Jonas Castrén, född 25 februari 1850 i Pyhäjärvi, död 10 oktober 1922 i Hyvinge, var en finländsk jurist, advokat och politiker. Han var en av de ledande gestalterna inom Ungfinska partiet och en av de mest framträdande förespråkarna för laglighetslinjen under förtrycksperioderna i Finland. Han var Matthias Alexander Castréns kusins son.

Biografi Jonas Castrén var son till kyrkoherden Zachris Castrén och Betty Leontine Reuter. Han avlade studentexamen 1869, filosofie kandidatexamen 1876 och juris kandidatexamen 1893. Han deltog i studentpolitiken som radikal fennoman. År 1885 invaldes han i lantdagens bondestånd, och kom här i skarp motsättning till de gammalfinska ledarna som leddes av Yrjö Koskinen och Agathon Meurman. Castrén blev en av de främsta inom Ungfinska partiet. Han var en av tidningen Päivälehtis grundare 1889. År 1894 utmanövrerades han ur lantdagen och blev därefter advokat. Han drev egen advokatbyrå, med inriktning främst på brottmål men även civila och politiska processer, vilket till slut gjorde honom till en förmögen man. Under förtrycksperioderna i Finland trädde han i förgrunden under kampen mot russificeringen samt bröt samtidigt med sitt ultrafennomanska förflutna och proklamerade ett konstitutionalistiskt motto "Kaksi kieltä, yksi mieli" ("Två språk och ett sinne").

Han deltog i den stora deputationen till Sankt Petersburg 1899 och blev en av dem som Nikolaj Bobrikov landsförvisade 1903. Han begav sig därför till Stockholm, men kunde 1905 återvända till sitt land. Där deltog han i organiserandet av storstrejken 1905 och fick återigen säte i bondeståndet. Från 1907 tillhörde han enkammarlantdagen. År 1908 sammankallade han ett möte om inrättandet av en finländsk avdelning i de internationella parlamentens fredsförbund, men kom senare att engagera sig i jägarrörelsen och anta en tyskvänlig ståndpunkt. Mellan 1914 och 1921 bodde Castrén mestadels i Sverige. I Sverige deltog han i organiseringen av jägarrörelsen och försökte utverka en tysk landstigning vid Bottniska viken.

Vid finska inbördeskrigets utbrott 1918 sökte han i Sverige utverka militär intervention åt Vasasenaten och fick även träffa Sveriges kung Gustaf V för att vinna honom för Finlands sak, men bedömdes ha uppträtt alltför fordrande för att nå framgång.

Inom det ungfinska partiet blev Castrén under den andra förtrycksperioden alltmer åsidosatt. Partiets egentlige ledare K. J. Ståhlberg strävade efter att bygga broar till gammalfinnarna, och partistyrelsen försökte till och med hindra Castrén från att bli invald i lantdagen, utan framgång tack vare det stora stöd han åtnjöt i Viborgs län.

När frågan om det självständiga Finlands styrelseform avgjordes 1918 uppträdde Castrén som monarkist, men stod då inte längre i händelsernas centrum. Därefter understödde han närmast Samlingspartiet, men anslöt sig aldrig formellt till partiet eftersom det innehöll för många av hans gamla gammalfinska motståndare, personer han hade brutit med under förryskningsåren. Han motsatte sig starkt socialismen, som han ansåg vara anarkistisk, och var konservativ i ekonomiska och sociala frågor.

Castrén var ogift och testamenterade sin kvarlåtenskap till Karelens kulturfond, som han själv hade instiftat. På den krans som Gustaf Mannerheim sände till begravningen stod det: "Till en orädd och målmedveten frihetskämpe för Finland".

Utmärkelser

Källor Svensk uppslagsbok. Malmö 1939.

Noter

Externa länkar Riksdagsmatrikel

Kategori:Bondeståndets lantdagsledamöter Kategori:Alumner från Helsingfors universitet Kategori:Ledamöter av Finlands lantdag för Ungfinska partiet Kategori:Finländska jurister Kategori:Personer från Pyhäjärvi Kategori:Födda 1850 Kategori:Avlidna 1922 Kategori:Män Kategori:Mottagare av Frihetskorsets första klass Kategori:Mottagare av Frihetskorsets fjärde klass Kategori:Mottagare av Preussiska Järnkorset