miniatyr|upright=1.5|Karta över Island 1539. Detalj från Olaus Magnus' Carta Marina. Islands historia börjar på 800-talet. Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfager enade Norge och gjorde sig till ensam härskare. Norge och Island bildade 1262 en union.
Genom bildandet av Kalmarunionen 1397 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland). Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland, men Island blev i stället ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. För att undvika en tysk ockupation av Island förlängde man inte avtalet utan utropade sig som republik.
Island som fristat (874–1264) Landnamstiden (874–930) miniatyr|Þingvellir. Den tidiga bosättningen på Island beskrivs i verket Landnamsboken.
Under mitten av 800-talet reste nordbor regelbundet till Färöarna. Några av dem drevs av havets vindar till Island. Bland dessa fanns svensken Gardar Svavarsson, som kallade det Gardarsholm (Garðarshólmr) och norrmannen Naddoddr, som gav ön namnet Snæland ("Snöland"). Namnet Island myntades av norrmannen Floke Vilgerdsson (Flóki Vilgerðarson), också känd som Korp-Floke (Hrafna-Flóki), som bodde en vinter på Barðaströnd vid Breiðafjörður. Han anses vara den förste nordbo som avsiktligen gav sig av till Island.
Det har hävdats, men ej arkeologiskt belagts, att det före nordbornas ankomst till Island redan fanns en mindre bosättning av iriska anakoreter på ön. Bland annat skriver Ari Þorgilsson i Isländingaboken på 1100-talet att nybyggarna fann små klockor av den sort som irländska munkar brukar använda. Några sådana har dock inte bevarats, och inte heller har nutida arkeologer funnit något motsvarande.
Den första permanenta bosättningen - Reykjavík (Rökviken) - på Island etablerades, enligt Landnamsboken, 874 av Ingolf Arnarson på samma plats där Islands huvudstad ligger idag. Arkeologiska studier bekräftar att det fanns en bosättning på platsen på 870-talet. Under de närmaste åren följde många norrmän, och även ett fåtal danskar och svenskar, i hans fotspår. Antingen kom dessa direkt från Skandinavien eller från bosättningarna på de brittiska öarna. De senare hade med sig irländska slavar och tjänare. Enligt Íslendingabók koloniserades Island på endast 60 år. Bland orsakerna till emigrationen från Norge har nämnts både Harald Hårfagers styre, vilket inte skall ha tilltalat alla norrmän, samt helt enkelt överbefolkning. Teorin om att brist på odlingsmark i Skandinavien ska ha lett till kolonisationen av Island tycks inte stämma eftersom odlingsmarken fortsatte att utvidgas in på medeltiden, däremot så kan det vara så att ägandet koncentrerades till färre personer vilket gjorde att många sökte sig till Island.
Nybyggarna organiserade sig i härader, där en jordägare utsågs till gode (som utförde bloten) och tingsföreståndare. Jordägarnas självständighet var stor, och gemensamma beslut fattades på ting. 930 samlades representanter för alla härader under ledning av Ulfljot till ett gemensamt ting - alltinget (alþingi). Därefter möttes detta årligen vid Þingvellir för att fastställa lagar, avgöra dispyter och döma brottslingar. Lagarna var inte nedskrivna, utan lagsagomannen (logsogumaðr) memorerade dem. Ulfljot utsågs till den förste lagsagomannen. De första lagarna var troligen baserade på den norska Gulatingslagen. Med tiden indelades stora och folkrika härader i flera godord. Flera härader kunde också gå samman om ett gemensamt ting vilket då kallades för tingslag.
