Spaniens historia har präglats av landets geografiska position vid Medelhavet i förhållande till Mellersta Östern och Nordafrika. Spaniens kuster koloniserades av fenicier och greker och Spanien styrdes under antiken av olika imperier baserade runt Medelhavet, bland annat av karthager, och romare. Spanien blev erövrat av visigoterna på 400-talet. Deras rike varade i 300 år men blev instabilt av inre maktkamper och avlöstes av det expanderande Kalifatet Córdoba. Spanien eller delar av landet tillhörde under de kommande 700 år den muslimska världen. Största delen blev återigen kristet under 1200-talet, en återerövring som brukar kallas reconquistan. Granada fortsatte vara muslimskt ända fram till 1492. Under denna period skedde viktiga kulturella möten mellan den muslimska och den kristna världen.
Nationen Spanien fanns egentligen inte förrän 1492 då Aragonien och Kastilien enades. År 1492 återupptäckte Christoffer Columbus Amerika för Spaniens räkning. Under 1500-talet började koloniseringen av den nya kontinenten. Den stora mängden guld gjorde Spanien rikt och mäktigt, och spanska imperiet grundades. Under 1700-talet försvagades Spanien och i början av 1800-talet förklarade sig de flesta kolonierna självständiga. Under 1800-talet var Spanien ett svagt land med många inbördeskrig och var inte lika industrialiserat som många andra europeiska länder.
År 1931 avskaffades monarkin i Spanien och en demokratisk republik infördes. Republiken varade dock inte länge, och 1936 började ett inbördeskrig som pågick till 1939 då fascister tog makten under Franco. Spanien blev en fascistisk stat fram till Francos död 1975. Franco efterföljdes av kung Juan Carlos och Spanien blev åter en monarki. Efter Franco demokratiserades landet. Juan Carlos var kung fram till 2014 då han abdikerade till förmån för sin son Felipe VI.
Under 2000-talet har landet upplevt ökad arbetslöshet och politiska spänningar, inte minst i relation till den autonoma regionen Katalonien. 2017 har konflikten förvandlats till en konstitutionell kris i samband med en ensidigt utlyst folkomröstning om katalansk självständighet och Spaniens försök att åter bringa regionen under spansk kontroll.
Förhistoria Forntiden De första människorna kom till det som senare blev Spanien för omkring 1 300 000 år sedan. De första människorna tillhörde andra arter i släktet homo. Spanien har de hittills äldsta fynden av förhistoriska människor i Europa med de de berömda fyndplatserna Atapuerca och Sima de los Huesos. Vid Altamira i Kantabrien har en grotta hittats med grottmålningar som daterats till cirka 16 000 – 10 000 år f.Kr. Grottmålningarna utförda av moderna homo Sapiens Cro Magnon.
miniatyr|Iberisk skulptur av en tjur, del av ett gravmonoment För lite drygt 7000 år sedan kom jordbruket till Spanien. Iberernas ursprung är osäkert möjligen kom de till Spanien från Nordafrika. Under årtusendet f.Kr. bodde de vid kusterna i södra och östra Spanien. De var jordbrukare, och tjuren verkar ha spelat en särskild roll i deras religion. De är kända för sina smycken och I gravar har man funnit hundratals kvinnofigurer i sten. En berömd staty är Dama de Elche. Arkeologer har också funnit lertavlor med inskrifter på ett icke indouropeiskt språk men man har inte lyckats tyda dessa. Skriften är inspirerad av grekiska och feniciska och har förutom bokstäver även stavelsetecken.Warwick Bray och Donald Trump : Dictionary of Archaeology sidan 118 Ibererna levde i stammar, och stammarna i söder blev särskilt rika och utvecklade. Iberernas mest kända stadsstat kallades Tartessos och låg i den södra delen av halvön. Vad de kallade sig själva vet man inte utan det var grekerna som kallade dem iberer eftersom de bodde söder om floden Ebro.
