Eugène de Beauharnais, född 3 september 1781 i Paris, död 21 februari 1824 i München, var en fransk general under napoleonkrigen, främst känd som Napoleon I:s adoptivson. Han var vicekung i Italien och som armébefälhavare vann han flera slag under Napoleonkrigen. Han var son till Alexandre de Beauharnais och Joséphine de Beauharnais (sedermera gift med Napoleon och fransk kejsarinna) och bror till Hortense de Beauharnais, drottning av Holland, samt far till Sveriges drottning Josefina och till kejsarinnan Amelia av Brasilien.
Efter faderns avrättning 1794 valde Eugène en militär bana och sedan hans mor gift sig med Napoleon Bonaparte kom denne att på olika sätt gynna hans karriär, först vid 16 års ålder som Napoleons adjutant. Vid 24 års ålder blev han utnämnd till vicekung av Italien. Napoleon beslutade också att Eugène skulle gifta sig med Augusta av Bayern. Han deltog i kriget mot Österrike 1809 som överbefälhavare över den italienska armén. Eugène deltog också i det ryska fälttåget 1812. Efter Napoleons fall 1814 bosatte sig Eugène med sin familj i Bayern och där levde han i tio år till sin bortgång. Hans äldsta dotter Josefina gifte sig med den svenske kronprinsen Oscar, senare Oscar I och han är därmed en anfader till den svenska kungafamiljen.
Uppväxt Eugène Beauharnais var son till Alexandre de Beauharnais, vicomte och kapten vid ett regemente, och Marie Josèphe Rose de Tascher de La Pagerie (senare känd som Joséphine), dotter till Joseph-Gaspard de Tascher, sockerplantageägare på Martinique. Äktenskapet var inte lyckligt och när Eugène var två månader gammal lämnade fadern Paris och reste till Italien med en älskarinna. Efter åtta månader återvände han en kort tid innan han reste till Martinique för en tjänst som adjutant. Joséphine födde en dotter, Eugénie (senare känd som Hortense), och i praktiken var äktenskapet vid den här tiden över. Tillsammans med sin son flyttade hon till ett kloster i Paris, Pentemont, medan hennes faster Edmée Renaudin tog hand om dottern. När Alexandre de Beauharnais återkom till Paris lämnade Joséphine in ansökan om laglig separation och hon tilldömdes ett underhåll på 5000 livres per år samt 1000 livres för dottern. Det bestämdes också att fadern skulle överta ansvaret för Eugène när denne var fem år gammal.Nohrenius (2006), s. 13–16.
1789 utbröt den franska revolutionen. Alexandre de Beauharnais tillhörde de 300 adelsmän som ingick i generalständerna som sammankallades i maj 1789. När borgarståndet i juni bildade nationalförsamlingen hörde Alexandre till de 47 adelsmän som anslöt sig till denna. Eugène gick vid den här tiden i skolan på Collège d'Harcourt i Paris. Alexandre nådde under första republiken höga positioner i det franska samhället, under en tid var han president i jakobinklubben och en kort tid också ordförande i nationalförsamlingen. 1791 lämnade han politiken för en militär bana och under det första koalitionskriget var han befälhavare för Rhenarmén. Han fick bära ansvaret när preussiska trupper erövrade Mainz från Frankrike och tvingades i augusti 1793 begära avsked.
