miniatyr|300px|stående|Eruptionen den 18 maj 1980. Mount Saint Helens utbrott 1980 var ett vulkanutbrott 1980 av Mount Saint Helens i Washington i USA.
Redan några dagar före utbrottet den 18 maj 1980 utvidgades magman under vulkanen med komprimerade gaser, vilket orsakade flera sprickor i bergets norra sida som var direkt kopplade till tidigare jordbävningar och explosiva urladdningar av ånga. Den 18 maj klockan 08:32 (alla tidsangivelser är i lokaltid) framkallade en av dessa jordbävningar ett jordskred av hela bergets norra sluttning. I och med detta var tyngden som belastade magman plötslig mycket liten. Resultatet var ett pyroklastiskt flöde som rörde sig hastigt mot Spirit Lake och som passerade stenlavinen efter några minuter. Trots inrättandet av en skyddszon kring vulkanen några dagar före utbrottet dödades 57 människor och flera tusen ryggradsdjur. En yta på flera hundra kvadratkilometer förvandlades till ödemark på grund av efterföljande jordskred och vulkanisk aska. Med 1,2 km³ utkastat material och värdet 5 på VEI-skalan var utbrottet större än explosionen av Lassen Peak i Kalifornien år 1915. Det största vulkanutbrottet som skett under historisk tid i Förenta staterna var däremot Novarupta 1912.
Under utbrottet bildades en pelare av vulkanisk aska som nådde högt upp i atmosfären och som fördelade askan över elva delstater. På grund av urladdningens hetta smälte regionens snö, is och i vissa fall hela glaciärer som bildade stora strömmar av lera som nådde fram till Columbiafloden, 50 km från vulkanen. Sprängkraften i utbrottet beräknades motsvara 24 megaton trotyl eller 1 500 atombomber av samma storlek som släpptes över Hiroshima. Under år 1980 inträffade fler utbrott av vulkanen, men de hade inte samma styrka som det från 18 maj.
Utbrottet fick stor betydelse för vulkanologin. Det skedde i ett lättillgängligt område och i ett land som hade tillräckliga ekonomiska och vetenskapliga medel för att utforska explosionen. Utbrottet undersöktes redan från de tidigaste tecken på vulkanisk aktivitet av kvalificerade forskare. Därför är urladdningen en av de bäst studerade eruptionerna av en vulkan.
Händelser före det egentliga utbrottet De första jordbävningarna miniatyr|Antalet jordskalv per timme mellan 21 och 25 mars 1980. Med början den 16 mars 1980 registrerades flera små jordbävningar i vulkanens område. Forskare trodde på grund av dessa skalv att magman under Mount Saint Helens var i rörelse. Den 20 mars klockan 03:47 bekräftades denna teori genom ett jordskalv som nådde 4,2 på richterskalan och dess epicentrum lokaliserades till under vulkanens norra sluttning. Under de följande dagarna registrerade regionens seismografer en ökande våg av jordbävningar med allt kortare mellanrum.
Mellan 26 mars och 27 mars noterades 174 skalv med ett värde lika med eller högre än 2,6 på richterskalan. Fram till 18 maj ökade även antalet av jordbävningar med ett värde över 3,2. Till exempel förekom i början av april minst fem skalv med ett värde på över 4 och en vecka före eruptionen hade antalet ökat till minst åtta. Skalven medförde vanligen is- och snölaviner på bergets sluttningar.
De första eruptionerna miniatyr|Prognos över den hotade regionen för ett antaget utbrott den 1 april 1980. Den 27 mars klockan 12:36 ägde två freatiska utbrott (explosioner av grundvatten som kom i kontakt med magma) rum nästan samtidigt. Från vulkanens huvudkrater kastades en 2 100 meter hög pelare av aska upp och samtidigt bildades en ny krater med 76 meter i diameter. Vid samma tid skapades vid bergets topp ett cirka 4 900 meter långt nät av sprickor med utsträckning åt öst. Senare skalv och explosioner av ånga slungade askan upp till 3 400 meter över kratern. Den största delen av askan störtade i ett område mellan 5 och 19 km kring vulkanen, vissa delar registrerades i Bend (Oregon) 240 km söder om berget och i Spokane 285 km öster om Mount Saint Helens. På grund av befarade översvämningar, genom smältande snömassor och jordskred, inrättades den 27 mars en skyddszon kring berget med 25 km diameter. Alla personer som bodde i området fick order att lämna zonen.
