Sofia Albertina av Sverige

Sofia Albertina av Sverige, född 8 oktober 1753 i Kungshuset på Riddarholmen i Stockholm, död 17 mars 1829 i Arvfurstens palats i Stockholm, var en svensk prinsessa och regent av det furstliga stiftet Quedlinburg i Tyskland. Hon var den sista kungliga medlemmen av huset Oldenburg i dess Holstein-Gottorpska gren i Sverige. Hon var dotter till kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika, syster till , och Fredrik Adolf samt faster till Gustav IV Adolf. Hon var regerande abbedissa i den protestantiska klosterstaten Quedlinburgs stift i Tyskland från 1787 till 1803. Hon lät uppföra Arvfurstens palats i Stockholm, vilket en inskrift ännu påminner om: SOPHIA ALBERTINA ÆDIFICAVIT. När hennes bror Karl blev kung av Norge och den övriga kungafamiljen blev kungliga även där, inkluderades inte Sofia Albertina. Hon började då officiellt kallas Kongl. Prinsessa (utan angivet land).Statskalendern 1815 s. 1

Biografi miniatyr|Sofia Albertina av Sverige som barn av Ulrika Pasch, efter Gustaf Lundberg, 1750-talet. Sofia Albertinas födsel firades bland annat med att frimurarna inrättade ett Frimurarbarnhus till hennes ära. Hennes uppfostran övervakades av Ulrika Schönström, Christina Kurck och Magdalena Christina Stenbock, som i tur och ordning var hennes hovmästarinnor. Eric af Sotberg blev 1765 hennes informator, och hon undervisades också i andra ämnen av särskilda lärare, så som i dans av Maria Du Londel, i franska av Louise Du Londel, i teckning av konstnären Jean Eric Rehn och i musik av Francesco Antonio Uttini. Under sin uppväxt hade hon bland andra Sophia Rosenhane till lekkamrat.Nils Personne: Svenska teatern : några anteckningar. 3. Under Karl Johanstiden : 1810-1818. Hon och hennes två yngre bröder fick sällan umgås med sin äldre bror Gustav, som i egenskap av tronföljare hölls på avstånd från dem av deras mor av statusmässiga skäl: när han under föräldrarnas frånvaro lekte med dem förbjöds han göra det av modern.Nanna Lundh-Eriksson: Sophia Albertina. Historisk Kavalkad. Stockholm (1946) Sofia Albertina ansågs vara skicklig på clavecin och bröderna på flöjt, och under 1760-talet uppträdde de i halvt offentliga konserter i stora galleriet på Stockholm slott.

Sofia Albertina var tillsammans med sin bror Fredrik Adolf sin mors favorit, och bodde fram till dennas död hos sin mor, som inte lät henne "ta ett steg utan tillåtelse". Hon beskrivs som mycket bortskämd av sin mor och av både sin bror Gustav III och av sin svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta, som i sin dagbok anger att hon "blivit mycket bortskämd av sin moder, som alltid avgudat henne, vilket gjort henne nyckfull och svårhanterlig".Carl Carlson Bonde (1902). Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok I (1775–1782). Stockholm: Norstedt & Söners förlag. Libris 8207712 Det faktum att hennes mor år 1767 av sin bror Fredrik II av Preussen utverkade titeln som koadjutor på klostret Quedlinburg i Tyskland åt henne, med utsikt att bli abbedissa, kan tas som ett tecken på att hennes mor inte önskade att hon skulle gifta sig.

Under Gustav III:s regeringstid

Efter faderns död 1771 fortsatte Sofia Albertina att leva vid sin mors hov, något som gjorde att hon blev mer isolerad, eftersom moderns hov på grund av de ständiga konflikterna mellan modern och brodern Gustav III levde allt mer åtskilda från denne. Hon åtföljde modern på dennas resa till Preussen 1771-1772, och hälsade revolutionen 1772 med entusiasm.