Vid den här tiden rådde det så kallade skräckväldet och Alexandre hamnade i husarrest. I mars 1794 arresterades han och fördes till Karmeliterfängelset i Paris. Följande månad arresterades även Eugènes mor Joséphine och deras två barn tas om hand av sin lärare. Alexandre anklagades för förräderi och i juli 1794 avrättades han på Place de la Nation. Några dagar senare störtades den ledande revolutionären Robespierre och kort efteråt släpptes Joséphine ur fängelset. Hon och hennes barn var helt utblottade då Alexandres egendom beslagtagits, men general Lazare Hoche erbjöd Eugène att bli dennes ordonnans när dennes militära styrkor slår ned ett uppror i Vendée. Eugène återvände sedan till skolan vid Collège Irlandais i Paris. Familjens ställning kom att förbättras efter skräckväldet och Joséphine blev älskarinna åt direktorn Paul Barras.Nohrenius (2006), s. 18–29
Hösten 1796 uppsökte Eugène den högste befälhavaren för garnisonen i Paris, korsikanaren Napoleon Bonaparte för att få tillbaka sin fars värja som hade konfiskerats. Bonaparte återlämnade den och följande dag besökte han familjen Beauharnais vid rue Chantereine och fick då träffa Joséphine. Han var vid denna tid förlovad med en sidenhandlardotter från Marseille, Désirée Clary, men började ändå uppvakta Joséphine. Napoleon blev djupt förälskad i Joséphine, hon kände sympati för honom och i mars 1796 gifte de sig på borgmästarkontoret på rue d'Antin i Paris. Eugène gick klart skolan och fick i juni 1797 som adjutant ansluta sig till Napoleons armé utanför Milano, där de franska trupperna befann sig i krig mot Österrike. Efter freden i Campo Formio i oktober 1797 skickades Eugène en kort tid till Korfu eftersom de joniska öarna i och med freden blivit en fransk besittning.Nohrenius (2006), s. 30–34
Fälttåget i Egypten miniatyr|Napoleon besöker pestsjukhuset utanför Jaffa. Målning av Antoine Jean Gros, 1804 Det framgångsrika kriget stärkte den då 29-årige Napoleons ställning och direktoriet utnämnde honom till överbefälhavare för en armé som skickades att erövra Egypten från mamlukerna. Napoleon bad sin styvson att följa med som sin adjutant och Eugéne svarade omedelbart ja. Eugéne var med när de franska trupperna i juli 1798 erövrade Alexandria. Han var också med när de franska trupperna marscherade genom öknen de sju milen till Kairo, utrustade med för varma uniformer och för lite vatten. Vistelsen i Egypten blev strapatsrik och Eugène var nära döden flera gånger. Han ledde en fransk förtrupp till Suez och fick därefter löjtnants rang.
På våren 1799 började de franska trupperna marschera mot Syrien. Trupperna erövrade Jaffa, en händelse som främst är känd för att 3000 tillfångatagna turkiska soldater arkebuserades av fransmännen. Under stora umbäranden belägrade de franska trupperna fästningen St. Jean d'Acre vid Medelhavet i två månader. Vid den första stormningen blev Eugène svårt skadad i huvudet av en exploderande granat. Belägringen misslyckades, i maj hävdes den och trupperna återvände till Egypten. I augusti beslutade Napoleon att lämna Egypten med ett par hundra män, däribland Eugène.Nohrenius (2006), s. 35–53.
Under de följande månaderna ökade missnöjet i Paris med det styrande direktoriet. Eugène stannade i Paris som adjutant åt sin styvfar. Den 9 november utsåg de gamles råd Napoleon till överbefälhavare i Paris och följande dag överförde rådet den högsta makten till ett konsulat bestående av abbé Sieyès, Roger Ducos och Napoleon. Med Brumairekuppen hamnade Napoleon i den högsta politiska ledningen och som förste konsul hade han snart mest makt av alla. Napoleon utnämnde Eugène till ryttmästare i konsulärgardets jägarkavalleri. På våren 1800 gick Frankrike i krig mot Österrike för att kunna återupprätta den Cisalpinska republiken som Österrike ockuperat. Eugène följde armén över Stora Sankt Bernhards-passet in i Italien. I slaget vid Marengo i juni 1800 stred Eugène med gardeskavalleriet och blev dagen efter utsedd till skvadronchef.Nohrenius (2006), s. 54–68
Vicekung i Italien miniatyr|stående|Eugène de Beauharnais som vicekung. På bröstet bär han Hederslegionen. Åren därefter blev lugna för de Beauharnais. I Paris hade han några kärleksaffärer, han medföljde på resor tillsammans med Napoleon och 1802 utsågs han till överste. Den 2 december 1804 kröntes Napoleon till kejsare och några veckor senare utnämnde han Eugène till prins och statsärkekansler.
