Plácido Enrique Polanco, född den 10 oktober 1975 i Santo Domingo, är en dominikansk-amerikansk före detta professionell basebollspelare som spelade 16 säsonger i Major League Baseball (MLB) 1998–2013. Polanco var infielder, främst andrabasman och tredjebasman.
Polanco spelade för St. Louis Cardinals (1998–2002), Philadelphia Phillies (2002–2005), Detroit Tigers (2005–2009), Phillies igen (2010–2012) och Miami Marlins (2013). Han var främst känd som en defensivt mycket duktig infielder och vann tre Gold Glove Awards, priset till ligans bästa defensiva spelare på varje position, varav två som andrabasman och en som tredjebasman. Han blev den andra spelaren att vinna priset på mer än en position, efter Darin Erstad. Han har högst fielding % genom tiderna i MLB både som andrabasman (0,993) och som tredjebasman (0,983) bland alla spelare med minst 500 matcher på respektive position. Han har även MLB-rekord i fielding % (0,997) och lägst antal errors (två) bland andrabasmän under en säsong med minst 150 matcher på positionen (båda rekorden delas med Darwin Barney). Han blev 2007 den första andrabasmannen i MLB:s historia att spela en hel säsong med minst 100 matcher på positionen utan att göra en enda error. Hans 141 matcher i rad den säsongen utan en error är säsongsrekord för andrabasmän (delat med Darwin Barney) och det var en del av en längre svit som påbörjades året före och avslutades året efter, under vilken han spelade 186 raka matcher och hade 911 raka chances som andrabasman utan en error; även dessa två bedrifter är MLB-rekord.
Bland Polancos övriga meriter kan nämnas att han togs ut till två all star-matcher, utsågs till mest värdefulla spelare (MVP) i finalen i American League (ALCS) 2006, vann en Silver Slugger Award och flera säsonger var svårast att göra en strikeout på i ligan.
Karriär College Polanco bodde i Dominikanska republiken fram till 1992, då han som 17-åring flyttade till Miami i USA för att studera och spela baseboll vid Miami Dade Community College (MDC). Det var den före detta MLB-spelaren Manny Mota som tog med honom till USA och såg till att han fick provspela för MDC. Polanco tog en plats i truppen och utsågs till lagets MVP under det första året, varefter han draftades av Chicago White Sox som 1 357:e spelare totalt. Han valde dock att fortsätta vid MDC och utsågs även under andra året till lagets MVP.
Major League Baseball St. Louis Cardinals Polanco draftades på nytt 1994, nu av St. Louis Cardinals, som 530:e spelare totalt. Han skrev på för klubben och fick en bonus på 7 000 dollar. Han hade då bara ett studentvisum och fick skaffa ett arbetsvisum för att kunna spela professionell baseboll. När han gjort det började han genast spela för Cardinals klubb i Arizona League, en farmarliga på den lägsta nivån (Rookie) inom Minor League Baseball. Där hann han med 32 matcher under vilka han nästan uteslutande användes som shortstop. Året efter flyttades han upp till Peoria Chiefs i Midwest League (A) och var med i 103 matcher. Hans slaggenomsnitt var 0,266, han slog två homeruns och hade 41 RBI:s (inslagna poäng). Återigen var han nästan bara shortstop. 1996 flyttades han upp ytterligare en nivå, till St. Petersburg Cardinals i Florida State League (Advanced A). På 137 matcher hade han ett slaggenomsnitt på 0,291, inga homeruns och 51 RBI:s. Hans 157 hits var bäst i ligan. Defensivt spelade han nu uteslutande som andrabasman. Året efter det var det dags för nästa nivå (AA), där han spelade 129 matcher för Arkansas Travelers i Texas League. Han hade exakt samma slaggenomsnitt och antal RBI:s som föregående säsong, men två homeruns i stället för noll. För andra året i rad var han enbart andrabasman.