Den 29 mars iakttogs ytterligare en krater och en blå flamma – antagligen brinnande gaser – som dansade mellan kratrarna. Dessutom bildades askmoln, som rullade nedanför berget, och statisk elektricitet som resulterade i 3 km långa blixtar. Den 30 mars rapporterades 93 mindre utbrott. En serie rytmiska skalv som började den 1 april betraktades av geologerna som oroväckande. På grund av rapporterna deklarerade guvernören Dixy Lee Ray undantagstillståndet för vulkanen; för vistelse i området 13 km kring berget behövdes särskilt tillstånd. Den ende som vägrade lyda denna order och alla upprop om evakuering var Harry R. Truman som ägde en krog vid berget. Truman blev fram till det stora utbrottet en lokal kändis, men han dog den 18 maj till följd av vulkanutbrottet.
Utbuktningen vid norra sidan miniatyr|Bulan vid norra sidan, 27 april 1980. Den 8 april hade båda kratrarna smält ihop till en 520 m×260 m stor sänka. En grupp människor från United States Geological Survey (USGS) registrerade under sista aprilveckan en utbuktning på vulkanens norra sluttning med en diameter på 2,4 km där vissa ställen hade ändrat sitt läge med 82 meter. Bulan växte dagligen med 1,5 till 1,8 meter och hade kort före 18 maj en ändring på 120 meter. Geologerna kom den 30 april överens om att denna buckla utgjorde det största hotet. De förväntade sig ett stort jordskred när utbuktningen lösas från övriga berget och de antog även att den gav plats åt en kolossal eruption. Med ändringen av vulkanens utseende ökades berget volym med 0,1 km³. Det förväntade utbrottet jämfördes med eruptionen vid den ryska vulkanen Besjimjannji (ryska: Безымянный) på Kamtjatka 1956. Magman var fortfarande gömd under stenmassorna och hade i motsats till "öppna" vulkaner ingen kupol av lava.
Den 7 maj ägde ytterligare eruptioner rum som liknade dem från mars och april. Bulan vid norra sidan ökade kontinuerligt i storlek. Innan 18 maj registrerades ungefär 10 000 skalv som koncentrerade sig på ett område vid bergets norra sluttning med en diameter på endast 2,6 km. De synliga jordbävningarna hade ett uppehåll den 16 maj och landets massmedia tappade något av sitt intresse. På grund av det ökande offentliga trycket minskade myndigheterna sina restriktioner. Den 17 maj fick ett begränsat antal personer (50 fordon) tillstånd att beträda skyddszonen och hämta delar av sina gods som fanns kvar i husen. En liknande möjlighet var tänkt för den 18 maj klockan 10. Under tiden hade magma stigit upp i vulkanens inre och bergets grundvatten blev allt hetare.
Jordskred på norra sluttningen miniatyr|Diagram över utbrottets utvecklingsskeden (engelska). Den 18 maj klockan 07:00 ringde vulkanologen David A. Johnston från sitt observationsställe 10 km norr om berget till centralen från USGS. Han hade haft nattjänst och meddelade nu sina resultat från en lasermätning som just blev klar. Mount St. Helens aktivitet visade inga förändringar mot de gångna dagarna. Varken tillväxten av bulan vid norra sidan, utsläppet av svaveldioxid eller markens temperatur visade några anmärkningsvärda förändringar, som skulle kunna utgöra några tydliga tecken på en kommande stor explosion.
Klockan 08:32 registrerades, som första varning, ett jordskalv av styrkan 5,1 under vulkanens norra sluttning. Cirka 7 till 20 sekunder efter jordbävningen – 10 sekunder antas vara det mest troliga värdet – löstes hela norra slänten i ett jordskred som var ett av de största i Mount St. Helens kända historia. Den förste som meddelade om början av utbrottet var Johnston som ropade "Vancouver! Vancouver! Nu är det dags!" i sin radiotelefon. De enda bilderna av bergrasen och eruptionens start togs av den då arbetslöse taxichauffören Gary Rosenquist, från Bear Meadow 18 km från vulkanens centrum.
