300px|miniatyr|Skarvning av telekablar i Stockholm 1931. Telekommunikationer i Stockholm omfattar idag många sätt att kommunicera. Några olika sambandsmedel är mobiltelefoni, fast telefoni, e-post och videoöverföringar av olika slag. I telekommunikationens utveckling har Sverige och Stockholm länge haft en ledande position. År 1885 hade Stockholm flest telefoner i Europa, det vill säga fler telefoner i absoluta tal än det fanns i betydligt större städer som London, Berlin och Paris.
Telekommunikationernas historia i Stockholm är till stor del även en teleteknisk utvecklingshistoria för hela Sverige. Sveriges och därmed Stockholms utveckling av telekommunikationer har starkt präglats av två stora aktörer på området: dels av LM Ericsson som tillverkare, dels av Televerket som tillverkare och operatör – båda med säte i Stockholm. Ibland har de varit samarbetspartner, ibland konkurrenter.
Början till telekommunikationer i Stockholm faller samman med den industriella revolutionen, då flera stora tekniska satsningar genomfördes efter 1800-talets mitt. År 1853 grundades Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket (senare Televerket), samtidigt med att Klaragasverket vid Klara sjö startade sin verksamhet och kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren F. W. Leijonancker fick i uppdrag att utarbeta ett komplett förslag till vatten och avlopp i Stockholm. År 1853 räknas även som startåret för de svenska telekommunikationerna, då den första elektriska telegraflinjen anlades mellan Stockholm och Uppsala detta år.
Telegrafi Telegrammet var under slutet av 1800-talet och stora delar av 1900-talet ett viktigt kommunikationsmedel för privatpersoner, företag och myndigheter. Telegram är ett skriftligt meddelande befordrat medelst telegraf och telegram kunde i Stockholm lämnas in på Stockholms telegrafstation och på telegraminlämningsställen. Telegram kunde även ringas in på telefon till telegrafstationen. Telegramtjänsten i Sverige upphörde 2002.
Stockholms telegrafstation hade ända sedan 1871 inhysts i kvarteret Æolus intill Slottsbacken i Gamla stan. Nuvarande byggnad mot Skeppsbron uppfördes 1868–1870 av Kongl. Elecktriska Telegraf-Werket (senare Kungl. Telegrafverket respektive Televerket) och är känd för många stockholmare som ”Telegrafen”. Byggnaden inrymde till en början även Telegrafverkets undervisningsanstalt. Telegraf- och annan televerksamhet fanns kvar i huset ända fram till 1993.
Telefoni Bakgrund Telefonen är en uppfinning från 1800-talets andra hälft, då flera personer nästan samtidigt konstruerade apparater som på elektrisk väg kunde överföra ljud. Till telefonens pionjärer räknas den kanadensisk-skotske uppfinnaren Alexander Graham Bell, som den 14 februari 1876 patenterade en telefon i USA.Brunnström (2006), sida 13
Redan från början tillverkades och utvecklades telefoner parallellt i USA och i flera europeiska länder. Driftsformen för telefonnäten var olika i olika länder; en del (till exempel Tyskland och Storbritannien) lät den statliga post- och telegrafförvaltningen bli ensam operatör, medan USA gav tillstånd till det privata Bell Telephone Company (grundat 1877) att driva majoriteten av telefonnäten. I Sverige fanns till en början såväl privata som statliga operatörer.Brunnström (2006), sida 13
Redan år 1877 demonstrerades telefonen i Sverige av en norsk ingenjör, Jens Hopstock från Bergen. Det första telefonsamtalet i Sverige ägde rum i Stockholm i augusti 1877. Samtalet fördes över en tillfällig telefonledning mellan Stockholms telegrafstation vid Skeppsbron 2 och Grand Hotel på Blasieholmen, en sträcka på cirka 250 meter.
