miniatyr|Katarinabergets skyddsrum (här plan 3) var på sin tid världens största atombombssäkra befolkningsskyddsrum för 20 000 personer. miniatyr|Avstängd inrymningstrappa från Kammakargatan till Skyddsrummet Johannes. Skyddsrummet Johannes (klart 1955) var världens första fullt färdiga atombombssäkra civila skyddsrum. Allmänna skyddsrum för civilbefolkningen i Stockholm började anläggas i samband med inledningen av andra världskriget 1939. Då påbörjades byggandet av ett 15-tal skyddsrum insprängda i urberget. Samtidigt ålade överståthållarämbetet i Stockholm privata fastighetsägare att göra upp planer för skyddsrum i hyreshusen, ofta rörde det sig om enkla förstärkningar av befintliga källare. I luftskyddskonceptet ingick även evakuering av gamla, sjuka och skolbarn i viss ålder till en säker plats utanför Stockholm.

Efter andra världskrigets slut fortsatte den svenska regeringen att hålla hög beredskap för civilbefolkningens luftskydd. Ett anfall med kärnvapen utgjorde ett nytt hot och tvingade fram nya planeringsstrategier. Dels skulle stadens invånare evakueras, dels skulle de kvarvarande finna skydd i några stora befolkningsskyddsrum. Skyddsrummet Johannes (klart 1955) var världens första fullt färdiga atombombssäkra civila skyddsrum och Katarinabergets skyddsrum (klart 1957) var världens största atombombssäkra civila skyddsrum. Det senare kunde ge plats åt 20 000 människor. Båda nyttjas som parkeringshus i fredstid.

I slutet av 1970-talet ändrades efterkrigstidens planeringsinriktning. Nu skulle det byggas skyddsrum i ett stort antal orter, också i de större städernas centrala delar. I samband med varje bygglovsansökan vid nybyggnader eller tillbyggnader krävdes ett så kallat skyddsrumsbesked, där kommunen bestämde hur många nya skyddsrumsplatser det skulle anordnas av byggherren. Sedan det kalla kriget upphörde kring 1990, och risken för storkrig i Europa därmed minskat kraftigt, byggs det mycket få allmänna skyddsrum i Stockholm och i övriga Sverige.

År 2010 fanns det omkring 14 500 skyddsrum av varierande storlek med sammanlagt ca 1,7 miljoner platser i Stockholms län. Ett typiskt "normalskyddsrum" i Stockholm byggt på 1970- eller 1980-talet är ett specialkonstruerat källarutrymme med lägenhetsförråd i ett vanligt hyreshus. Skyddsrumsklassade anläggningar ska kunna ställas i ordning för sitt ändamål som skyddsrum inom 48 timmar.

Sedan 1998 har även 260 skyddsrum avvecklats i Stockholms län. Om den just nu låga hotbilden mot Sverige skulle förändras, räknar myndigheterna med att det sker långsamt och då kommer man att ha tid att bygga ikapp med nya skyddsrum. Ungefär 190 000 personer, eller 10 procent av befolkningen i länet, skulle inte få plats i de skyddsrum som finns idag.

Andra världskrigets skyddsrum och luftskydd

miniatyr|Ett provisoriskt skyddsrum från andra världskriget i källaren Köpmangatan 7, Gamla stan. miniatyr|Hötorgets skyddsrum, 1939. miniatyr|Övning under "Svampen", 1943. Under mellankrigstidens senare del blev frågan om ett civilt luftskydd aktuell. Innan dess fanns inget skydd för allmänheten mot angrepp från luften. År 1938, ett år innan utbrottet av andra världskriget, tog Stockholms stadsfullmäktige upp frågan om inrättande av ett antal större skyddsrum i Stockholm. Man framhöll att det "under de senaste oroliga veckorna framstått som en brådskande och oerhört viktig angelägenhet att Stockholms stad på ett effektivt sätt sörjer för befolkningens skyddande mot eventuella anfall från luften".