Polanco inledde 1998 års säsong för Cardinals högsta farmarklubb Memphis Redbirds i Pacific Coast League (AAA), där han spelade 70 matcher med ett slaggenomsnitt på 0,280, en homerun och 21 RBI:s. I mitten av säsongen kallades han för första gången upp till moderklubben och gjorde sin debut i MLB den 3 juli i en match mot Cincinnati Reds. Hans första hit i MLB kom i hans andra match två dagar senare, också mot Cincinnati. Han spelade 45 matcher för Cardinals den säsongen, med ett slaggenomsnitt på 0,254, en homerun och elva RBI:s. Hans enda homerun, hans första i MLB, kom den 25 augusti i en match mot Florida Marlins. Trots att han alltså knappast var känd som någon homerun-kung var han den enda spelaren som var pinch hitter för Mark McGwire den säsongen, samma säsong som McGwire slog 70 homeruns och krossade det tidigare MLB-rekordet på 61 homeruns under en säsong. Från början användes han som andrabasman, men från slutet av juli fick han mest spela som shortstop.
Polanco tog 1999 för första gången en plats i Cardinals spelartrupp till säsongsinledningen och tillbringade huvuddelen av säsongen där, även om han också spelade 29 matcher för Memphis. För Cardinals blev det 88 matcher med ett slaggenomsnitt på 0,277, en homerun och 19 RBI:s. Defensivt fick han mest speltid som andrabasman. Nästföljande säsong spelade han uteslutande för Cardinals och gjorde 118 matcher. Han höjde sitt slaggenomsnitt till utmärkta 0,316 och satte även personliga rekord i de flesta övriga offensiva statistikkategorierna, inklusive homeruns (fem) och RBI:s (39). Med bara 26 strikeouts på 323 at bats började han visa sig vara svår att göra strikeout på. Cardinals gick till slutspel, men åkte ut i finalen i National League, National League Championship Series (NLCS), mot New York Mets. Polanco spelade sju matcher i slutspelet med ett slaggenomsnitt på 0,267, inga homeruns och tre RBI:s. I defensiven användes han under grundserien på alla fyra infieldpositionerna, men mest som andrabasman.
Polanco etablerade sig 2001 för första gången som ordinarie för Cardinals och spelade 144 matcher, nu mest som tredjebasman. Han bibehöll ett högt slaggenomsnitt (0,307), slog tre homeruns och hade 38 RBI:s. Han satte nya personliga rekord i bland annat poäng (87), hits (173), doubles (26), triples (fyra), walks (25) och stulna baser (tolv). Hans blott 43 strikeouts på 564 at bats gav 13,1 at bats per strikeout, sjätte bäst i National League, och hans 140 singles var tredje flest i ligan. I 20 olika matcher hade han minst tre hits, vilket var bäst i ligan, och han hade under en period i juli-augusti minst en hit i 20 raka matcher, längst svit i klubben. I slutspelet åkte Cardinals ut mot Arizona Diamondbacks i första omgången, National League Division Series (NLDS). Polanco spelade i alla fem matcherna i matchserien.
I slutet av juli 2002 bytte Cardinals bort Polanco, Bud Smith och Mike Timlin till Philadelphia Phillies i utbyte mot den framtida National Baseball Hall of Fame-medlemmen Scott Rolen och Doug Nickle. Fram till dess hade han ett slaggenomsnitt på 0,284, fem homeruns och 27 RBI:s på 94 matcher, mest som tredjebasman.
Philadelphia Phillies miniatyr|stående|Polanco i Philadelphia Phillies dräkt under en match 2004. Under resten av säsongen spelade Polanco 53 matcher för Philadelphia, med ett slaggenomsnitt på 0,296, fyra homeruns och 22 RBI:s. Han användes enbart som tredjebasman. Totalt under 2002 års säsong gav detta ett slaggenomsnitt på 0,288, nio homeruns och 49 RBI:s på 147 matcher. Förutom i homeruns och RBI:s satte han personliga rekord i bland annat doubles (32) och walks (26). Han hade vidare 13,4 at bats per strikeout (41 strikeouts på 548 at bats), vilket var fjärde bäst i National League. Hans fielding % på 0,978 var näst bäst bland tredjebasmän i ligan.
