Däggdjur (Mammalia) är en klass inom ryggradsdjuren. Däggdjur har endoterm termoreglering, ger sina ungar di och alla utom kloakdjuren föder levande ungar (till skillnad från att lägga ägg). Omkring 5 400 arter är kända, vilka fördelas på cirka 1 200 släkten, 153 familjer och 29 ordningar. De flesta däggdjuren lever på land men flera arter förekommer i vattnet eller i luften. Med undantag av djuphavet och centrala Antarktis förekommer de över hela jorden. Däggdjurens kroppslängd varierar mellan omkring 30 millimeter (för trynfladdermus och flimmernäbbmus) och lite över 30 meter (blåval). Deras levnadssätt är inte enhetligt och varierar starkt. Vissa däggdjursgrupper uppvisar ett komplext socialt beteende.
Etymologi Det är ordet dägga – ett äldre svenskt ord för att ge di (kausativform av dia) – som givit upphov till djurklassens svenska trivialnamn. Det vetenskapliga namnet Mammalia kommer från latinets mamma som betyder "bröst".http://www.etymonline.com/index.php?term=mammal
Kännetecken Nu levande däggdjur kännetecknas av förekomsten av mjölkkörtlar,Grzimek, B. (2013) sid.38 hårsäckar, svettkörtlar, att käken består av ett överkäksben och underkäksben, och att de tre tidigare benen i käkleden blivit hörselben i mellanörat. Hur förhistoriska däggdjur skall definieras råder det oenighet om, Carl von Linnés ursprungliga definition av däggdjur som djur med mjölkkörtlar är problematisk eftersom mjölkkörtlar bevaras dåligt i fossil. Det är troligt att mjölkkörtlarna utvecklades i tidiga amnioter för 310 miljoner år sedan för att producera en vätska som höll äggen fuktiga och senare när äggskalen blivit tjockare utvecklades till att producera mjölk som ungarna kunde dia. De tidiga amnioter som direkt utvecklade tjockare äggskal utvecklade aldrig mjölkkörtlar och blev kräldjur inklusive fåglar.
Paleontologen Timothy Rowe definierade 1988 däggdjur som alla avkomlingar till den gemensamma stamfadern till nu levande däggdjur . Denna stamfader levde under Jura, vilket utesluter fossil från Trias som traditionellt räknas som däggdjur baserat på käkens uppbyggnad. Att dessa djur hade en enkel käkled gjorde att de kunde tugga födan istället för att svälja hela bitar (vilket kräldjur fortfarande gör) och på så sätt smälta födan snabbare. De överblivna benen i käkleden blev hörselben, vilket gör att moderna däggdjur har lättare att höra högfrekventa ljud än kräldjur som har ett enda hörselben.
Mjölkkörtlar Mjölkkörtlarna producerar mjölk som ges till dess ungar vilka diar sin mor, från bröst eller spenar. Hos kloakdjur och hos några pungdjur suger ungen mjölken från den rudimentära pungen eller från håren vid mjölkkörtlarna.Vaughan (2013) sid.77 Online Hur valar, som lever hela sina liv i vatten, ger di är inte klarlagt, men mjölkkörtlarna sitter innanför hudveck.
Mjölkkörtlar finns hos såväl honor som hanar, dock rudimentärt hos de senare. De sitter någonstans längs mjölklinjerna, som på människor går från armhålorna ner mot ljumskarna.
