Christine de Pizan (även kallad de Pisan), född 11 september 1364 i Venedig, död cirka 1430 i Poissy, var en fransk filosof och författare. de Pizan räknas ofta som den första feministen och den första kvinnliga författaren som försörjt sig på sitt författande. Efter hennes makes död tog de Pizan över försörjningsbördan över sin familj, och hon skrev många beställningsverk, inklusive hyllningsverk, rondeauer, ballader och epistlar. Dessutom författade hon didaktiska, historiska och poetiska verk i form av prosa.

Som feministisk föregångare författade de Pizan ett antal kritiska texter kvinnans situation i det dåtida och historiska samhället. Hon är mest känd för boken Kvinnostaden, som 2012 kom i svensk översättning.

Biografi

Namn och bakgrund Namnet "de Pizan" syftar på den lilla byn Pizzano utanför Bologna. Stavningsvarianten "de Pisan" bygger på en missuppfattning att hon skulle komma från Pisa. Själv stavade hon alltid med "z", men under flera århundraden efter hennes död var s-stavningen den vanligaste.

Christine de Pizan var dotter till Tommaso di Benvenuto da Pizzano, läkare och hovastrolog. Han hade många kontakter och blev på så vis anställd hos kung Karl V av Frankrike, fyra år efter att Christine hade fötts. Detta gjorde att Christine från fyra års ålder kom att tillbringa sitt liv i Frankrike.

de Pizan fick tillgång till det kungliga biblioteket i Louvren, grundat av Karl V, vilket gjorde att hon blev förtrogen med en mängd litteratur och fick en sällsynt och omfattande utbildning. Hennes far och kungens lärare lärde henne att skriva och tala italienska, franska och latin, och även Christines två äldre bröder fick en motsvarande formell utbildning. Christine undervisades även i litteratur, historia, filosofi och medicin.

de Pizan gifte sig 1379, femton år gammal, med den tio år äldre Étienne du Castel, notarie och sekreterare hos Karl V. Paret trivdes, enligt de Pizans egna texter, mycket bra ihop.

Christine de Pizan var en utpräglad intellektuell och förfaren i vetenskaperna, och redan som barn skrev hon visor och ballader som väckte uppskattning i det kungliga hovet. Trots detta började hon inte slå mynt sig av sina intellektuella förmågor förrän hennes man Étienne dött i ett utbrott av böldpest då hon var 25 år gammal. de Pizans far och kung Karl V dog även de med kort mellanrum samma år som hennes make. de Pizan blev därefter tvungen att försörja sin dotter och sina två söner, sin mor och en syssling samt ta hand om familjens skulder.

Författare och retoriker Det var då hon inledde sin karriär som författare av olika slags texter, istället för att som seden bjöd gifta om sig och därigenom bli försörjd. I sin dagbok beskrev hon sitt beslut som att "Jag behövde bli en man".

de Pizans litterära karriär inleddes efter att hon antagit en tjänst som föreståndare för ett scriptorium, en medeltida "skrivstuga" man arbetade med kalligrafi, band in böcker och gjorde olika slags illustrationer. På sin lediga tid utökade hon inkomsterna genom att skicka egenskrivna dikter till olika potentater i hopp om "sponsorpengar". Inom kort hade hon lyckats konvertera sitt skrivande till en regelrätt försörjning för sig och sin familj, och hennes viktigaste sponsor blev kronprinsen, sonen till Karl V och den blivande Karl VI.

Christine de Pizan var som författare mycket aktiv. Mellan 1393 och 1412 skrev hon över 300 olika verk, bland annat en mängd poesi och noveller. Hon inledde sitt skrivande som sångtextförfattare, som ett uttryck för sorgen efter hennes bortgångne make. I detta skrivande inspirerades hon av Eustache Deschamps, men hennes egen författarstil är starkt personlig. de Pizan var den första diktaren som beskrev temat runt den otröstliga änkan.

I ett antal verk prosterar de Pizan emot den ojämställda situationen för kvinnor i samhället, liksom emot hur kvinnor beskrivits i litteraturen. Bland dessa texter finns Epistre au dieu d’amours (’Inlaga till kärlekarnas gud’) från 1399 och La Cité des Dames från 1405 (översatt till svenska 2012 som Kvinnostaden). Den senare är de Pizans mest kända verk, tillsammans med Livre des trois virtus à l'enseignement des dames ("Boken om de tre dygderna till damernas undervisning").

de Pizan var även verksam som debattör emot det då pågående hundraårskriget. Detta syns både i Le Livre de la paix ('Fredsboken') från 1413 och i Lamentations sur les maux de la guerre (’Klagan över krigets fasor’) från 1420. Efter att England 1415 invaderat Frankrike tog hon sin tillflykt till ett kloster i Poissy (där hennes dotter redan var nunna) och upphörde under ett antal år med sitt författande. de Pizans sista verk från 1429 var en hyllning till Jeanne d'Arc, det enda kvarlämnade verket om "jungfrun från Orléans" medan hon levde.