År 1939 påbörjades dels ett 15-tal skyddsrum, insprängda i berg, för vartdera 300 personer, dels Nordiska kompaniets skyddsrum för personal och kunder med kapacitet för 2 000 personer. Samma år satte man även igång med ett större skyddsrum under Hötorget, avsett för 4 000 personer inklusive varuhusets PUBs personal och kunder. Totalt hade stadsfullmäktige anslagit 3,5 miljoner kronor till offentliga skyddsrum. Det anlades även icke offentliga skyddsrum, som den under Artillerigården på Östermalm. Artillerigårdens skyddsrum, bestående av två anläggningar, var avsett att ge skydd åt den tjänstgörande militära personalen på Artillerigården vid ett eventuellt flyganfall mot Stockholm. Båda skyddsrummen är identiskt utförda och består av fyra rum cirka fem meter under marken. Varje rum är 30 m² stort och totalt skulle cirka 320 personer få plats i båda skyddsrummen.Informationsskylt på platsen utformat av Statens fastighetsverk.

Under intrycket av krigsutbrottet bedrevs arbetena med Hötorgets skyddsrum i tre skift. Byggarbetena började framför gamla Hötorgshallen i oktober 1939, några veckor efter utbrottet av andra världskriget. Torghandeln fick flytta, sedan grävdes i princip hela Hötorget upp och redan på sommaren 1940 var anläggningen färdig, till en kostnad av i dåtidens penningvärde.

Flera nya skyddsrum sprängdes in i berget och i vissa offentliga byggnader iordningställdes skyddsrum för allmänheten, exempelvis i lokaler för Stockholms stadsmuseum. Hemskydd hade tidigare organiserats i fastigheterna och överståthållarämbetet ålade nu också fastighetsägarna att göra upp planer för skyddsrum i hyreshusen. I många fall satte man genast i gång med att utföra förstärkningsarbeten i källarna. Dessa mindre skyddsrum för mellan 25 och 50 personer skulle minst skydda mot instörtning av ovanför liggande hus, vara gassäkra och ha åtminstone två utgångar. Ett sådant skyddsrum fanns kvar i källaren av Köpmangatan 7 till långt in på 1960-talet. Vid flyglarm skulle även alarmering via speciella ringsignaler i telefonen och medelst sirener från hustaken ske. Denna sirensignal från hustaken finns fortfarande idag och kallas numera "Viktigt meddelande till allmänheten" och dess funktion testas med regelbundna mellanrum.

Det startades även frivilliga kurser, som anordnades för utbildning i luftskyddstjänst. I början av december 1939 hade omkring 50 000 personer i Stockholm och dess omgivningar skaffat sig en sådan utbildning. Luftskyddschefen, Erik Forsselius kunde meddela att Stockholms luftskydd nu omedelbart kunde sätta in 45 fullt utrustade brandkårer. Dessutom fanns det 2 000 personer som hade utbildats för sjukvårdstjänsten. Han beräknade även att 120 000 personer skulle behöva evakueras från centrala Stockholm, av dem hade 75 000 själva ordnat sin inkvartering.

Det fanns obligatorisk och frivillig bortflyttning (evakuering). I Överståthållarämbetets kungörelse av den 8 januari 1940 hette det bland annat: "För skolbarn i de klasser, där elevernas genomsnittsålder är 9–14 år, föreligger skyldighet att bortflytta, obligatorisk bortflyttning. […] Den frivilliga bortflyttningen gäller följande befolkningsgrupper: barn, som ännu icke börjat skolan, skolbarn i åldern 7–8 år, personer, som på grund av ålder, lyte eller varaktigare sjukdom icke äro arbetsföra, blivande mödrar samt vårdare åt personer i grupperna 1–3"

Civilförsvaret genomförde även luftskyddsövningar i Stockholm. Under en sådan övning 1943 uppmanades trafikanter från en spårvagn att söka skydd under "Svampen" på Stureplan. Någon ersättning för förlorad inkomst under larmtillståndet vid övningarna utbetalades dock inte.

Enda gången som Stockholm utsattes för fientlig bombning var i samband med Bombningarna av Stockholm och Strängnäs 1944. Det rörde sig om en militär incident då sovjetiska flygplan under natten 22–23 februari 1944, flygbombade flera platser i södra och norra Stockholm och östra Sverige. Bomber fälldes bland annat på Blidö och Svartlöga i norra Stockholms skärgård, vid Stavsnäs och Järla, vid Eriksdal på Södermalm samt i Strängnäs och i Pershagen vid Södertälje. Om incidenten skedde av misstag eller som provokation och varning råder det delade meningar om.

