Bob Dylan (), ursprungligen Robert Allen Zimmerman, född 24 maj 1941 i Duluth i Minnesota, är en amerikansk singer-songwriter, författare, regissör, poet, gitarrist, keyboardist och munspelare, på senare tid programledare i radio. Dylan var en frontfigur inom populärmusik på 1960- och 1970-talen och har verkat som artist i över 60 år, ofta beskriven som en levande legend inom rockmusiken.BBC News: Bob Dylan at 70: What makes him a living legend?
Många av Dylans mest prisade låtar kommer från 1960-talet, då han kom att bli en förgrundsfigur i USA och han ansågs av många skildra en hel generation. Några av hans sånger, såsom "Blowin' in the Wind" och "The Times They Are a-Changin'", blev ledmotiv till den amerikanska antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Många av Dylans tidiga texter behandlade politiska frågor, samhällskritik, filosofi och litterära influenser, och trotsade dåvarande konventioner inom popmusiken och vände sig mycket till motkulturen. Medan han utvecklade och personifierade musikstilar, har han visat tillgivenhet till många traditioner inom amerikansk sång, från folkmusik och country/blues till gospel, rock'n'roll och rockabilly, till engelsk, skotsk och irländsk folkmusik, även jazz och swing.
Dylans första album Bob Dylan, som släpptes 1962, följdes sedan av många prisade album som The Freewheelin' Bob Dylan (1963), Highway 61 Revisited (1965), Blonde on Blonde (1966), Blood on the Tracks (1975), Oh Mercy (1989) och Time Out of Mind (1997).
Dylan tog medvetet upp arvet efter Woody Guthrie. Han besökte denne på hans dödsbädd och lovade då att föra Guthries gärning vidare. Folkmusik och arbetarsånger som Joe Hills Bob Dylan: Memoarer, första delen, Prisma, Stockholm, 2004: ”Allting i hans liv talar om heder och ärlighet” menar Dylan, s. 57. Och på sidan 58: ”Joe hade ljuset i sina ögon”. inspirerade honom tidigt, men också franska poeter som Arthur Rimbaud reflekteras i hans texter.
Dylans musik bestod i början mest av politiska och sociala protestsånger, till exempel "A Hard Rain's a-Gonna Fall" och nämnda "The Times They Are a-Changin". Denna "revolutionära period" följdes av en mer surrealistisk period i mitten av 1960-talet, då hans texter var kryptiska och ironiska. Under denna period släppte han singeln "Like a Rolling Stone" som med sin längd och text blev en milstolpe inom populärmusiken.National Public Radio: 'Like a Rolling Stone'Denver Post: Dylan’s greatest hit Dylans musik blev senare mer inåtvänd, med delvis religiösa texter. Dylan har haft två framträdande religiösa perioder; först en kristen, sedan en judisk.
Dylan uppträder med sin gitarr, keyboard, flygel och sitt munspel. Uppbackad av en varierande sättning av musiker har han turnerat oavbrutet sedan slutet av 1980-talet i det som har kallats för "Never Ending Tour". Han har även spelat tillsammans med andra stora artister.
Han tilldelades år 2016 Nobelpriset i litteratur med motiveringen att han ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.
Biografi Uppväxt, tidig karriär vänster|miniatyr|Robert Zimmermans (Bob Dylans) barndomshem, 2425 Seventh Avenue East, Hibbing, Minnesota. Bob Dylan föddes som Robert Allen Zimmerman i staden Duluth, Minnesota, men strax innan han fyllde sex år och efter att hans far fått polio flyttade familjen till den närliggande staden Hibbing, Minnesota, där han sedan växte upp. Familjen Zimmerman var judisk och deras förfäder hade utvandrat från Ryssland, Ukraina, Litauen och Turkiet. Morfar och mormor - Benjamin och Liba Edelstein (senare Stein och Stone) - var litauiska judar som emigrerade till USA 1902.
När Bob Dylan var åtta-nio år började han spela på familjens piano. Därefter lärde han sig att spela munspel och gitarr.Scaduto, Anthony (1985) Bob Dylan - Mannen och legenden. Stockholm: Carlssons bokförlag. S. 7 Mycket av hans ungdomstid gick åt till att lyssna på radio, där han tog in stationer som sände blues, country och tidig rock'n'roll. Han började uppträda i mitten av 1950-talet och var medlem i ett flertal band under sin tid i high school.
