König-klassen var en fartygsklass bestående av fyra slagskepp som byggdes för tyska Kaiserliche Marine strax före första världskriget. Klassen bestod av , , och . Klassen, som var de mest kraftfulla krigsfartygen i den tyska högsjöflottan vid krigsutbrottet 1914, fungerade som en enhet under första världskriget – V-divisionen i III-stridseskadern. Fartygen deltog i ett flertal sjöoperationer under kriget, däribland Skagerrakslaget, där de utgjorde spetsen för den tyska linjen. De överlevde kriget och internerades i Scapa Flow i november 1918. Alla fyra fartygen borrades i sank den 21 juni 1919 då konteramiral Ludwig von Reuter beordrade sänkningen av hela högsjöflottan.
Klassen var en förbättring jämfört med den föregående Kaiser-klassen. En av de främsta förbättringarna var placeringen av huvudartilleriets batteri. Kaiser-klassens fartyg hade tio 30,5 cm SK L/50-kanoner monterade i fem tvillingkanontorn, ett torn var monterat föröver, två i aktern i ett "trappstegsarrangemang" och de andra två i ett sicksackordnat "flygelarrangemang" midskepps. På König-klassen flyttades ett av flygeltornen framåt och placerades i ett "trappstegsarrangemang" medan det andra flygeltornet flyttades till mittlinjen midskepps. Detta möjliggjorde en bredare eldgivningsvinkel vid en bredsida, eftersom alla 10 kanonerna skulle kunna skjuta på ett stort område.Flygelkanontornet på Kaiser-klassens fartyg kunde avfyra en bredsida men bara en mycket begränsad båge; kommandotornet, skorstenarna och andra ytor av överbyggnaden minskade kraftigt vinkelområdet för eldgivning.
Utformning Slagskeppen i König-klassen sanktionerades under andra tillägget i marinlagen som hade godkänts år 1908 som en reaktion på revolutionen inom marin teknik som skapats med lanseringen av brittiska år 1906. Dreadnoughtfartygen var betydligt större och därmed mer kostsamma än de gamla slagskeppen typ pre-dreadnought. Som ett resultat kom de medel som hade avsatts för flottan år 1906 att förbrukas innan de var avsedda att fyllas på 1911.Herwig, s. 62 Tillsammans med ytterligare finansiering säkrad i 1908 års proposition så skulle livslängden av alla stora krigsfartyg minskas från 25 till 20 år, vilket skedde i ett försök att tvinga Reichstag att anslå medel för ytterligare fartyg. I sitt försök att tvinga Reichstag att anta propositionen, hotade amiral Alfred von Tirpitz att avgå från sin tjänst som statssekreterare i marinministeriet. Som en följd av von Tirpitz ultimatum godkändes propositionen i mars 1908 med bred marginal.Herwig, s. 63
Minskningen i livslängd framtvingade bytet av pansarskeppen i Siegfried- och Oldenburg-klassen, samt slagskeppen i Brandenburg-klassen. I fråga om första tillägget i marinlagen från 1906, hade von Tirpitz begärt, men misslyckats med att säkra, finansieringen av nya slagskepp. De hade nu godkänts av Reichstag. Marinlagen ökade också flottans budget med ytterligare en miljard mark.Gardiner & Gray, s. 135 Efter de fyra bepansrade fregatterna ur Sachsen-klassen ersatts av de fyra ur Nassau-klassen och de sex ur Siegfried-klassen hade ersatts av Helgoland och Kaiser-klassen var det Brandenburg-klassens slagskepp som stod på tur. König och hennes tre systerfartyg var beställda enligt de provisoriska namnen S, Ersatz Kurfürst Friedrich Wilhelm, Ersatz Weissenburg och Ersatz Brandenburg.Samtliga tyska fartyg beställdes under provisoriska namn. Nya tillskott till flottan fick en bokstav, medan fartygen som var avsedda att ersätta äldre fartyg beställdes som "Ersatz (fartygets namn)".