Telefonen kommer till Stockholm miniatyr|Läggning av kablar i kabeldukter för Stockholms Allmänna Telefon AB. Bild från Storgatan, Stockholm 1890-tal left|220px|miniatyr|Dubbelkiosken på Kornhamnstorg När telefonin introducerades i Stockholm var marknaden fri för alla aktörer. Den första kommersiella telefonoperatören i Sverige blev Stockholm Bell Telefonaktiebolag, som i september 1880 startade sin verksamhet med drygt 100 abonnenter. Namnet härrörde från Alexander Graham Bell. Bolaget hade sina lokaler i huset Västerlånggatan/Storkyrkobrinken i Gamla stan. Tre år senare började Stockholms Allmänna Telefon AB (SAT) sin verksamhet. På Svartmangatan 6, hade Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag en understation åren 1883–1887. I en understation fanns växelbord för manuell uppkoppling av telefonsamtal. På taket stod ett 18 meter högt telefontorn varifrån trådar spreds ut över Gamla Stan. Stationen var den första i Sverige med LM Ericssons multipelbord.Meurling (2000), sida 59
Trots konkurrensen mellan Televerket och SAT kunde man samsas om gemensamma dubbla telefonkiosker. En av dem finns fortfarande kvar på Kornhamnstorg. På vänstra dörrhalvan visas Televerkets "krabba" och på den högra SAT:s logo (fast felvänd). Numera är det TeliaSonera som har mynttelefoner (som matas med kreditkort) i dubbelkiosken och anslutningskabeln går via gatan och inte till porslinsknopparna på taket (se bild). mini|vänster|220px|Telefontornet omkring 1890, med rimfrost på ledningarna över Stockholms hustak
Redan 1876 tillverkade Lars Magnus Ericsson sina första telefoner i en liten verkstad vid Drottninggatan 15. Företaget hade till en början bara tre anställda. 1884 flyttade Ericsson till nya lokaler vid Tulegatan 5 och från 1892 tillverkade företaget världens första bordstelefon med hörlur och mikrofondel i en enhet, den så kallade "Taxen".Meurling (2000), sida 449
Telefonen spred sig mycket snabbt i Sverige och 1885 hade Stockholm flest telefoner i Europa, alltså fler telefoner än det fanns i huvudstäder som London, Berlin och Paris. År 1887 invigdes en ny telefonstation med Telefontornet på Allmänna Telefonaktiebolagets hus vid Malmskillnadsgatan, som under många år blev ett välkänt inslag i Stockholms stadsbild. Det var en hög järnkonstruktion för cirka 4 000 telefonledningar som gick kors och tvärs över staden. Stationen var världens största i sitt slag. Telefontornet stod kvar till 1953 då det revs efter en eldsvåda.
Så småningom ersattes Telefontornets luftledningar av jordkablar som gav större driftsäkerhet. På Storgatan började Stockholms Allmänna Telefon AB lägga ner telekablar i så kallade kabeldukter (betongelement med flera kabelrör) på 1890-talet. Den första långdistanskabeln i Sverige och även i Europa togs i bruk 1923 mellan Stockholm och Göteborg.
År 1889 hade Stockholms telefonkatalog (som hette ”Telefonförbindelser i Stockholm och å andra därmed förbundne orter”) 32 sidor och 188 stockholmsnummer. Telefonnummer 1 hade Flottans station. Stockholms slott hade nio ledningar, varav kungen förfogade över en dubbelledning med telefonnummer 30 och 54. Telefontaxorna var förvirrande och avgifternas storlek varierade bland annat beroende på avståndet från centralstationen (Skeppsbron 2), antal apparater och samtalets längd.Telefonförbindelser i Stockholm, utgiven av "Kongl. Telegrafverket", upprättad den 1 november 1889 Det var inte heller möjligt att ringa mellan olika operatörer, de hade inte ens gemensamma telefonkiosker. Sveriges första telefonkiosk, sattes upp i Kungsträdgården år 1901, den ritades av ingenjören Hjalmar Celion och utfördes av firman Z. Falk & Son.Uppgift enligt Linköpings kommun
Utvecklingen från 1900 till 1980 miniatyr|Telefonstation vid Skanstull, 1890-tal
På 1890-talet började Telegrafverket att köpa upp de privata telefonbolagen och genom förvärv av Stockholms Allmänna Telefon AB och år 1918 var praktiskt taget hela telefonrörelsen i Sverige samlad hos Telegrafverket som fick monopol på verksamheten. miniatyr|220px|vänster|Automatstationen ”Norra Vasa”, 1930-tal miniatyr|Läggning av sjökabel i Riddarfjärden, 1930-tal mini|Tage Erlander talar med Lennart Hyland via en prototyp av bildtelefonen i slutet av 1960-talet
Samtalskopplingen vid stationerna sköttes i början av växeltelefonister. Telefonstationerna var ibland enkla stugor som ett fotografi taget nära Skanstull med Skanskvarn i bakgrunden visar. Redan 1883 gjordes försök med automatstationer och vid världsutställningen i Paris 1900 belönades en svensk, automatisk telefonväxel med guldmedalj, men det skulle dröja till augusti 1923 innan den första automatiserade växeln öppnades i Sverige. Den låg i Stockholm och hette Norra Vasa vid Norrtullsgatan 47 och var i drift ända fram till 1985. Tekniken var det så kallade 500-väljarsystemet som hade utvecklats av LM Ericsson.Meurling (2000), sida 83 (bildtext)
År 1891 anlade Kungl. Telegrafverkets industridivision (senare TELI) en egen verkstad i fastigheten Fiskaren mindre 14 (belägen mellan Fiskargatan och Svartensgatan) på Södermalm i Stockholm för produktion och reparation av teleteknisk materiel. Verket ville vara oberoende av andra leverantörer och genom konkurrens försöka åstadkomma en prissänkning. Det var även vissa svårigheter att erhålla materiel till sin telefonverksamhet genom den då störste leverantören LM Ericsson. 1913 flyttade hela verksamheten till Nynäshamn och utgjorde där en av basindustrierna fram till 1980-talet.