Med en hastighet mellan 175 och 250 km/h rörde sig den norra sluttningens material över de västra utlöparna av Spirit Lake. En del av jordskredet träffade 9,5 km norr om vulkanen på en 350 meter hög klippa. Lite av rasen hann över klinten, men den största delen omdirigerades av klippan till dalgången av North Fork Toutle River. Floden täcktes på en 21 km lång sträcka av ett delvis 180 meter högt grusskikt. Hela sten- och jordmassan som frigjordes vid skredet beräknades till 2,9 km³ och den lade sig över en yta på 62 km².
Tidvis trängdes hela Spirit Lakes vatten undan av jordskredet som resulterade i upp till 180 meter höga vågor. När vattnet återvände hade sjöns botten lyfts med 60 meter. Tusentals trädstammar som hade avverkats av det pyroklastiska flödet (se nedan) översvämmades.
Pyroklastiska flöden Explosionen av den frilagda magman miniatyr|Datorgenererad grafik som visar hur jordskredet (grön) passeras av det pyroklastiska flödet (röd). Efter det väldiga jordskredet på norra sidan minskade omgivningstrycket på magman i bergets inre dramatiskt. Stenmassan som delvis var smält och mättad med gaser samt den stark komprimerade ångan ovanför magman exploderade några sekunder efteråt. Explosionen trängde genom de sista utlöparna av jordraset och kastade jord och sten åt norr. Det pyroklastiska flödet i form av ett mörkgrått moln som bildades av överhettade gaser, aska, pimpsten av ny lava samt äldre bergarter förflyttade sig nära markytan. Molnet rörde sig i början med 350 km/h, men hastigheten ökades snabb till 1080 km/h. Antagligen rörde sig det pyroklastiska flödet tidvis snabbare än ljudhastigheten.
Molnet passerade kort efteråt jordskredet och den tillhörande tryckvågen ödelade en solfjäderformig areal med 37 km bredd och 30 km längd. I ett område med 13 km diameter som fanns inne i denna solfjäder avverkades 600 km² skog. Hettan förstörde dessutom många träd utanför tryckvågen. Vid kanalen där det pyroklastiska flödet kom fram varade eruptionen ungefär i endast 30 sekunder, men expansionen åt norr dröjde cirka en minut längre.
Av kullen Coldwater Ridge 10 km norr om vulkanen, där geologen Johnston hade sin bas, lämnade explosionen bara de fasta bergarterna kvar. Den mjuka jorden och träd med en stamdiameter upp till två meter slungades iväg. Liket av vulkanologen återfanns aldrig.
Det överhettade material samt förångningen av Spirit Lake och North Fork Toutle River skapade en andra explosion som hördes fram till British Columbia, Montana, Idaho och norra Kalifornien. Å andra sidan hördes ingenting av explosionen i mycket mer närliggande områden som till exempel i Portland, Oregon, 80 km från vulkanen. Denna så kallade "stilla zon" låg några kilometer från bergets centrum och orsakades av samspelet mellan ljudvågornas utbredning och olika temperaturer i atmosfärens luftskikt samt av skillnader i den lokala topografin.
Senare studier uppskattade att en tredje del av flödet, som anges med 188 000 000 m³, var ny lava och resten var fragment av äldre berg.
Följderna av tryckvågen miniatyr|Träd som fällts av vulkanutbrottet på en sluttning i Smith Creek Valleys. Även om personer i den stilla zonen inte hörde något av eruptionen såg de det väldiga molnet av aska som reste sig mot skyn från bergets norra fot. Tryckvågen slängde iväg en mängd små partiklar och orsakade förstörelse upp till 30 km från vulkanen. Den förstörda området kan grov indelas i tre koncentriska zoner:
Den direkta explosionszonen, eller den inre zonen, hade en genomsnittlig radie på 13 km, här förintades eller drogs med så gott som allting – naturlig eller konstgjord. Därför kallas zonen även för "trädborttagningszonen". I denna region påverkades det pyroklastiska flödet inte av topografiska egenheter.