Sofia Albertina tog liksom Fredrik Adolf sin mors parti vid brytningen mellan Gustav III och Lovisa Ulrika under skandalen kring affären Munck 1778. Vid ett tillfälle, då hon med sin mor åkte "Djurgården runt" för att enligt seden visa upp sig för allmänheten, mötte de Gustav III:s vagn, och Sofia Albertina undvek då en scen mellan modern och brodern genom att luta sig ut genom fönstret och vinka till Gustav III och därmed skymma Lovisa Ulrika. Hon fick också sitta emellan då modern år 1781 förbjöd henne att besöka drottning Sofia Magdalena, något som Gustav III tog mycket illa upp och som utsatte henne för hotet att förvisas från hovet. Situationen löstes genom Hedvig Elisabet Charlottas medling.Carl Carlson Bonde (1902), sid. 304 Vid moderns död 1782 blev hon och Fredrik Adolf moderns huvudarvingar. De lät illegalt bränna en del papper som modern hade lämnat efter sig. Hon hamnade i häftig konflikt med Gustav III då han påbjöd ett halvårs hovsorg efter modern i stället för ett års.

Efter moderns död fick Sofia Albertina ett eget hov på 70 personer och ett eget residens i staden, det senare Arvfurstens palats. Hon fick dock inte någon bostad på landet som sina syskon, eftersom hon i fortsättningen skulle åtfölja monarken under sommarmånaderna och ingå i hans hov.

Sofia Albertina ansågs temperamentsfull och skall ofta ha tappat humöret och låtit sig provoceras till konflikter, men beskrivs samtidigt också som förnuftig, godhjärtad och generös. Hon ingrep ofta till kvinnors försvar, exempelvis då Gustav III ställde hårda krav på hovdamerna i sin amatörteater eller då hon och hennes svägerska hade tilldelats dåliga platser vid teatern. Sofia Albertina ansåg att kvinnor borde förena sig och kräva sina rättigheter. Hon stod närmast sin bror Fredrik Adolf, som hon försvarade och stödde i alla sammanhang, men hon kom på grund av sitt humör ofta i konflikt med Gustav III, som dock aldrig skall ha tagit så illa upp.

Sofia Albertina var liksom sina bröder Gustav och Carl intresserad av teater. Hon deltog redan från tidig ålder i hovets amatörteater. Enligt Axel von Fersen den äldre instuderade hon vid ett tillfälle rollen Amenaide "för att undervisa M:ll Baron, första aktris vid theatre Francais (i Stockholm) huru denna roll skulle återgifvas". En av hennes roller var som drottning Kristina i Gustav III:s pjäs med samma namn på dess premiär på Gripsholm 1785. Hon var även intresserad av dans "ehuru det var henne omöjligt att hålla takt, och hon ej kunde göra ett enda steg i menuetten". Tillsammans med sin svägerska slutade hon att dansa på scen 1783, då de beskylldes för att distrahera monarken från regeringsplikterna. Liksom sin svägerska Hedvig Elisabet Charlotta, med vilken hon efter Lovisa Ulrikas död hade en nära vänskap, jagade hon ofta och ägde en mängd hundar för både jakt och sällskap: Bellman skrev en känd dikt till hennes födelsedag 1781 där han beskrev hur var och en av hennes tretton hundar framförde en vers till henne.Gerd Ribbing (1959). Ensam drottning. Sofia Magdalena 1783-1813. Stockholm: Alb. Bonniers Boktryckeri. sid. 188. ISBN Sofia Albertina var en amatörkonstnär och broderade, målade akvarell, gjorde profilporträtt och tecknade karikatyrer. Under ett besök i Rom år 1793 invaldes hon i Lucasakademien.

Det förekom planer på att arrangera ett äktenskap åt Sofia Albertina. År 1772 planerade Gustav III att gifta bort henne med deras kusin, prins Peter Fredrik av Holstein-Gottorp, men planerna blev aldrig verkställda och uppgavs 1780. Hon skall ha också ha övervägts som brud till Stanisław II August Poniatowski.