Allmänna egenskaper miniatyr|200px|Planritning och höjdriktning av ett fartyg i König-klassen, från Jane's Fighting Ships, 1919.|alt=Schematisk för den här typen av slagskepp: fartygen var utrustade med fem kanontorn, två föröver, ett i mitten mellan två skorstenar och två i aktern. Fartygen i König-klassen var 174,7 meter långa i vattenlinjen och 175,4 meter långa totalt. Med en bredd av 19,5 meter, ett främre djupgående på 9,19 meter och ett bakre djupgående på 9,0 meter var fartygen utformade för ett deplacement av 25 796 ton normalt, men vid full stridsbelastning var man uppe i 28 600 ton. Skroven konstruerades med tvärgående och längsgående spant över vilka den yttre bordläggningen var nitade. Fartygsskroven bestod av 18 vattentäta skott som var utrustade med en dubbelbotten som gick över 88% av längden av skrovet.Gröner, s. 27
Tyska marinhistorikern Erich Gröner förklarade i sin bok Tyska örlogsfartyg 1815-1945 att den tyska marinen ansåg att fartygen var "mycket bra sjöbåtar".Gröner, s. 28 De led av en viss bristande hastighet i dyningar och med rodret hårt under dessa förlorade fartygen upp till 66% i hastighet och krängde i åtta graders vinkel. Slagskeppen hade en tvärgående metacentrisk höjd på 2,59 meter. König, Grosser Kurfürst, Markgraf och Kronprinz hade vardera en standardbesättning av 41 officerare och 1 095 sjömän. König, flaggskeppet för III-eskadern,Tarrant, s. 286 hade en besättning på ytterligare 14 officerare och 68 sjömän. Fartygen medförde flera mindre båtar, varav en vedettbåt, tre pråmar, två barkassar, två yawls och två dingar.
Det var ursprungligen meningen att König-klassen skulle drivas av två turbiner på de yttre axlarna medan den centrala axeln skulle ha kunnat använda en MAN 6-cylindrig 2-takt dieselmotor som producerade 12 000 shp vid 150 rpm.Breyer, s. 276 Utvecklingen av dieselmotorn var utdragen men det beslutades senare att en diesel endast skulle installeras i Grosser Kurfürst och Markgraf. Slutligen bestämdes det att dieselmotorer inte skulle installeras i någon av slagskeppen. De utrustades istället med tre uppsättningar turbiner av märkena Parsons (König och Kronprinz), AEG-Vulcan (Grosser Kurfürst) eller Bergmann (Markgraf) för att driva de 3,8 meter breda trebladiga propellrarna.Gardiner & Gray, ss. 147–148. Ånga försågs av tre oljeeldade och 12 koleldade Schulz-Thornycroft-pannor som arbetade upp till 16 atm.
Kraftkällan uppskattades producera 31 000 shp. Vid försök producerade fartygen mellan 41 400-46 200 shp. Den utformade toppfarten var 21 knop. Fartygen hade räckvidd på 8 000 sjömil vid en marschfart på 12 knop, vilket minskade till 4 000 sjömil vid 18 knop. Högsta bunkerkapacitet var 3 000 ton kol och 600 ton olja. Varje fartyg hade två roder. Elkraft försågs genom fyra turbogeneratorer och ett par dieselgeneratorer. Total eleffekt var 2 040 kilowatt vid 225 volt.
Bestyckning miniatyr|höger|200px|Det aktre kanontornet på Grosser Kurfürst.|alt=Kanontornet på ett slagskepp. Ett grått luftskepp flyger över. König-klassen var bestyckade med ett huvudbatteri bestående av tio 30,5 cm SK L/50 kanonerI kejserliga tyska flottans nomenklatur betyder "SK" (Schnelladekanone) att pjäsen är snabbladdad medan L/50 anger pjäsens längd. I det här fallet är L/50-pjäsen en 50 kalibers som betyder att pjäsen är 50 gånger så lång som sin diameter. i fem tvillingtorn. Två torn var monterade fram på överbyggnaden i ett "trappstegsarrangemang" (det ena av dem placerat akter det andra i en högre position). Det tredje var placerat i mitten mellan de två skorstenarna midskepps och de fjärde och femte tornen var också placerade i ett "trappstegsarrangemang" i aktern bakom kommandotornet. Varje kanontorn hade ett arbetsutrymme under som var kopplad till en roterande ammunitionshiss, vilken ledde ner till ammunitionsförrådet under. Tornen var elektriskt styrda, även om kanonerna eleverades hydrauliskt. I ett försök att minska risken för brand var allt i tornet byggt av stål.Herwig, s. 70 Detta var en förbättring jämfört med den föregående Kaiser-klassen, eftersom alla tio kanonerna kunde skjuta vid en bredsida, och fyra kanoner kunde skjuta rak fram; detta till skillnad mot bara två i Kaiser-klassen. Kanonerna försågs med 900 granater, eller 90 per kanon. 30,5 cm kanonen hade en eldhastighet på mellan två och tre 405,5 kilos pansarbrytande granater per minut och förväntades avfyra 200 granater innan byte var nödvändigt. Kanonerna kunde även avfyra 405,9 kilos spränggranater. Båda granattyperna laddades med två drivladdningar: en drivladdning typ RP C/12 i en patronhylsa gjord i mässing som vägde 91 kg och en förladdning typ RP C/12 i en sidenpåse som vägde 34,5 kg. Detta gav en utgångshastighet på 855 meter per sekund. Kanontornen på König-klassen kunde först eleveras till 13,5 graders vinkel, vilket möjliggjorde en räckvidd på 16 200 m. Efter modifikationer ökades detta till 16 grader, vilket följaktligen ökade räckvidden till 20 400 m.