Släktfejdernas och författningsbildningens tid (930–1030) miniatyr|Figur föreställande guden Tor, omkring år 1000. Ovissheten om alltingsdomstolens befogenhet vållade blodiga strider, till och med på själva tinget. Till följd av detta beslöts 965, på förslag av Thord Gellir, att landet skulle indelas i fjärdingar, var och en omfattande vissa av öns 13 tingslag och var och en med sin egen högsta domstol på alltinget. Indelningen i fjärdingar gällde ännu under tidigt 1900-tal. Fjärdingarna var: sydlänningarnas (Sunnlendingafiórðungr) mellan Jökulsá på Solheimasand under Eyjafjöll och Hvalfjorden; västfjordsbornas (Vestfirdingafiórðungr) till Bitrufjorden; nordlänningarnas (Norðlendingafiórðungr) till Langanes samt östfjordsbornas (Austfirðingafióðungr). Indelningen var dock inte fullständigt territoriell. Varje bonde kunde nämligen ställa sig under vilken gode som helst och på så sätt ansluta sig till en annan fjärding än den som han bodde i. (Om fjärdingsdomarna, se Allting). Vid samma tid ordnades tidräkningen. Dittills hade man räknat året till 364 dagar (12 månader om 30 dagar var och 4 skottdagar, aukanætr); men på förslag av Thorstein Surt beslöts att dessutom en skottvecka skulle inskjutas för vart sjunde år. Denna tidräkning, med senare införda rättelser, kom att bibehållas jämsides med den romerska ända in på 1900-talet.
Under ständiga ättefejder, som dock sällan utkämpades med flera än 12 eller 24 män, framskred samhällsutvecklingen. Den tid då Skapte Toroddsson var lagsagoman (1003–1030) var speciellt orolig, men vid dess slut var fristatsförfattningen i huvudsak färdigbildad. Det sista ledet fogades till rättsförfattningen 1004, då en kassationsdomstol, femtidómur "femtedomen" (se Allting), upprättades på alltinget. Dessutom blev holmgång avskaffad 1006. Samtidigt blev formerna för lagrättans lagstiftningsverksamhet fastställda.
Den isländska fristaten var en aristokratisk rättsstat. Ingen samfundsplikt kunde avtvingas någon utom genom rättegång och dom. För verkställandet av domen måste den som vunnit målet själv sörja. Rättegång var formen för allt offentligt liv. Den isländska rätten blev en produkt av samnordiska rättsgrundsatser. Det märktes i synnerhet på familjebandets genomgripande betydelse inte bara i civilrätten, utan också i kriminalrätten, så tillvida som processen, särskilt i dråpsmål (eptirmál), och deltagandet i betalning av böter noga avmättes efter släktskapsförhållandet till parterna i målet. Det märktes också i den hänsyn som togs till den personliga hederskänslan, bland annat vid bestämmande av straff, och på själva rättegången, vars grundtanke var att en rättstvist skulle vara en öppen kamp med rättsmedel i stället för med vapen (sedan 1006) mellan fria och myndiga män under åsyn och medverkan av samfundsmedlemmarna. Ingen överhetsperson uppträdde som parternas vägledare. Lagsagomannen skulle endast ta ställning om han tillfrågades om vad som var lag i tvivelaktiga fall. Vid rättegången krävdes närvaro av ett stort antal tingsmän dels som domare, dels som vittnen, dels som medlemmar av kviðr, den nämnd som till ledning för domarna skulle avgöra den anklagades skuld eller oskuld, dels slutligen som väktare över ordningen vid tinget. Därför var också en niondedel av tingsmännen i godordet pliktiga att följa goden till tings.
Islänningarna hade under denna tid livlig kontakt med utlandet. De besökte som vikingar, köpmän, skalder och soldater kungar och hövdingar överallt i Norden, på de brittiska öarna, i Normandie, i Gårdarike och i Konstantinopel. Som stat hade Island ingen beröring med andra riken eller deras härskare. Olav den helige gjorde däremot 1025 ett misslyckat försök att locka islänningarna att överlämna Grímsey till honom.