Den Cisalpinska republiken gjordes 1805 till en monarki, Kungariket Italien, med Napoleon som kung. Napoleon kröntes med den lombardiska järnkronan i Milano och strax efteråt utsåg han den då 24-årige Eugène till vicekung. Utnämningen innebar en helt ny bana för Eugène som ju var utbildad officer och inte en administratör. Han var inte heller Napoleons förstaval, posten hade först erbjudits Napoleons bröder Joseph, Louis och Lucien. Som vicekung hade han knappast någon makt utan förväntades endast verkställa de beslut som Napoleon fattat. Deras samarbete bestod i att Beauharnais i detalj fick redogöra om styret av riket för Napoleon som alltid hade synpunkter. de Beauharnais främsta uppgift blev att se till att Italien bidrog till de franska krigsförberedelserna.Nohrenius (2006), s. 71–95
Vid atlantkusten hade Napoleon samlat en stor armé för att kunna invadera England men på hösten 1805 satte sig la grande armée i rörelse österut. Den franska armén vann en stor seger över Österrike i slaget vid Ulm i oktober 1805. Efter att ha erövrat Wien vann de franska trupperna en ytterligare seger över Österrike och Ryssland genom slaget vid Austerlitz.
I början av kriget ockuperade Österrike kurfurstendömet Bayern. För Eugènes räkning bad Napoleon i december 1805 om prinsessan Augusta av Bayerns hand. Både prinsessan och hennes far Maximilian I Joseph kände den största motvilja mot detta men Napoleon hotade då med att de landområden som Bayern fått på Österrikes bekostnad genom freden i Pressburg skulle komma att återlämnas.
Augusta var redan lyckligt förlovad med Karl av Baden men blev tvungen att bryta förlovningen. Till sin bror Ludvig skrev hon: "[...] säg till alla som vill höra det, min syster har prövat allt för att förhindra en sådan skamlig förbindelse [...] Jag betraktar mig som förlorad, fastän den bäste av alla fäder gett mig sitt ord på att det aldrig skulle ske. Han kan inte förhindra det, Gud allena kan rädda oss.".Nohrenius (2006), s. 97–111
I början av januari kom Eugène till München där han träffade Augusta för första gången. Hennes olust förbyttes snart i förtjusning och deras äktenskap kom att bli lyckligt. Den 12 januari 1806 blev Eugène Napoleons adoptivson och följande dag gifte sig Eugène och Augusta. Napoleon överlämnade också Hertigdömet Parma och Piacenza samt lovade att Eugène skulle bli kung av Italien om Napoleon inte fick några egna barn. Den 14 januari ägde den kyrkliga vigseln rum inför ärkebiskop Dalberg och efter några dagars festligheter lämnade de nygifta München och reste till Milano, där de mottogs under stora hyllningar.Nohrenius (2006), s. 112–118
Väl tillbaka i Milano blev Eugène tvungen att åter kasta sig in i krigsförberedelserna och skicka trupper till kriget. På hösten 1806 gick Frankrike i krig med Preussen och de franska trupperna vann en stor seger genom slaget vid Jena-Auerstedt. I mars 1807 föddes Eugènes första dotter, Joséphine, sedermera drottning av Sverige, och i december 1808 föds Hortense Eugénie. I Monza anlade han Villa Augusta och en 12 kvadratkilometer stor engelsk park, där man långt senare byggdes Monzabanan.Nohrenius (2006), s. 118–132
I början av 1809 ökade de politiska spänningarna i Europa och den 10 april 1809 förklarade Österrike Frankrike krig. Napoleon hade då utsett Eugène till överbefälhavare över den italienska armén i god tid innan den österrikiska armén anföll Italien. Eugène valde att istället för att låta de italienska trupperna retirera till Adige i Sydtyrolen gå till anfall trots numerärt underläge, men besegrades i april vid slaget vid Sacile.
Den italienska armén kunde dock snabbt kraftsamla och vid slaget vid Piave i maj förlorade österrikarna. Trupperna förföljde sedan den österrikiska armén, anförd av Johan av Österrike, ända fram till slaget vid Raab i juni där de österrikiska trupperna besegrades i grunden. De italienska trupperna kunde nu gå samman med de franska och besegrade österrikarna slutgiltigt genom slaget vid Wagram i juli. Eugène och hans trupper kunde därefter marschera in i Österrikes huvudstad Wien och österrikarna tvingades till ett fredsavtal, freden i Schönbrunn. Eugènes uppgift därefter blev att slå ned ett uppror i Tyrolen, ett uppdrag han utförde med olust då Napoleon beslutade att gå hårt fram mot upprorsmännen.Nohrenius (2006), s. 139–160