Päls Pälsen som består av hår tillhör det mest distinkta kännetecknet för däggdjur. Även om vissa däggdjur, till exempel valar saknar hår, så har de utvecklats ur hårbärande förfäder och de har åtminstone som embryon hår på kroppen. De flesta däggdjur bär hår hela livet. Hår består huvudsakligen av proteinet keratin.Vaughan (2013) sid.38 Online De yttre håren kallas täckhår eller stickelhår och de täcker underullen som finns närmast huden. Djurens päls har olika funktioner:
Pälsen skyddar djuret mot kyla (vinterpäls) och ibland även mot värme och solstrålning. Denna isolering är en viktig förutsättning för homeostas, det vill säga en jämn kroppstemperatur.McDonald, D. W. (2009) sid. XXIII Pälsens utformning och färg fungerar både hos bytes- och rovdjur som kamouflage. Vissa däggdjur, till exempel skogshare och fjällräv, ändrar därför pälsens färg under årets lopp.Vaughan (2013) sid.39 Online En iögonenfallande pälsteckning kan även utgöra en varning för konkurrenter, till exempel hos skunkar. Markanta mönster i pälsen kan visa vem som är artfrände och vem inte. Pälsen kan även tydliggöra skillnaden mellan olika kön, som med lejonets man. Hår används ibland för kommunikationen. Exempelvis kan vissa däggdjur, som varg och grävling resa ragg när de blir rädda eller aggressiva vilket gör att de ser större ut. Hår är kopplat till det somatosensoriska sinnet, och vissa hår, exempelvis morrhår, är extra känsliga och fungerar som känselorgan.Grzimek, B. (2013) sid.3 Hos en rad däggdjur, till exempel igelkottar, jordpiggsvin och myrpiggsvin, har en del hår ombildats till taggar, som fungerar som ytterligare skydd mot fiender.Grzimek, B. (2013) sid.8
Tänder miniatyr|stående|En tiger visar sina tänder Däggdjurens tänder är vanligtvis heterodonta, det vill säga olikformiga. Däggdjuren har fyra olika typer av tänder: framtänder (incisivi), hörntänder (canini) och två sorters kindtänder (premolarer och molarer). Sammansättningen av alla de olika typerna beskrivs med hjälp av en tandformel. Denna typ av tanduppsättningar skiljer däggdjuren bland annat från reptiler, som har likformiga (homodonta) tänder. De flesta däggdjur har först mjölktänder, vilka senare ersätts av de permanenta tänderna. Vissa molarer som mänskliga visdomständer föregås dock inte av mjölktänder och förekommer därför bara hos vuxna individer.
En del däggdjur har tänder som växer under hela livet. Tänderna slits kontinuerligt ned. Exempel är gnagarnas framtänder och stödtänder hos elefanter, valrossar, narvalar och andra däggdjur.
Vuxna kloakdjur (Prototheria) saknar tänder. Bara hos ungar finns kort före födelsen en sorts äggtand, som hjälper djuret att öppna äggets skal.Vaughan (2013) sid.72 Online
Hörselben thumb|right|Hörselbenen i mellanörat. Malleus = hammaren, Incus = städet, Stapes = stigbygeln Alla däggdjur har tre hörselben i mellanörat (hammaren, städet och stigbygeln) och en underkäke bestående av ett ben på varje sida. De kräldjur som däggdjuren utvecklades från hade bara ett hörselben (motsvarande stigbygeln), och deras motsvarigheter till hammaren och städet var istället en del av käkleden.Grzimek, B. (2013) sid.9
Andra kännetecken Däggdjurens hjärna styr systemen för reglering av kroppsvärme och blodcirkulation.McDonald, D. W. (2009) sid. XXII De har hjärta med två kammare och två förmak. Som tidigare beskrevs har honor av däggdjur mjölkkörtlar som producerar mjölk för att ge di till sina ungar. Som enda djurgrupp har däggdjuren ett mellangärde - en muskel som skiljer organen i bröstet från organen i buken. De röda blodkropparna saknar hos däggdjuren cellkärna och organeller.
Det största däggdjuret, blåvalen, kan bli ca 30 meter långt och väga ca 150 ton och är det största kända djuret. Till de minsta däggdjuren räknas idag trynfladdermus (Craseonycteris thonglongyai) och flimmernäbbmus (Suncus etruscus) med en genomsnittlig vikt av bara två gram och en längd av omkring tre centimeter.McDonald, D. W. (2009) sid. XVI Trots denna variation är de flesta däggdjur av råttstorlek.Grzimek, B. (2013) sid.12
Nästan alla däggdjur har sju halskotor, undantag är sirendjur och tvåtåiga sengångare som ofta har sex halskotor och tretåiga sengångare som har nio halskotor. Hos de flesta däggdjur utgår extremiteternas övre delar lodrätt från ryggraden medan de hos kräldjuren ligger horisontala.Grzimek, B. (2013) sid.4
Utbredning miniatyr|Mullvaden är anpassad för ett underjordiskt liv Däggdjur finns över hela jorden: de förekommer på alla kontinenter, i alla oceaner och på de flesta öar. Kloakdjur finns bara i Australien och Nya Guinea. Pungdjur förekommer i Australiska, Oceaniska, Neotropiska och Nearktiska djurgeografiska regionerna. Moderkaksdjur (Eutheria) finns på alla kontinenter, men före människans ankomst var de i Australien bara representerade av några få arter, framför allt fladdermöss och flyghundar samt några råttdjur. Även på avlägsna öar fanns före människans ankomst en artfattig däggdjursfauna. Till exempel fanns tidigare på Nya Zeeland bara fladdermöss.