1959 började han studera på universitetet i Minneapolis. I samma veva tog hans intresse för folkmusik fart. Det var också nu han började presentera sig som Bob Dylan. Var han fått namnet ifrån finns det flera historier om. Vissa menar att det är inspirerat av poeten Dylan Thomas. År 2004 skrev han själv om hur han valde namnet i sin bok Memoarer, första delen.
Sin första skivinspelning gjorde han som munspelare åt Harry Belafonte 1961. Året därpå gavs hans första egna självbetitlade album ut på Columbia. Det bestod mestadels av covers på andras verk och traditionella sånger, men två egna låtar fanns med. Han spelade samtidigt in lite material för det mindre kända skivbolaget Broadside under pseudonymen Blind Boy Grunt. Vid tiden då nästa album, The Freewheelin' Bob Dylan, släpptes hade han gjort sitt namn känt inom folkmusikkretsar och det albumet var också hans första att ta sig in på billboardlistan. På det albumet kan man hitta en av hans mest kända sånger, "Blowin' in the Wind". Albumet var fyllt av ilska och protestsånger, särskilt mot krig. "Blowin' in the Wind" var också en hit, fast i Peter, Paul and Marys version.
miniatyr|stående|Bob Dylan uppträder på St. Lawrence University, november 1963. Samma år som ovan nämnda album släpptes, 1963, hade Dylans intresse för de mänskliga rättigheterna ökat markant. Han uppträdde bland annat på marschen genom Washington, där Martin Luther King höll sitt berömda tal, "I Have a Dream". Man kunde också tydligt märka hans intresse för ämnet på det nästföljande albumet, The Times They Are a-Changin' 1964, där han tydligt tar avstånd från rasism och orättvisor. Sångerna behandlar också andra utsatta personer, som gruvarbetare. De är mycket cyniska. Dylan kom aldrig att vara så politisk igen. Titelspåret var en stor hit i Storbritannien. Redan nästa album, Another Side of Bob Dylan 1964, visade (som titeln antyder) en mer varm och romantisk sida av Bob Dylan. Sångerna var också något av en kritik mot den så omhuldade bilden av "den idealistiske Dylan", vilket framför allt låten "My Back Pages" var ett tydligt exempel på. Dylan sade själv två år senare: "-Där finns inga fingerpekande sånger. De skivor jag gjort, jag står bakom dem, [...] men jag vill inte skriva åt folk längre. Du vet, vara en talesperson".
Elektriska gitarrens tid
En musikalisk utvidgning kom för Dylan med 1965 års album, Bringing It All Back Home. Här bytte Dylan delvis ut den akustiska gitarren mot elgitarr och rockband samt presenterade svårtydda och symboliska texter som "Subterranean Homesick Blues" och "Maggie's Farm". Han bevarade samtidigt sitt gamla sound, då ena sidan bestod av akustiska låtar, till exempel "Mr. Tambourine Man", som blev en mycket stor hit i The Byrds version. Albumet markerar också början på den period då Dylan skrev sina mest surrealistiska låtar (1965-1966). Under april - maj 1965 gjorde Dylan en brittisk turné, under stort medialt och publikt bifall (se Bob Dylan UK Tour 1965). Publikens välvilliga hållning kom dock av sig då han gjorde sitt första elektriska liveframträdande på Newport Folk Festival. Han buades av scenen. Det finns två förklaringar till detta; en "romantiserad" förklaring och en annan betydligt modernare: Hans gamla fans såg det som ett svek, de var upprörda över hans byte från akustisk gitarr till elgitarr, från traditionell folkmusik över till den inom folkmusiken så föraktade pop/rockmusiken. Den andra förklaringen är helt enkelt att ljudkvalitén var usel eller att han endast spelade tre låtar innan han lämnade scenen.