På 1930-talet lades sjökabel ut i Riddarfjärden och därigenom kunde många luftledningar slopas. Även byggandet av Stockholms tunnelbana innebar att många luftledningar för telekommunikation kunde placeras i tunnlarna. Under 1930-talet flyttade LM Ericsson in i sin nya byggnad vid Telefonplan i Midsommarkransen, en funktionalistisk skapelse av arkitekt Ture Wennerholm (se LM Ericsson-byggnaden, Telefonplan).Bedoire (1977), sida 320 Byggnaden disponeras sedan 2004 av Konstfack. Sitt huvudkontor hade Ericsson fram till 1940 i södra Kungstornet vid Kungsgatan. En av tornfigurerna, som bär upp en förgylld Ericssontelefon, påminner fortfarande om denna tid. miniatyr|vänster|220px|Stockholmspolisens radiobil 1939
År 1939 började Stockholmspolisen installera kommunikationsradioanläggningar i några av sina bilar. Med basstationer i Bromma, Enskede och Polishuset på Kungsholmen fick man en tillfredsställande täckning. Dagens Nyheter skrev den 6 maj 1939: "Polisens nya radioanläggning är nu färdig att tas i bruk. Den är det modernaste i sitt slag och utförd för telefoni, vilket betydligt underlättar handhavandet av materien. Anläggningarna i Göteborg och Norrköping äro av tidigare system för telegrafi. Leverantörer ha varit Skandia och Philips […] Relästationerna äro så ordnade att de utan manuell skötsel direkt överföra meddelanden på vanlig telefonledning till mottagaren i polishuset". Från början fanns det tre ”radiobilar” i Stockholm och 1945 drygt tio.Uppgift enligt polis.komradio.com
År 1956 startade Televerket mobiltelefonisystemet "MTA" (MobilTelefonisystem version A) för allmänt bruk. Det var en tung apparatur som företrädesvis installerades i fordon, därför kallades den även "biltelefon". Antalet abonnenter var mycket lågt och uppgick till några hundra kunder. Det fanns tre basstationer i Sverige, förutom i Stockholm även i Göteborg och Malmö. Biltelefonerna hade manuellt kopplade växlar.
Under slutet av 1960-talet utvecklade LM Ericsson en bildtelefon med bildupplösning motsvarande vanlig TV-bild, alltså 625 linjer och 25 bilder/sekund. Därigenom kunde man använda utrustning (monitor, kamera med mera) som redan fanns på marknaden. Ericssons bildtelefonterminal bestod av en TV-monitor med en kamera ovanpå, en högtalartelefon och en vanlig bordstelefonen. Under en kort tid på 1970-talet gjordes även fältförsök i Stockholm med bildtelefon. Det var ett samarbetsprojekt mellan Televerket och LM Ericsson och pågick mellan 1972 och 1974. Det blev dock aldrig någon kommersiell framgång. Anläggningen var för dyr för privatpersoner och överföringarna krävde mycket bandbredd i nätet. Tekniken var genomgående analog – 1970-talets bildtelefon var 30 år före sin tid.Meurling (2000), sida 227
År 1968 togs det första datorstyrda telefonväxelsystemet i drift i Tumba. Systemet, AKE 12, en lokalstation utvecklad av LM Ericsson hade för sin tid moderna tjänster såsom förfrågan och vidareuppkoppling.