Däggdjuren har anpassat sig till de flesta miljöer på jorden. De finns i tempererade regioner, öknar, regnskog, alpina bergsregioner, i luften till några hundra meters höjd och i polartrakter. Till de få regioner där det saknas däggdjur räknas djuphavet och centrala Antarktis, med undantag av de få besök som människan gjort.
Uppbyggnaden av däggdjurens kropp har hos flera arter genomgått drastiska förändringar för att anpassa sig till dessa vitt skilda levnadsmiljöer. Till exempel fick valar ett fiskliknande utseende när de gick över till ett liv i havet. Även sälar och sirendjur genomgick liknande, om än inte lika långtgående, förändringar. Fladdermöss och flyghundar är, vid sidan av fåglarna och de utdöda flygödlorna, de enda ryggradsdjur som kan flyga aktivt. Dessa arter har kraftigt förlängda fingrar med utspänd hud emellan. Det finns även flera däggdjur som oberoende av varandra har utvecklat ett glidmembran som möjliggör passiv flygning över upp till hundra meter. Några exempel är pälsfladdrare, några gnagare från släktgruppen flygekorrar och olika pungdjur, som arterna inom familjerna flygpungekorrar och ringsvanspungråttor. En rad däggdjur är anpassade till ett liv under jord. Dessa har en cylindrisk kropp och korta extremiteter som används som grävverktyg. Flera arter lever i träd och några av dessa har motsatta tummar och ofta gripsvans. Däggdjur som lever på stäpp eller i liknande habitat har ofta färre tår. Evolutionärt har tårna vuxit samman och har ofta ett hornskikt, eller har helt ombildats till klövar. Andra arter har mycket förstorade bakben som gör att de kan hoppa.
Ekologi Allmänt Däggdjurens ekologi är lika varierande som deras utbredning och kroppsbyggnad. Det finns arter som är aktiva på dagen, vid gryningen, under natten och arter som inte är specialiserade för någon särskild tid av dygnet. Även vad gäller djurens sociala beteende finns stora skillnader mellan olika arter. Det finns arter som nästan hela livet lever ensamma och andra som lever i stora flockar med tusen eller fler individer. Hos flera däggdjur finns en tydlig hierarki inom gruppen och olika sätt att kommunicera som läten, grimaser och kroppsställningar. Några få däggdjur använder även gift när de jagar eller försvarar sig mot fiender.
Sinnen Luktsinnet spelar en betydande roll för däggdjurens levnadssätt, bland annat för att söka föda och under parningsperioden. Med feromoner visas att en individ är redo att para sig. Flera arter avgränsar sina territorier med urin, avföring eller särskilda körtelsekret. Beroende på art förekommer doftkörtlarna på olika kroppsställen och flera arter har flera doftkörtlar med olika funktioner.
miniatyr|Ekolokalisering hos delfiner I de flesta fall är däggdjurens hörsel väl utvecklad. En särskild form är ekolokalisering som utnyttjar att ljudvågor studsar mot föremål och utifrån denna information bestämmer djuret sin position i omgivningen eller sin relation till bytesdjur. Hos två däggdjursgrupper, tandvalar och fladdermöss, är ekolokalisering särskilt väl utvecklad, men den finns även hos andra grupper, till exempel hos några näbbmöss och kanske hos pälsfladdrare.Grzimek, B. (2013) sid.53 Yttre öron kan vara påfallande stora, som hos fladdermöss, av måttlig storlek eller de saknas helt, som hos flera vattenlevande eller underjordisk levande däggdjur.
Däggdjuren utforskar även omvärlden med hjälp av känsel. Flera arter har därför särskilda morrhår, som styrs av muskelrörelser. Huden har hos flera arter särskilda känselceller som finns i större omfång i primaternas fingrar och i näsan respektive snabeln hos flera arter. Flera biologer antar att stjärnmullvaden (Condylura cristata) har det bäst utvecklade känselsinnet.
I kloakdjurens näbb finns fina el-receptorer som kan spåra bytesdjurens muskelrörelser.
Pipistrellus subflavus och kanske några andra fladdermöss kan känna igen lufttrycket.