Den här artikeln behandlar Irans historia.
Äldre historia
Persiska riket
vänster|miniatyr|stående|Akemenidernas rike vid sin största utbredning. Kring år 550 f.Kr. tog de persiska akemeniderna makten över det iranska området,Ashk Dahlén (red.), Antikens Persien, Umeå: H:ström, 2016. och de tidigare härskarna medernas rike inkorporerades i det nya, persiska riket. Detta rike expanderade tills det sträckte sig från Indus i öster till Balkan och Libyen i väster, Kaukasien och Centralasien i norr till Abessinien i söder.
Irans hellenistiska period började med Alexander den stores erövringar under 330-talet f.Kr. och fortsatte under seleukidernas styre.
Under 200-talet f.Kr. tog parterna makten i öster, och år 129 f.Kr. hade dessa till slut erövrat resten av Iran från seleukiderna.
År 226 tog de persiska sasaniderna makten och behöll den till 651.
Judar i Irans historia
Judisk närvaro i det iranska området går tillbaka till 500-talet f.Kr., då den persiske kungen Kyros den store lät återge de babyloniska judarna deras frihet och tillät dem återvända till Jerusalem efter den babyloniska fångenskapen. Under såväl akemenidisk som sassanidisk tid fanns etablerade judiska samhällen i Persien. Under den islamiska eran fortsatte judar att leva i Iran, ofta som en erkänd religiös minoritet (dhimmi) med varierande grad av tolerans eller förföljelse beroende på politiskt styre. I början av 1900-talet fanns uppskattningsvis mellan 80 000 och 100 000 judar i Iran. Efter revolutionen 1979 och den islamiska republikens införande har antalet judar i landet minskat drastiskt, men uppskattningsvis lever 15 000 judar lever fortfarande kvar i landet år 2025.
Medeltiden Det arabiska kalifatet framväxt sammanföll med det kaos som rådde i Mellanöstern efter det månghundraåriga kriget mellan sasaniderna och Bysantinska riket. Det mesta av Persien invaderades av araberna mellan 643 och 650 då också en stor del av landets kulturskatter i palats och eldtempel förstördes.
Yazdgerd III, den siste sasanidiske kejsaren, dog tio år efter att han hade förlorat sitt rike till det nygrundade muslimska kalifatet. Han försökte återta en del av vad han hade förlorat med turkarnas hjälp, men de besegrades lätt av de muslimska arméerna. Han sökte då hjälp av den kinesiska Tangdynastin. Den kinesiska hjälpen var dock inte till någon nytta och de arabiska muslimerna besegrade till slut de kinesiska arméerna i slaget vid Talas, ett århundrade efter Yazdgerds nederlag. Umayyaderna skulle sedan komma att härska över Persien i hundra år och den arabiska erövringen förändrade dramatiskt livet i Persien. Arabiska blev det nya lingua franca, islam ersatte zoroastrianismen i takt med att iranierna konverterade till islam, inte sällan motiverade av politiska och ekonomiska skäl. En ny religion och kultur lades till den iranska kulturmiljön, men de iranska folken stod emot arabiseringen och behöll sitt språk och sina inhemska traditioner och högtider.
750 förlorade umayyaderna makten till abbasiderdynastin. Vid den tiden hade perserna återigen börjat spela en viktig roll i rikets byråkrati.Kent Eklind, Iran från dåtid till nutid, Stockholm: Ferdosi, 2010. Kalifen Al-Ma'mun, vars mor var persiska, flyttade sin huvudstad från de arabiska områdena till Merv i Centralasien. 819 grundade samaniderna en halvsjälvständig stat i det östra Stor-Iran, vilket blev det första inhemskt styrda området efter den arabiska erövringen. De gjorde Samarkand, Bukhara och Herat till huvudstäder och återupplivade det persiska språket och kulturen. Zoroastriska lärde skrev och sammanställde religiösa texter, såsom Dēnkard, på medelpersiska, den så kallade pahlavilitteraturen. Det var vid denna tid som poeten Ferdousi färdigställde det iranska nationaleposet Shahnameh, en episk hjältedikt om Irans äldsta historia och myter. Detta epos färdigställdes 1008.