När Philadelphia skrev kontrakt med tredjebasmannen David Bell inför 2003 års säsong flyttades Polanco till positionen som andrabasman. Han var skadad under andra halvan av april i ett finger på höger hand efter en hit by pitch och igen under första halvan av september i vänster lår. Det blev därför bara 122 matcher den säsongen, men trots det satte han personliga rekord i homeruns (14), RBI:s (63), walks (42) och stulna baser (14) samt tangerade rekordet i poäng (87). Slaggenomsnittet var 0,289 och det blev även nya personliga rekord i on-base % (0,352), slugging % (0,447) och on-base plus slugging (OPS) (0,799). Han hade något fler strikeouts än föregående säsong (38 stycken på 492 at bats eller 12,9 at bats per strikeout), men var ändå tredje svårast att göra strikeout på i National League.
Polanco fortsatte som Phillies ordinarie andrabasman 2004. Han missade en månads spel mellan början av maj och början av juni med en muskelbristning i ena låret och spelade därför bara 126 matcher. Han satte ändå personligt rekord med 17 homeruns, vilket skulle visa sig vara hans högsta antal under karriären. Hans slaggenomsnitt var 0,298 och han hade 55 RBI:s. För andra året i rad hade han 12,9 at bats per strikeout (39 strikeouts på 503 at bats), vilket var sjunde bäst i National League, och defensivt hade han bäst fielding % (0,995) bland alla andrabasmän i ligan. Efter säsongen blev han free agent för första gången, men skrev på för Phillies igen i form av ett ettårskontrakt värt 4,6 miljoner dollar.
Polanco fick mindre speltid 2005 då Philadelphia också hade andrabasmannen Chase Utley. Polanco fick bara starta på andra bas när motståndarna hade en vänsterhänt pitcher, och han fick även spela en del som tredjebasman och leftfielder. I början av juni bytte Phillies bort honom till Detroit Tigers i utbyte mot Ugueth Urbina och Ramón Martínez. Fram till dess hade han spelat 43 matcher för Phillies med ett slaggenomsnitt på 0,316, tre homeruns och 20 RBI:s.
Detroit Tigers Polanco blev Tigers ordinarie andrabasman och efter mindre än två månader kom han och klubben överens om att förlänga hans kontrakt fyra år till, till och med 2009, för 18,4 miljoner dollar. Han spelade 86 matcher för Detroit under resten av 2005 års säsong (han var skadad ett par veckor i juli). Hans slaggenomsnitt för Detroit var utmärkta 0,338 och han slog sex homeruns och hade 36 RBI:s. Sammantaget för Phillies och Tigers var motsvarande siffror 0,331, nio och 56 på 129 matcher. Slaggenomsnittet var näst bäst i hela MLB och nytt personligt rekord, vilket han även satte i on-base % (0,383), OPS (0,830) och i hans paradgren at bats per strikeout (20,0 eller 25 strikeouts på 501 at bats), där han var bäst i hela MLB.
Under försäsongsträningen 2006 deltog Polanco i World Baseball Classic (se nedan). Den 19 april, i en match mot Oakland Athletics, nådde han milstolpen 1 000 hits i grundserien under karriären. I mitten av augusti slog han vänster axel ur led i en match mot Boston Red Sox och var borta från spel i en dryg månad. Under grundserien spelade han 110 matcher med ett slaggenomsnitt på 0,295, fyra homeruns och 52 RBI:s. Han hade bara 27 strikeouts på 461 at bats, vilket gav 17,1 at bats per strikeout. Han hade egentligen för få plate appearances för att rankas i genomsnittskategorier (495; det krävdes 502), men även om man skulle lägga till sju strikeouts på sju at bats och få fram 13,8 at bats per strikeout var han ändå bäst i American League. Han var tillbaka från axelskadan just före det att slutspelet skulle börja, hans första sedan 2001, och där spelade han en avgörande roll när Detroit tog sig hela vägen till World Series för första gången sedan 1984. I första omgången, ALDS mot New York Yankees, hade han ett slaggenomsnitt på 0,412 och i nästa omgång, ALCS mot Oakland Athletics, var det hela 0,529, vilket ledde till att han utsågs till mest värdefulla spelare (MVP) i ALCS. I World Series mot St. Louis Cardinals, hans första klubb i MLB, gick det dock inte alls bra för Polanco, som inte hade en enda hit på 17 at bats när Detroit förlorade med 1–4 i matcher.
miniatyr|Polanco i Detroit Tigers dräkt under en match i juni 2007.