Det året släpptes singeln "Like a Rolling Stone", vilken blev en stor hit och även banbrytande i och med att en singel sällan varade i mer än tre minuter, medan den här låten var dubbelt så lång. "Like a Rolling Stone" brukar ofta hamna på en hög placering när det görs listor på bästa rocklåtarna eller låtar över huvud taget. Den kom bland annat etta på just Rolling stone magazines lista över de 500 bästa låtarna. Den listan görs dock om lite då och då. Albumet Highway 61 Revisited, som släpptes nära inpå, byggde starkt på det sound "Like a Rolling Stone" har. På hösten samma år släpptes singeln "Positively 4th Street", vilken också blev en hit då den nådde en sjundeplats på Billboardlistan. Det blev också hans första singel som tog sig in på svenska Tio i topp. Låtens text har dubbla innebörder: antagligen sjunger han ett elakt avsked till sina gamla folkmusik-fans eller så är han bara oerhört spydig mot en gammal flickvän.
vänster|miniatyr|Dylan och Joan Baez vid medborgarrättsmarschen i Washington, D.C., 28 augusti 1963. Den 22 november 1965 gifte sig Dylan med den före detta modellen Sara Lownds. Två månader senare fick de sitt första barn.
På våren 1966 var Dylan i Nashville och spelade in ett av sina mest prisade album, dubbelalbumet Blonde on Blonde, vilket släpptes i maj samma år. Nästan alla låtar på albumet skrevs i studion och spelades in kort efter att de var skrivna. Det albumet gav honom också två stora hitsinglar med "Rainy Day Women No. 12 & 35" och "I Want You". Gruppen Manfred Mann hade också en hit med låten "Just Like a Woman" från det albumet, fast deras version är mer känd i Europa. Något före och efter att denna LP släpptes gav sig Dylan även ut på en omfattande världsturné i april - maj 1966. Under denna turné höll Dylan sin första konsert i Sverige den 29 april April 29 1966, Bob Dylans konserthistorik, s379 /setlist.fm (läst 9 september 2025) 1966 med ett framträdande på Konserthuset i Stockholm. Denna så kallade Bob Dylan World Tour 1966 (den hade egentligen inget officiellt namn) präglades delvis av publikens reaktioner på hans nya elektriska stil. Efter den skulle Dylan dock inte komma att turnera på åtta år.
Den 29 juli 1966 kraschade Bob Dylan med sin motorcykel nära hemmet i Woodstock, New York, efter att bromsarna gett vika. Dylan fick vila upp sig ett tag innan han återigen kunde börja spela in och skriva nytt material. Denna händelse fick honom också att upphöra med sitt hektiska artistliv och musiken han gjorde följande år kom att bli mer avslappnad och tillbakalutad. De första inspelningarna han gjorde efter olyckan var med gruppen The Hawks (som senare bytte namn till The Band), men dessa alster gavs inte ut officiellt förrän 1975 under namnet The Basement Tapes i en omdiskuterad utgåva. Några hävdar att Robbie Robertsons, The Bands låtskrivare och gitarrist, urval av låtar var dåligt.
Tillbaka till rötterna I december 1967 lanserades Dylans nästa album, John Wesley Harding, och det bröt totalt mot tidigare blues- och folkrock-influerade album. Det här albumet var lugnt, med spartanska musikarrangemang och textmässigt starkt influerat av kristendom och bibeln. Albumet stack också ut genom att det inte var ett dugg psykedeliskt, vilket många album som spelades in under "the summer of love" 1967 var. På albumet fanns "All Along the Watchtower", vilken blev en hit i Jimi Hendrix radikalt omarbetade version 1968. Dylan har nämnt att han tycker den versionen är den definitiva.
Dylan avslutade 1960-talet med att ge ut albumet Nashville Skyline, vilket var ett fullfjädrat countryalbum med både lap steel- och pedal steel-gitarrer. Låtarna på albumet var också mer personliga och direkta, till skillnad från de kryptiska låtarna från 1960-talets mitt. Det gav honom också hitsingeln "Lay Lady Lay", vilken blev en av hans största pophits. Den var en stor hit i bland annat Sverige. Även "I Threw It All Away" nådde viss framgång som singel. 1969 gav han sin enda mer traditionella konsert, då han tillsammans med The Band framträdde på festivalen på Isle of Wight 31 augusti 1969. Dylans nya musikaliska inriktning märktes tydligt vid detta framträdande. Levy 2002. p259
1970-talet miniatyr|höger|Bob Dylan uppträder i Rotterdam 1978.