913 erövrades västra Persien av buwayhiderna, en deylamitisk stamkonfederation från Kaspiska havets stränder. De gjorde staden Shiraz till huvudstad, avsatte kalifen i Bagdad och krossade islams enande kraft. Istället för att vara en provins i ett muslimskt imperium blev Iran en nation i en alltmer diversifierad och islamisk värld.
Turkiskt styre (1037–1219)
Den muslimska världen skakade återigen i sina grundvalar 1037 i och med invasionen av seldjukerna från nordöst. Seldjukerna skapade ett mycket stort rike i Mellanöstern. De byggde också den stora fredagsmoskén i Isfahan. Den berömde persiske matematikern och poeten Omar Khayyám skrev sin Rubaiyat under seldjukernas tid.
Under det tidiga 1200-talet förlorade seldjukerna kontrollen över Persien till en annan grupp turkar från Khwarezmia, nära Aralsjön. Shaherna av Khwarezmid kom nu att härska.
Mongolerna och deras efterträdare (1219–1500)
1218 skickade Djingis Khan ambassadörer och handelsmän till staden Otrar vid shahdömet Khwarizm nordöstra gränsmarker. Guvernören i Otrar lät avrätta dessa sändebud. Djingis anföll då Otrar, Samarkand och andra städer i nordöst året därpå.
Djingis sonson Hülegü Khan avslutade invasionen, som Djingis hade inlett, när han besegrade Khwarzimriket, Baghdad och det mesta av Mellanöstern från 1255 till 1258. Persien blev tillfälligt Ilkhanatet, en del av det gigantiska Mongolriket.
Efter att Ilkhan Mahmud Ghazan hade konverterat till islam 1295 avsade han sig alla allianser med kejsar Chengzong av Kina, som nyligen hade efterträtt sin farfar Kublai Khan som storkhan. Ilkhanerna vurmade för konst och vetenskap i iransk-muslimsk tradition; de såg också till att reparera mycket av den skada mongolernas invasion hade åsamkat landet.
1335 blev den siste erkände ilkhanen Abu Sa'ids död slutpunkten för Ilkhanatet. Även om Arpa Ke'un utropades till ilkhan var hans auktoritet omstridd och Ilkhanatet delades i ett antal småstater. Detta gjorde Persien sårbart för anfall från Timur Lenk, en centralasiatisk erövrare, som försökte återuppliva Mongolriket. Han beordrade det anfall på Persien, som inleddes omkring 1370 och plundrade området fram till sin död 1405. Timur lät också utföra fler mord än Djingis Khan hade gjort. I Isfahan lät han exempelvis mörda 70 000 människor, så att han skulle kunna bygga torn av deras skallar. Han erövrade stora områden och gjorde sin egen stad Samarkand rik, men gjorde inga ansträngningar att skapa ett bestående rike. Det persiska riket låg till stora delar i ruiner.
Under de följande hundra åren var Persien inte någon enad stat. Det styrdes ett tag av ättlingar till Timur, vilka kallades timuridiska emirer. Mot slutet av 1400-talet togs Persien över av emiratet Ak Koyunlu (Vita fåret). Men det fanns mycket liten enighet och inget av den sofistikering, som hade utmärkt Iran under den muslimska tidens glansdagar.
Safaviddynastin (1500–1722)
200px|thumb|Naghsh-i Jahantorget är ett av de många monument, som byggdes under Safavideran.
Safaviddynastin kom från staden Ardabil i området Azarbaijan. Den safavidiske shahen Ismail I avsatte Vita fårets (Ak Koyunlu) turkiska härskare och grundade ett nytt persiskt rike. Ismail utökade Persien till att inkludera hela nuvarande Azerbajdzjan, Iran och Irak samt det mesta av Afghanistan. Ismails expansion stoppades av Osmanska riket genom slaget vid Chaldiran 1514 och krig med osmanerna blev ett normalt tillstånd i safavidernas Iran.
Det safavidiska Persien var ett våldsamt och kaotiskt land under de följande 70 åren, men 1588 tillträdde shah Abbas I tronen och inledde en politisk och kulturell renässans. Han flyttade huvudstaden till Isfahan, som snabbt blev ett av de viktigaste kulturcentrumen i den muslimska världen. Han slöt fred med osmanerna, reformerade armén, drev ut uzbekerna ur Iran och in i nuvarande Uzbekistan samt återtog (med engelsk hjälp) ön Hormuz från portugiserna. Abdur Razzaq blev persisk ambassadör i indiska Calicut och skrev levande om sina upplevelser därEuropean Domination of the Indian Ocean Trade, besökt 2007-01-10.