Den sekundära bestyckningen bestod av fjorton 15 cm SK L/45 snabbskjutande kanoner monterade i kasematter av modell MPL C/06.11 i sidan på översta däck. Denna bestyckning var avsedd som försvar mot torpedbåtar och försågs med totalt 2 240 granater. Bestyckningen kunde nå mål upp till 13 500 meter, och efter förbättringar år 1915, utökades detta till 16 800 meter. Dessa kanoner hade en uthållig eldhastighet på fem till sju granater per minut. Projektilerna var 45,3 kg tunga och var laddade med en 13,7 kg drivladdning typ RPC/12 i en patronhylsa gjord i mässing. Detta gav en utgångshastighet på 835 meter per sekund. Livslängden på kanonerna beräknades till cirka 1 400 avlossade granater innan de skulle behöva ersättas.
König-klassen var också bestyckad med sex 8,8 cm SK L/45 snabbskjutande kanoner monterade i kasematter. Dessa sex kanoner var placerade på vardera sida av det förliga kommandotornet och alla var riktade framåt. Denna bestyckning försågs med totalt 3 200 granater eller 533 granater per kanon, och kunde skjuta med en hastighet av 15 granater per minut. De högexplosiva granaterna som avlossades från denna bestyckning vägde 10 kg och laddades med en 3 kg drivladdning typ RPC/12. Dessa kanoner hade en uppskattad livslängd på cirka 7 000 eldgivningar. Dessa togs senare bort och ersättes med fyra 8,8 cm luftvärnskanoner typ SK L/45, som var monterade på vardera sida av det aktre kommandotornet.
Som brukligt på slagskepp under dreadnought-eran, bestyckades fartygen med fem 50 cm nedsänkta torpedtuber. En var monterad i fören, de övriga fyra placerades på bredsida, två på vardera sida av fartyget. Dessa försågs med 16 torpeder. Torpederna var av typ G7. De var 7,02 meter långa och var försedda med en 195 kg explosiv stridsspets. Vid 37 knop hade torpederna en räckvidd på 4 000 meter och vid 27 knop hade räckvidden mer än fördubblats till 9 300 meter.
Bepansring Fartygen i König-klassen var skyddade med cementerad stålpansar av märket Krupp vilket var standard för tyska krigsfartyg under perioden. De hade bältpansar som var 350 mm tjockt i den centrala delen, där de viktigaste delarna av fartyget fanns. Detta inkluderade ammunitionsmagasinen och maskinutrymmena. Pansaret var minskat i de mindre viktiga områdena till 180 mm fram och 120 mm akterut. Bogen och aktern var inte skyddade av pansar alls. Ett 40 mm tjockt torpedskott gick längs skrovet, flera meter bakom huvudpansaret. Det bepansrade däcket var 60 mm tjockt på de flesta håll, men tjockleken på de sektionerna som täckte de viktigaste områdena av fartyget ökades till 100 mm.
Det främre kommandotornet var skyddat med tung pansar: sidorna var 300 mm tjocka och taket var 150 mm tjockt. De bakre kommandotornet var mindre bepansrat. Sidorna var endast 200 mm tjocka och taket var täckt av 50 mm tjock pansarplåt. Det huvudsakliga batteriets kanontorn var också tungt bepansrade: tornens sidor var 300 mm tjocka och taken var 110 mm tjocka. 15 cm kanonerna i kasematterna hade 170 mm pansarplåt som skydd. Kanonerna själva hade 80 mm tjocka sköldar för att skydda deras besättningar från granatsplitter.
Konstruktion