Efterkrigstidens befolkningsskyddsrum, utrymningsplaner och ledningscentraler Befolkningsskyddsrum miniatyr|Larmschema från 1961. miniatyr|Katarinabergets skyddsrum, 1955. miniatyr|Evakueringsövning för skolbarn, 1954. miniatyr|Om kriget kommer, häfte från 1961. Efter andra världskrigets slut fortsatte den svenska regeringen att hålla hög beredskap för civilbefolkningens luftskydd. Ett nytt hot gjorde dock många äldre skyddsrum obrukbara; kärnvapen. Under kalla krigets tid befarades ett kärnvapenangrepp mot Sverige och Stockholm. Som avskräckning hade landet till och med för avsikt att utveckla en egen atombomb (se Svenska kärnvapenprogrammet).

År 1947, tre år efter andra världskrigets slut, presenterade Civilförsvarsstyrelsen en utredning om att bygga några stora skyddsrum för civilbefolkningen i Sverige. Utredningen föreslog två typer: bergrumsanläggningar och friliggande betongskyddsrum. Bergrumsanläggningar skulle dimensioneras för ett medeltal på 2 300 skyddssökande personer och friliggande betongskyddsrum för 1 300 personer. Av ekonomiska skäl ville man bygga stora skyddsrum och staten skulle gå in och täcka två tredjedelar av kostnaderna. För att motivera den stora investeringen föreslogs även meningsfull användning i fredstid.

I tio svenska städer byggdes sedan under 1950-talet 15 större befolkningsskyddsrum med plats för knappt 54 000 skyddssökande. Stockholm fick fyra (Katarina, Klara, Johannes och Skravelberget) följd av Haken i Norrköping, Blandaren i Linköping, Konstapeln i Karlskrona, Arkaden och Domus i Malmö, Kvarnberget och Otterhällan i Göteborg, Krokshallsberget i Borås, Repslagaren i Örebro, Maria i Västerås och slutligen Gröna Kulle som byggdes 1957 under Katrineholms stadshus och var minst av alla.

Under andra världskrigets bombningar mot London och Berlin sökte människor skydd i tunnelbanans stationer. I Stockholm är det inte själva stationsdelen som används som skyddsrum utan ett säkrare utrymme i anslutning till stationen. Stockholms Spårvägar var skyldigt att förse varje tunnelbanestation utanför innerstaden med skyddsrum. I Vällingby presenterades 1960 ett nybyggt skyddsrum för allmänheten med plats för 650 personer, vilket lätt kan nås från tunnelbanestationen.Sveriges Civilförsvar 75 år: Kalla kriget, befolkningsskyddsrummen. Ett annat sådant skyddsrum finns intill stationen Stora mossen.Entré till skyddsrum Stora Mossens Backe Idag har Storstockholms Lokaltrafik ansvar för dem.

Några av Stockholms tunnelbanestationer är dock förberedda att fungera som provisoriska, eller "ej fullvärdiga" skyddsrum. På perrongen för Zinkensdamms station finns exempelvis golvfästen för så kallade splitterskyddspelare, det är förberett för vatten och avlopp för tvättrännor, samt fast installerad väggtelefon.

I Stockholm rådde det brist på skyddsrumsplatser samtidigt som det saknades parkeringshus för stadens allt större antal bilar. Att nyttja stadens stora befolkningsskyddsrum som parkeringshus i fredstid var ett tilltalande och kostnadsbesparande koncept. Under 1950- och 1960-talen anlades således flera stora skyddsrum för civilbefolkningen i Stockholm, som kombinerades med bilparkering. Bland dem "Skyddsrummet Johannes/Philipsongaraget" (yta 7 400 m²), "Skyddsrummet Klara/Vattugaraget" (yta 6 650 m²), "Skyddsrummet Skravelberget" (yta 6 930 m²) och det största; "Katarinabergets skyddsrum" (yta 15 900 m²).

Katarinabergets skyddsrum var på sin tid världens största atombombssäkra civila skyddsrum och uppmärksammades även internationellt. Bland annat publicerade den amerikanska veckotidskriften LIFE Magazine 1955 på sju sidor artikeln Underground Sweden – ‘Operation Granite’ builds world’s best shelters against a-war och 1959 producerade brittiska BBC en film som visade bland annat Katarinabergets skyddsrum (se "Externa länkar" nederst). Bortsett från dessa stora befolkningsskyddsrum byggdes inga skyddsrum under åren 1957 till 1976 i de största städernas centrala delar. Planeringen styrdes av en hotbild med kärnvapenanfall och befolkningen skulle i händelse av krig utrymmas.

Evakuering