Det förekom en hel del rykten om att Sofia Albertina omkring år 1785 i hemlighet ska ha fått barn. En samtida memoarskrivare nämnde frågan om Sofia Albertinas graviditet, som påstås ha lett till en konflikt med överhofpredikanten: "Vid denna tiden började äfven fru abbedissan**) blifva en frugtsam moder hvarmed kongl. öfverhofpredikanten Roséns vid hofvet träffade disgrace äger gemenskap. Han kunde ej förmås att meddela sakramentet åt ett fruntimmer, liggande en masque."Henrik Tomas Adlercreutz, Elis Legerblad, Historiskt-politiska anteckningar för åren 1743-1796, 1887 Som hennes barn nämns en dotter vid namn Sofia, och en son vid namn Peter Niklas. Som far till detta eventuella barn nämns vanligen Fredrik Vilhelm von Hessenstein. Även Gustav Badin, som blev hennes tjänare efter moderns död, har utpekats som far. Sofia Albertinas nära vän, Carolina Rudenschöld, hänvisar i ett brev från år 1792 till hennes kärleksliv, då hon tackar henne för ett speciellt förtroende. Förtroendet hade oroat Rudenschöld, som sade att hon var glad över att Sofia Albertina hade lovat henne "att hon ville göra allt vad i hennes förmåga stod att behärska sin olycksaliga passion" och att "betjäna sig av sitt förnuft för att kuva den", och Rudenschöld hänvisade då även till ett föregående kärleksintresse då hon lade till: "Jag förstår att denna eder inclination är mycket olyckligare än den förra."Alma Söderhjelm (1945). Gustav III:s syskon. Stockholm: Albert Bonniers Förlag. s. 180-81. 23033 I oktober 1792 svarade Sofia Albertina på brevet och försäkrade att förälskelsen var över. Lolotte Forssberg skulle senare felaktigt utpekas som hennes dotter. Även Ulla Möllersvärd har utpekats som hennes dotter.

Sofia Albertina anslöt sig till oppositionen mot monarken under rysk-svenska kriget och försökte 1788 övertala Gustav III att sammankalla en riksdag och avsluta kriget. Vid riksdagen 1789 kom kungen i öppen konflikt med adelsståndet då han med de andras ståndens stöd genomdrev säkerhetsakten, som avskaffade adelns privilegier men samtidigt genomdrev rätten för monarken själv att besluta över krig och fred. Sofia Albertina bevittnade tillsammans med sin svägerska från ett fönster som vette emot rikssalen det berömda riksdagsammanträdet den 17 februari, och då hertig Karl och prins Fredrik Adolf kom överens med Hedvig Elisabet Charlotta om att protestera, gav hon dem sitt stöd: i slutändan fullföjde dock inte bröderna planen. Hon demonstrerade tillsammans med sin svägerska offentligt sitt stöd för oppositionen genom att vägra representera och inte visa sig offentligt vid hovet.Carl Carlson Bonde (1907), sid. 15 Hon var dock inte villig att stödja några ytterligare åtgärder mot monarken, och skall ha övertalat sin bror Fredrik Adolf att inte tillgripa våldsmetoder.

Den sociala bojkotten mot Gustav III yttrade sig i en vägran från adeln att delta i hovceremonierna och de festligheter som arrangerades av monarken, något som skadade den offentliga bilden och presentationen av monarkin inför allmänheten. Gustav III tog mycket illa upp av denna demonstration. Sofia Albertina och Hedvig Elisabet Charlotta var centralfigurer för den, eftersom de var kända som oppositionella och de som bojkottade kungen demonstrerade sina åsikter genom att trots det besöka dem. Kungen kunde inte offentligt bestraffa sin syster och svägerska, eftersom de på grund av drottningens tillbakadragna levnadstil skötte det mesta av representationen. Det hela slutade därför i en sanktion mot Jeanna von Lantingshausen, som förbjöds att i fortsättningen besöka hovet och, specifikt, Sofia Albertina och Hedvig Elisabet Charlotta.

Konflikten med Gustav III gjorde att Armfelt tvingades medla för att Sofia Albertina skulle få tillstånd att återvända till Quedlinburg. Hon fick tillstånd strax före kungens död, men resan uppsköts till senare samma år på grund av mordet på brodern.

Quedlinburg

Sofia Albertina hade redan år 1767 fått en befattning som koadjutorinna i det tyska protestantiska klosterstiftet Quedlinburg, en självständig stat som tidigare hade varit ett klosterstift och som nu av en ämbetsinnehavare med titeln abbedissa styrdes som ett litet furstendöme. Hon fick denna post tack vare sin mor, som var medlem av det preussiska kungahuset, eftersom Quedlinburg stod under Preussens överhöghet.

Då abbedissan Anna Amalia av Preussen avled 1787 efterträddes hon av Sofia Albertina som nästa regerande abbedissa. Hon fick som sådan rang som furstinna, det vill säga monark, i den kejserliga tyskromerska riksdagen. Kungen av Preussen erbjöd sig att köpa Quedlinburg av henne och införliva det med Preussen. Han ville göra sin egen dotter Fredrika till abbedissa och använde argumentet att hon skulle tvingas bo där permanent, men hon tackade nej med stöd av Gustav III. Hon beskrevs som mycket ivrig över att få bli regent. Hon gick med på att inviga Fredrika av Preussen till näst högsta position, prostinna.