.
Konferensens huvudsyfte var inte att fatta beslut om Förintelsen – detta beslut hade redan tagits, då massmordet i de av Nazityskland ockuperade områdena i öst redan påbörjats – utan att organisera och koordinera deportationen och förintandet av den judiska befolkningen. Heydrich presenterade en plan för fördrivning av den judiska befolkningen. De judar, som var i stånd att arbeta, skulle tvångsrekryteras till uppförandet av omfattande vägprojekt i öst. Heydrich räknade med att tvångsarbetarna med tiden skulle dö av utmattning. De judar som bedömdes som arbetsodugliga skulle dödas. Vid konferensen dryftade de närvarande hur man skulle definiera vem som var jude. Deltagarna diskuterade därvid personer av så kallad blandras samt blandäktenskap, det vill säga äktenskap mellan arier och judar. Bland de närvarande återfanns nio höga statstjänstemän från olika ministerier och sex höga företrädare för SS och Gestapo; åtta av deltagarna var promoverade jurister. Protokollförare var Adolf Eichmann, RSHA:s sakkunnige i judiska frågor.
Operation Barbarossa, Nazitysklands fälttåg mot Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941, blev efter de inledande månadernas blixtkrig dock inte den framgång som Adolf Hitler och den tyska krigsmakten hade hoppats på, och år 1942 började Röda armén att på allvar driva tillbaka de tyska arméerna. Detta ledde till att de tyska byggprojekten successivt fick överges, och att judarna istället direkt sändes till koncentrations- och förintelseläger, belägna i den av Nazityskland annekterade delen av Polen samt i Generalguvernementet.
Byggnaden, i vilken konferensen hölls, hyser sedan 1992 ett museum över Förintelsen.
Bakgrund miniatyr|höger|stående|Hermann Görings skriftliga uppdrag åt Reinhard Heydrich. miniatyr|stående|Inbjudan till understatssekreterare Martin Luther, daterad den 8 januari 1942.
Antisemitism var en av den nazistiska ideologins grundpelare. I Mein Kampf framför Adolf Hitler tesen om "den judiska faran", vilket innebär att det existerar en förment judisk konspiration att vinna världsherravälde. Enligt Hitler sökte judarna underminera Tyskland politiskt och ekonomiskt genom den internationella bolsjevismen och det internationella finansväsendet. I tidningen Der Nationalsozialist beskrev Hitler judarna som "världens pest" och att Tysklands framtida rashygien äventyrades om denna "pest" inte utrotades.
Den 30 januari 1939 höll Hitler ett tal i den tyska riksdagen, i vilket han för första gången offentligt förkunnade "den judiska rasens förintande i Europa":
Nära tre år senare berörde propagandaminister Joseph Goebbels samma ämne i en artikel i den nazistiska veckotidningen Das Reich:
Den 22 juni 1941 hade Tyskland inlett Operation Barbarossa, fälttåget mot Sovjetunionen, och den tyska blixtkrigstaktiken var mycket framgångsrik under de första månaderna. Hitler, Goebbels och andra personer inom det nazistiska ledarskiktet gav uttryck för stor optimism. Hitler räknade med att västra Sovjetunionen inom kort skulle falla under tysk kontroll. Den 16 juli 1941 höll han ett tal inför ministrar och militärer, bland andra Hermann Göring, Martin Bormann och Wilhelm Keitel, och drog upp linjerna för administrationen av de sovjetiska territorierna. Judendom och bolsjevism hade inte någon plats i det nya stortyska riket. Heinrich Himmler vidtog direkt åtgärder för att förstärka och utöka Einsatzgruppen, vilka redan i juli 1941 hade inlett massmord på judar, partisaner och politiska kommissarier.
Hermann Göring, som var befullmäktigad för fyraårsplanen, gav Reinhard Heydrich den 31 juli 1941 skriftligen i uppdrag att ombesörja alla nödvändiga förberedelser beträffande organisatoriska, praktiska och ekonomiska aspekter beträffande en övergripande lösning (Gesamtlösung) av den judiska frågan inom den tyska inflytandesfären i Europa.Browning, s. 315. Göring uppdrog även åt Heydrich att samordna samarbetet mellan berörda myndigheter och departement samt att sammanställa ett allomfattande utkast till en plan för den slutgiltiga lösningen av judefrågan. Görings order till Heydrich tillkom en dryg månad efter igångsättandet av Operation Barbarossa, (Nazitysklands invasion av Sovjetunionen) den 22 juni 1941. Dokumentet nämner inte termen "massmord", men de mobila insatsstyrkorna, Einsatzgruppen, hade vid tillfället för Görings order redan inlett mord på bland andra judar i stor skala.
I november 1941 motade Röda armén de tyska styrkorna utanför Moskva och i början av december stoppades de tyska framryckningarna. Orsakerna till detta var bland annat att de tyska soldaternas kläder och de militära fordonen inte var anpassade för den stränga kölden i slutet av 1941.
Adolf Hitler höll den 12 december 1941 i rikskansliet i Berlin ett tal för en grupp riks- och gauledare. Då mötet hölls i Hitlers privata rum i rikskansliet, existerar det inte något officiellt dokument från mötet, men Joseph Goebbels noterade följande i sin dagbok:
Det råder bland historiker oenighet om tidpunkten när Adolf Hitler och den nazistiska ledningen formellt tog beslutet om judarnas fysiska utrotning. En del historiker, bland andra Christian Gerlach, hävdar att beslutet att utföra en allomfattande fysisk förintelse av Europas judar fattades i och med Hitlers tal den 12 december 1941. Andra historiker, till exempel Christopher Browning, tidigarelägger beslutet och menar att det togs redan i oktober 1941.Browning, s. 374.