Kyrkoordnings- och välmaktstiden (omkring 1030–1200) Kristendomen fördes först till Island av islänningar som vistats utomlands. En sådan, Thorvald den vittfarne (Þorvaldr viðforli) från Skagafjord, hade med sig en sachsisk biskop, Fredrik, men deras omvändelseförsök misslyckades. En annan, Stefnir Thorgilsson, for till Island på uppmaning av Olav Tryggvason 996–997, men det gick inte bättre för honom. Olavs nästa ombud, den tyskfödde, stridslystne prästen Dankbrand (Þangbrandr), förmådde 997 en stor östländsk hövding, Hall Thorsteinsson, och sedan flera andra stormän att ta dopet, men väckte genom flera dråp så stor ovilja, att han måste lämna Island 999. En av hans proselyter, Hjalte Skeggesson, blev så också landsförvisad, då han smädat gudarna på alltinget, och drog till Norge, dit hans trosfrände Gizurr vite kort därefter följde honom. Följande år återvände de till Island vid alltingstiden och lyckades med Halls hjälp genomdriva religionsfrågans avgörande, som överläts åt lagsagomannen, en nordländsk hövding Thorgeirr från Ljósavatn, efter vars utslag både hedningar och kristna lovade att rätta sig. Han förkunnade då som lag, att alla skulle låta döpa sig, och sålunda blev kristendomen lagfäst år 1000. Godarna och andra bönder byggde kyrkor på sina gårdar och blev antingen själva präster eller höll präster vid dem: det hedniska folkliga prästadömet blev med tiden kristet. Främmande missionsbiskopar – Are nämner 11, bland dem flera irer – besökte Island; år 1056 fick det sin egen biskop, Isleif Gizursson, (död 1080). Hans son och efterträdare, Gizurr Isleifsson (1082–1118), genomdrev, med hjälp av prästen och hövdingen Sämund frode på Oddi och lagsagomannen Markus Skeggesson, införande av tionde 1096 och skänkte sin gård Skálholt till biskopssäte. Med hans hjälp upprättades ett andra biskopsdöme för nordlandsfjärdingen, med säte på Hólar ("at Hólum"); dess förste biskop blev Jón Ögmundsson (1106–1121). Vid bägge biskopssätena inrättades prästskolor. Omkring 1120 grundlade biskop Jón det första klostret, benediktinklostret Þingeyrar vid Húnaflói, som invigdes 1133. Senare inrättades fyra augustinkloster för munkar och ett nunnekloster. Gudstjänsten var inrättad på vanligt romersk-katolskt sätt med latinsk sång, men predikan hölls ofta på modersmålet. Såväl prästskolorna som klostren blev säten för kyrklig lärdom, bland vars gynnare särskilt nämns biskop Thorlákr Thórhallsson i Skálholt (1177–1193). Vid 1100-talets slut fick Island sina egna helgon: Thorlákr (1198), landets förnämsta helgon, och Jón (1200).
Den isländska kyrkan var från 1104 underordnad ärkebiskopen i Lund och från 1152 ärkebiskopen i Nidaros stift och följde i mycket den allmänna västeuropeiska utvecklingen. Dock bibehöll den under hela fristatstiden sin folkliga prägel. Sålunda var prästernas äktenskap laggiltiga; kyrkor och prästgårdar fortsatte att vara enskild egendom; biskopsvalet företogs av stiftets präster, det vill säga det låg i verkligheten i kyrkoägarnas, hövdingarnas, händer; kyrkorätten lämpades efter den nationella rätten; biskopens domsrätt var inskränkt till kyrkliga tjänstesaker och ingen kyrkorättslig bestämmelse gällde utan att vara godkänd av lagrättan, i vilken biskoparna fick säte och stämma. Genom personlig överlägsenhet kunde biskoparna ("kungarna på Island", som Adam av Bremen kallar dem) utöva stort inflytande på samhällsutvecklingen. Den isländska rätten utarbetades under denna tid till det fullständiga system, som vi lär känna i Grágás (Grågås). Medan Bergthórr Hrafnsson var lagsagoman (1118) började lagarna upptecknas. Detta försiggick under förra hälften av 1100-talet. Islands materiella kultur, särskilt jordbruket, nådde sin höjdpunkt. Folkmängden var omkring 100 000 personer 1096.
Upplösningstiden (omkring 1200–1264)