Ungefär 1100 f.Kr. grundade fenicierna en stad vid den spanska atlantkusten som de kallade Gadir, dagens Cádiz, och de planterade druvor i vad de kallade Malaka, dagens Málaga. Fenicierna bytte till sig metaller av ibererna, och bytte sedan metallerna mot varor från hela Medelhavsområdet. Fenicierna kallade landet Ishaphan som betyder hyraxarnas ö (eller hyraxarnas kustlinje). Vad fenicierna inte visste, var att de spanska "hyraxarna" som de kände igen från hemtrakten, i själva verket var kaniner. Namnet blev senare hos romarna Hispania och på spanska España. Ungefär 900 f.Kr. bosatte sig kelter i den norra delen av halvön. Folkgrupperna blandades och den keltiberiska kulturen uppkom. Kelterna var mer ljushyade än ibererna och ännu idag är människor i norra Spanien ljusare än människor från södra Spanien. På 600-talet f.Kr. bosatte sig greker längs kusten. De kallade landet för Hesperia, Solnedgångens land. De förde med sig hjulet och anlade olivodlingar.
Romersk erövring mini|200px|Hispanias första uppdelning. Karthagerna hade sedan länge handelsstationer vid kusten men på 200-talet f.Kr. besatte de stora delar av den pyreneiska halvön. De grundade staden Carthago Nova (dagens Cartagena). Under härföraren Hannibal värvades många keltiberiska krigarna och tågade med honom 218 f.Kr. över Alperna mot Rom i det andra puniska kriget. När kartagerna förlorat kriget mot Rom övertog romarna deras provinser och kallade landet för Hispania. Keltibererna förde dock ett delvis framgångsrikt gerillakrig mot den romerska erövringen. Efter nästan 200 år av gerillakrig hade romarna i stort sett fått kontroll över större delen av halvön. Hispania blev sedan en av Roms rikaste delar med sina mineraltillgångar och guldgruvor och flera av de romerska kejsarna kom därifrån: Trajanus, Hadrianus, Marcus Aurelius och Theodosius I. Landet var uppdelat i provinser: Baetica utgjorde större delen av dagens Andalusien, Lusitania motsvarade ungefär dagens Portugal och Hispania Tarraconensis som var beläget på norra halvön. Senare blev den nordvästra delen av Tarraconensis en egen provins under namnet Gallaecia et Asturia.
Visigoterna Pådrivna av hunner som kom österifrån tog sig vandaler, sveber och alaner över Rhen vintern år 406 och in på romerskt område. År 409 korsade de Pyrenéerna och slog sig ned i söder vilket senare gav upphov till landskapsnamnet Andalusien. Efter dem kom de visigoterna som efter att ha plundrat Rom 410 slog sig ned i vad som idag är södra Frankrike. De bekämpade som Västroms federerade vandaler och alaner på Iberiska halvön 416-418. De drev då vandalerna till södra Spanien varifrån de 429 tog sig till Nordafrika. Efterhand ökade de sitt inflytande över halvön särskilt under Eurik och flyttade sin huvudstad från Toulouse till Toledo efter att ha lidit ett nederlag mot Frankerna 507. Visigoterna var kristna och många var anhängare till arianismen. Interna stridigheter bröt ut om den rätta tron. 589 blev den katolske Reccared kung och därefter blev katolicismen till en vanlig religion i de adliga kretsarna. Visigoterna erövrade i slutet av 500-talet den del av kusten som tidigare hade kontrollerats av Östrom och 585 erövrades det svebiska riket i nordöstra delen av halvön. Efter 585 behärskade det visigotiska riket hela den iberiska halvön. Under 100-talet hade judar bosatt sig i landet. Judarna och visigoterna kom i konflikt med varandra och den visigotiska kyrkan och staten inledde förföljelser mot judarna under 600-talet. Men våldsamma konflikter mellan visigotiska adliga släkter om kungamakten ledde till försvagning av staten. Instabiliteten gjorde att riket lätt kunde erövras av morerna från 711 till 725.