Nazitysklands antijudiska politik 1933–1941 Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till tysk rikskansler och med tiden utsattes Tysklands judiska befolkning för ekonomisk exploatering, påtvingad emigration, förföljelse och fördrivning. I samband med den sjunde partidagen i Nürnberg den 15 september 1935 antog den tyska riksdagen de så kallade Nürnberglagarna, vilka inskränkte judarnas medborgerliga rättigheter. Det var av största vikt att skydda det germanska blodets renhet, och i enlighet med detta förbjöd lagarna giftermål mellan judar och arier. Även utomäktenskapligt sexuellt umgänge mellan judar och arier förbjöds. Lagarna definierade vem som skulle anses vara riksmedborgare; endast personer av germanskt blod eller besläktat blod kan åtnjuta riksmedborgarskap.
I slutet av oktober 1938 utvisades 15 000 polska judar från Tyskland till den polska gränsen. De polska myndigheterna vägrade dock att ta emot dessa. Bland dessa befann sig den i Paris bosatte 17-årige Herschel Grynszpans föräldrar, och frustrerad över sina föräldrars situation besökte Grynszpan den tyska ambassaden i Paris. Där sårade han dödligt legationssekreteraren Ernst vom Rath; mordet utlöste en våg av terror mot judar och förstörelse av judisk egendom i Tyskland, den så kallade Kristallnatten. Denna omfattande pogrom var den dittills värsta våldshandlingen mot judarna i Nazityskland.
I och med angreppet mot Polen i september 1939 radikaliserades den antijudiska politiken och en särskild insatsstyrka, Einsatzgruppe z.b.V., under Udo von Woyrsch hade vid årets slut arkebuserat 7 000 judar. Flera militära befälhavare, bland andra Johannes Blaskowitz, riktade skarp kritik mot detta massmord.
Från och med den 22 juni 1941 opererade i Sovjetunionen fyra Einsatzgruppen i kölvattnet på de tyska arméerna. Tillsammans med Ordnungspolizei arkebuserade Einsatzgruppen judar, politruker och partisaner i mycket stor mängd. Ansvariga för massmordet på judar på ockuperat sovjetiskt territorium var bland andra Hans-Adolf Prützmann, Erich von dem Bach-Zelewski och Friedrich Jeckeln. I slutet av september 1941 mördades Kievs judiska befolkning på 33 771 personer.Browning, s. 291.
Genom en polisförordning av den 1 september 1941 blev det obligatoriskt för judar över sex års ålder att som kännetecken bära en sexuddig gul stjärna väl synlig på vänster bröstsida på klädesplagget.
I de överbefolkade gettona, till exempel Łódź getto, avled judar dagligen till följd av undernäring, infektionssjukdomar och fysiskt våld. I september och oktober 1941 deporterades cirka 20 000 judar och 5 000 romer till Łódź getto. Den 23 oktober 1941 förbjöd Himmler, på Hitlers order, all judisk utvandring från Tyskland.Roseman, s. 69. I slutet av november transporterades drygt 1 000 tyska judar till Riga i Lettland. Under två dagar, den 30 november och den 8 december, sköts dessa ihjäl i Rumbula-skogen tillsammans med drygt 24 000 judar från Rigas getto.Browning, s. 396.
Det första koncentrationslägret, Dachau, uppfördes i mars 1933; Auschwitz inrättades 1940, och i november 1941 började SS att anlägga förintelselägret i Bełżec. I december inleddes massmordet i förintelselägret i Chełmno med gasvagnar. Även de fyra Einsatzgruppen försågs med gasvagnar. Innan Wannseekonferensen ägde rum hade nazisterna mördat drygt 900 000 tyska, polska och ryska judar.
Planering och förberedelser Wannseekonferensen skulle ursprungligen ha hållits den 9 december 1941. Genom Adolf Eichmanns försorg skickades inbjudningarna ut den 29 november. Bifogat med själva inbjudan var en kopia av det skriftliga bemyndigande Heydrich hade erhållit från Hermann Göring den 31 juli 1941. Enligt Heydrich var konferensen av mycket stor vikt, då judar kontinuerligt hade deporterats från Tyskland och Böhmen-Mähren sedan den 15 oktober och situationen på judarnas nya uppehållsorter var ohållbar, särskilt i Generalguvernementet. Det var, hävdade Heydrich hög tid, att få till stånd en bred överenskommelse om "judefrågan" och hur den praktiskt skulle genomföras.Browning, s. 406. Då beslutet om judarnas fysiska utrotning redan hade fattats, av Hitler och Himmler, gällde mötet hur beslutet skulle verkställas. Därför bjöd Heydrich in bland annat statssekreterare, det vill säga administratörer på chefsnivå, och inte ministrarna för de beröra departementen. Beträffande utrikesministeriet valde Heydrich att bjuda in understatssekreterare Martin Luther istället för dennes överordnade, statssekreterare Ernst von Weizsäcker; Heydrich anade att Luther skulle vara mera flexibel än den, som Heydrich ansåg, omedgörlige von Weizsäcker.Browning, s. 407. Eichmann, som var chef för RSHA:s byrå IV:B4, judeangelägenheter och deportationsfrågor, försåg inför mötet Heydrich med dokument om den antijudiska lagstiftningen och statistik beträffande judisk utvandring från Tyskland.Cesarani, s. 137.