Ernst Henrik Estlander, född 18 september 1870 i Helsingfors, död 5 februari 1949 i Helsingfors, var en finländsk jurist och politiker. Han var extraordinarie professor i rättshistoria vid Helsingfors universitet och en ledande kraft inom Svenska folkpartiet, där han bland annat var ordförande för riksdagsgruppen. Estlander satt i lantdagen och riksdagen under nästan ett halvsekel, från ståndslantdagen 1897 till 1945, och var känd för sin konsekvent legalistiska och konstitutionella linje, vilken bland annat ledde till att han 1904 förvisades till Novgorod under förryskningen. Han var son till Jakob August Estlander och bror till Gustaf Estlander.

Bakgrund Estlander blev faderlös vid elva års ålder och förblev ungkarl livet ut. Liksom sin bror Gustaf hade han segling som intresse och nådde en femteplacering i 6-meters klassen vid olympiska sommarspelen i Stockholm 1912 som rorsman på båten Finn II.

Akademisk karriär Estlander blev juris doktor i Helsingfors 1900 med avhandlingen Bidrag till en undersökning om klander å lösöre enligt äldre svensk rätt. Han blev docent i rättshistoria 1902 och extra ordinarie professor 1908. Bland Estlanders rättsvetenskapliga avhandlingar märks Undersökning af bedrägeribrottets kännetecken och begrepp enligt finsk straffrätt (1901) och Grunden för bevisvitsordet i landskapslagarnas straffprocess (1908). Hans vetenskapliga produktion förblev förhållandevis blygsam, delvis till följd av hans omfattande politiska verksamhet.

Politisk verksamhet Lantdagsman och konstitutionalist Under ståndslantdagarna var Estlander verksam inom ridderskapet och adeln från 1897. Han invaldes i enkammarlantdagen 1907 och tillhörde därefter lantdagen och senare riksdagen fram till 1945, med avbrott åren 1913–1916 och 1920–1922. Trots att han kom från huvudstaden representerade han Vasa läns södra valkrets, där de svensksinnade i södra Österbotten ofta hade en radikal läggning som passade honom.

Estlander höll strängt fast vid de rättsliga grundsatserna; författaren Sulo Wuolijoki beskrev honom som "konstitutionalismen personifierad". Redan under den första förryskningsperioden valde han det kompromisslösa motståndet och var en av de ledande krafterna i det passiva motståndets underjordiska rörelse, den så kallade Kagalen, som bland annat organiserade motståndet mot de värnpliktsuppbåd som uppfattades som olagliga. Sommaren 1904 förvisades han till Novgorod. När han i december samma år kunde återvända och delta i lantdagen bars han av studenterna i procession från järnvägsstationen till nationshuset.

1917, inbördeskriget och monarkismen Efter den ryska marsrevolutionen 1917 hörde Estlander, paradoxalt nog för en konstitutionalist, till de mest legalistiska anhängarna av lojalitetslinjen mot Ryssland och förhöll sig återhållsam till självständighetssträvandena. I hans argumentation framträdde juristen: Finland saknade enligt honom juridisk rätt till självständighet, och den som ärvt envåldshärskarens makt i Ryssland måste erkännas som innehavare av den högsta makten. Efter inbördeskriget 1918 tillhörde Estlander och andra svenskspråkiga konservativa de ivrigaste monarkisterna och förordade även andra reaktionära lösningar, såsom en andra kammare, ökad intresserepresentation i riksdagen och graderad rösträtt.

SFP:s förflyttning mot mitten Inom Svenska folkpartiet var Estlander en av de ledande krafterna. Från Finlands självständighet fram till 1924 var han ordförande för partiets riksdagsgrupp. Han anlitades flitigt i olika utskott i riksdagen och i riksrätten. Han var även representant för Åland i den så kallade Ålandsdelegationen.

I takt med att trycket från Akademiska Karelen-Sällskapet och äktfinskheten ökade från mitten av 1920-talet bidrog Estlander till att SFP förflyttade sig från partikartans högerkant mot mitten. Borgerligt samarbete hade enligt honom inget egenvärde, och han var beredd att söka stöd för partiets språkpolitik hos socialdemokraterna. I riksdagen försvarade han Väinö Tanners socialdemokratiska minoritetsregering 1926 och bröt därmed med den linje som företräddes av partikollegan R. A. Wrede.

Motståndet mot Lapporörelsen Under Lapporörelsens tid framträdde åter Estlanders konsekventa legalism. Till skillnad från Wrede, som menade att rörelsens "vita" motiv gjorde dess olagliga överdrifter förlåtliga, ansåg Estlander att man måste stå emot Lapporörelsen på samma sätt som man tidigare stått emot förryskningen 1899–1917 och de röda 1917–1918; att ge efter för olagliga påtryckningar skulle undergräva den moraliska värdegrunden. Han varnade för att rörelsen kunde leda till en "äktfinsk polisstat" som efter att ha krossat vänstern också kunde hota finlandssvenskheten.

Källor Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.

Noter

Externa länkar Ernst Estlanders arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Finland

Kategori:Finländska rättshistoriker Kategori:Finländska professorer i juridik Kategori:Personer verksamma vid Helsingfors universitet Kategori:Ridderskapet och adelns lantdagsledamöter Kategori:Ledamöter av Finlands riksdag för Svenska folkpartiet Kategori:Personer i Svenska folkpartiet i Finland Kategori:Personer i Finland under 1900-talet Kategori:Födda 1870 Kategori:Avlidna 1949 Kategori:Män Kategori:Finlandssvenska politiker Kategori:Alumner från Helsingfors universitet Kategori:Jurister från Helsingfors Kategori:Politiker från Helsingfors Kategori:Tävlande vid olympiska sommarspelen 1912 från Finland Kategori:Tävlande i segling vid olympiska sommarspelen 1912 Kategori:Finländska seglare