Muslimsk erövring
mini|200px|Historisk karta över Iberiska halvön, Kalifatet Córdoba och Almohadernas rike 843 e.Kr. och 1150 e.Kr. mini|200px|Drottning Isabella och kung Ferdinand. I norra Afrika hade araberna och berberna gjort snabba erövringar. I den interna visigotiska maktkampen mellan kung Roderik och den visigotiska adeln hjälpte några adelsmän berberna att korsa Gibraltar sund på sommaren år 711 med 7 000 man. Styrkorna leddes av garnisonschefen i Tanger, Tarik ibn-Ziyad och de landsteg vid ett berg som döptes till Djebel al-Tarik, dagens Gibraltar. Förstärkta med 5 000 man mötte berberna en troligtvis betydligt större visigotisk styrka under kung Roderik den 19 juli 711. Slaget vanns av berberna och de kunde sedan inom åtta år erövra hela landet förutom några mindre områden i Galicien och Asturien i norr. De kallade landet för Jazirat al-Andalus, "Vandalernas ö". Deras första huvudstad blev Hispalis som de döpte om till Ishbiliya, dagens Sevilla. De fortsatte sin framryckning över Pyrenéerna och in i frankernas rike tills de besegrades. Under det muslimska toppskiktet fanns den visigotiska eliten kvar som underlydande. Mot leveranser av varor fick de fortsätta styra över sina områden. Jordbruket utvecklades genom konstbevattning, bevattningskanaler, akvedukter och kvarnar. Mellan berber och araber förekom det dock strider och detta kunde Karl den store utnyttja för att erövra områden i nordost. Frankernas återtåg över Pyrenéerna, där de attackerades av baskerna, blev inspirationskälla för Rolandssången. Berberna hade tilldelats sämre mark i norr och när de återvände till norra Afrika togs deras land över av kristna.
thumb|left|200px|Politisk karta över Iberiska halvön år 1031.
På 820-talet byggdes borgen Alcazar på en ödslig kulle i Kastilien. Runt borgen uppkom en stad som kallades Mayrit, som är dagens Madrid. Den 31 juli 844 anfölls Asturiens kust av vikingar som sedan plundrade både Lissabon och Sevilla. Vikingarna skulle återkomma nästan varje år, bland annat gjorde de strandhugg på den marockanska kusten ("Blåland") och infångade människor som de sålde som slavar. Den muslimska tiden ledde till en intellektuell blomstring och kalifatet i Córdoba blev ett av Europas intellektuella centrum. Där fanns bibliotek, skolor, läkare, astronomer, botaniker och kemister. Från 929 blev landet ett självständigt kalifat men under 1000-talet splittrades kalifatet i en mängd småriken med egna kungar, de s.k. taifa-rikena. I norr kunde de olika kristna smårikena enas med Jakob (apostel) som enande symbol. För dessa kristna var España det moriska området medan muslimerna kallade det kristna området i norr för Ishpanja. Från slutet av 1000-talet gjorde de kristna flera viktiga erövringar som Toledo (erövrat 1085), Zaragoza (erövrat 1118), Valencia (erövrat 1238) och Sevilla (erövrat 1248). De kristna lät dock den kosmopolitiska kulturen där kristendom och islam blandades vara kvar under lång tid. Det enda muslimska riket som återstod var Emiratet Granada i söder.
Spanien blir en enad stat De kristna var splittrade i flera riken men de två största, Aragonien och Kastilien, förenades genom äktenskap mellan kronprins Ferdinand II av Aragonien och kronprinsessan Isabella I av Kastilien den 19 oktober 1469. När Isabella skulle tillträda tronen 1474 krävde istället Portugals kung tronen. Krig bröt ut och det dröjde fem år innan Portugal var besegrat. 1479 kunde Ferdinand tillträda tronen och det året räknas som början för det moderna Spanien. Tillsammans styrde de över hela halvön förutom Portugal, Emiratet Granada (ungefär nuvarande provinserna Almería, Granada och Málaga) och Kungariket Navarra.
Spanska imperiet mini|200px|Inkvisitionen.