Åren 1401–1402 var de Pizan inblandad i en längre litterär strid, med könspolitiska inslag. Den samtida Jean de Montreuil skrev en avhandling riktad till Christine de Pizan, där han försvarade Jean de Meuns epos Roman de la Rose (Romanen om rosen) och den kvinnosyn som förmedlas i den. de Pizan gick därefter till angrepp mot detta, i sin bok Querelle du Roman de la Rose (Till frågan om Roman de la Rose), genom att påstå att hennes motståndare var ”expert på retorik”. Hon jämförde honom med sig själv i egenskap av en helt okunnig person. Denna debattstil är präglad av stilfiguren antites, där man utgår från (mer eller mindre retoriskt framlagda) motsatser. Hon skulle även fortsättningsvis skickligt använda sig av olika retoriska strategier i sina böcker efter Querelle du Roman de la Rose.

Feminist Christine de Pizan var kritisk till hur kvinnan i det senmedeltida Frankrike blev behandlad och räknas ofta som den första feministen i Europa. Hon strävade efter att lära andra kvinnor att stå upp mot sin samtids kvinnohat.

Bland de Pizans anhängare fanns framför allt den mycket inflytelserike Jean Gerson. Där fanns även Ludvig av Orléans, Filip II av Burgund, Johan den orädde, Isabella av Bayern och Richard Neville, vilka från och till tillhörde hennes mecenater.

Christine de Pizan har beskrivits som en tidig feminist alternativt protofeminist. I Kvinnostaden förmedlar hon ett bild där båda könen av sin natur besitter olika benägenhet för olika sysslor och där de tillsammans behövs för att hushållet skall fungera, vilket tydligt markerar hennes tillhörighet till en särartsfeminism (att jämföra med den numera vanligare likhetsfeminismen). Detta är en ganska traditionell bild av hur hennes samtid tyckte att könen borde förhålla sig till varandra. Synsättet tillät inte gränsöverskridande, och en person av ett visst kön kunde inte göra vad hen ville utan att bryta mot någon norm.

Det som gör att de Pizan betraktas som den första feministen är att hon i egenskap av kvinnlig författare vågade ge sig in i den manligt dominerade offentliga debatten. Hon hade både meningsmotståndare och meningsfränder i den bildade kultureliten i tidens Frankrike.

Christine de Pizan deltog bland annat i den omtalade "Fejden om rosen", en debatt om Romanen om rosen – ett av dåtidens mest hyllade verk. Boken Kvinnostaden skrev hon bland annat som ett svar på bland annat Matheolus av Jehan le Févre, en av flera öppet misogyna texter från senare delen av 1300-talet. Misogyna åsikter var bland annat att kvinnan inte gör någonting bra och bara är orsak till problem, och hennes svar var att kvinnans del av helheten är lika viktig och bör värderas lika viktig som mannens. I Kvinnostaden argumenterar hon med Gud, och skriver:”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt att du kunde misslyckas?"

Bibliografi (urval) miniatyr|Illustration från Kvinnostaden, 1405. Enseignements moraux (1395, Moraliska lärostycken') L'Épistre au Dieu d'amours (1399, 'Inlaga till kärlekarnas gud') L'Épistre de Othéa a Hector (1399–1400, 'Epistel från Othea till Hektor') Dit de la Rose (1402, 'Berättelsen om Rosen') Cent Ballades d'Amant et de Dame, Virelays, Rondeaux (1402, 'Ett hundra ballader, virelayer och rondåer om Älskare och Dam') Le Chemin de long estude (1403, 'Det långa studiets väg') Livre de la mutation de fortune (1403, 'Bok om Ödets förvandling') La Pastoure (1403, 'Betet') Le Livre des fais et bonnes meurs du sage roy Charles V (1404, 'Boken om bedrifter och goda seder hos den vise kung Karl V') Le Livre de la cité des dames (1405, 'Boken om damernas stad', Kvinnostaden) Livre des trois virtus à l'enseignement des dames (1405, "Boken om de tre dygderna till damernas undervisning') Avision de Christine (1405, 'Christines vision') Livre du corps de policie (1407, 'Boken om kroppens politik') Livre des fais d'armes et de chevalerie (1410, 'Bok om vapnens och ridderlighetens dåd') Livre de paix (1413, 'Bok om fred') Epistre de la prison de vie humaine (1418, 'Epistel om det mänskliga livets fängelse') Ditié de Jehanne d'Arc (1429, 'Sagan om Jeanne d'Arc')

Referenser Noter

Allmänna källor Bizell, Herzberg (2001). The Rhetorical Tradition, Bedford/St. Martin’s

Ilse Paakkinen (2016). Gender and defence of women in Christine de Pizan's thought. Helsingfors.

Externa länkar

Böcker av och om Christine de Pizan på svenska bibliotek. Libris

Kategori:Franska författare under 1300-talet Kategori:Franskspråkiga författare Kategori:Födda 1364 Kategori:Avlidna 1431 Kategori:Kvinnor Kategori:Franska feminister Kategori:Retoriker Kategori:Personer från Venedig Kategori:Franska författare under 1400-talet Kategori:Poeter under 1300-talet Kategori:Poeter under 1400-talet Kategori:Protofeminism Kategori:Projekt Kvinnliga huvudpersoner