Safaviderna var shiamuslimer och under deras styre blev Persien (Iran) det största shialandet i den muslimska världen, vilket det fortfarande är idag.
Under safaviderna åtnjöt perserna sin sista tid som stormakt. 1639 kom man fram till en slutgiltig gränsdragning med Osmanska riket, genom fördraget i Qasr-e Shirin. Detta avtal bestämmer gränsen mellan republiken Turkiet och Iran och mellan Irak och Iran än idag.
Persien och Europa (1722–1914) thumb|right|250px|Ett persiskt astrolabium från 1700-talet. Under hela medeltiden bevarade och vidareutvecklade man naturfilosofin och matematiken från antikens Grekland i den muslimska världen. Under denna tid blev Persien centrum för tillverkningen av vetenskapliga instrument, vilka behöll sitt rykte om hög kvalitet långt in på 1800-talet.
1722 kollapsade safavidernas stat. Detta år inträffade den första europeiska invasionen i Persien sedan Heraclius dagar: Peter den store, kejsare av Ryssland, invaderade från nordväst, som en del i försöken att dominera Centralasien. Osmanska styrkor hjälpte ryssarna och belägrade framgångsrikt Isfahan.
Man lyckades slå tillbaka invasionerna; varken ryssarna eller turkarna lyckades erövra något territorium. Safaviderna var dock kraftigt försvagade och samma år (1722) inledde afghanerna ett blodigt fälttåg som svar på safavidernas försök att tvinga dem konvertera från sunni- till shiaislam. Den siste safavidiske shahen avrättades och dynastin dog ut.
Det persiska riket fick ett tillfälligt uppsving under Nader Shah under 1730- och 1740-talet. Nadir drev ut ryssarna och förpassade afghanerna till sitt nuvarande område i Afghanistan. Han inledde många framgångsrika fälttåg mot Persiens gamla fiender, de nomadiska khanaten i Centralasien. De flesta av dem krossades eller absorberades av Persien. 1739 anföll och plundrade han det indiska Moghulrikets huvudstad Delhi. När Nadir Shah blev mördad av sin lojale qazalbash, kontrollerade hans lojale afghanske general Ahmad Shah Abdali, som också var en berömd poet på språket pashto, det mesta av Nadir Shahs rike. Emellertid kunde Ahmad Shahs efterföljare inte hålla samman riket och förlorade det mesta av rikets västra delar till Zanddynastin. Iran var sedan inte berett på de europeiska kolonialimperiernas kraftiga expansion under det sena 1700-talet och hela 1800-talet.
Persien fick relativ stabilitet under Qajardynastin, som härskade från 1779 till 1925, men lyckades inte tävla med de nya industristaterna i Europa; Persien fann sig inklämt mellan det växande ryska riket i Centralasien och det expanderande Brittiska imperiet i Indien. De tillskanskade sig delar av Persien, vilka blev Bahrain, Azerbajdzjan, Turkmenistan, Armenien, Georgien och Uzbekistan bland andra före detta provinser.
Trots att Persien aldrig direkt invaderades blev det gradvis ekonomiskt beroende av Europa. Det brittisk-ryska förbundet 1907 bestämde de ryska och brittiska inflytelsesfärerna över de norra respektive södra delarna av landet, där Storbritannien och Ryssland bestämde varsin "inflytelsesfär", där kolonialmakten hade sista ordet i ekonomiska frågor.
Vid samma tid hade shah Mozzafar-al-Din givit William Knox D'Arcy, sedermera Anglo-Persian Oil Company, tillstånd att prospektera och utvinna olja från det nyupptäckta oljefältet vid Masjed Soleyman i sydvästra Persien, där produktionen inleddes 1914. Winston Churchill, som var det brittiska amiralitetets sjölord, övervakade brittiska flottans fartygs övergång till oljedrift och nationaliserade delvis fältet före krigsutbrottet. En liten engelsk-persisk styrka förlades dit för att skydda fältet från fientliga aktiviteter från lokala stammar.
Första världskriget och mellankrigstiden (1914–1935)