Kalmarunionen var en skandinavisk union mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige som existerade mellan år 1397 och den 6 juni 1523.

Unionen innefattade därmed områden som Finland, Island, Grönland, Färöarna, Orkneyöarna och Shetlandsöarna, och omfattade det största politiska samlade området i Nordens historia.

Efter att Sverige lämnade unionen förblev Danmark och Norge i union fram till 1536. Därefter var Norge en dansk provins fram till 1814.

Unionen grundades vid ett möte i Kalmar 1397, där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik av Pommern till kung över de tre länderna (med drottning Margareta som inledande samregent). Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat. Det finns olika uppfattningar bland historiker om hur brevet ska tolkas. Vissa menar att det inte utgjorde något juridiskt bindande fördrag. Oavsett detta så regerades de tre rikena av samma monark. Erik efterträddes av Kristofer av Bayern. Vid dennes plötsliga bortgång i januari 1448 saknades dock en given efterträdare och Danmark och Sverige valde varsin regent. Det dröjde till 1457 innan de tre rikena åter styrdes av samme kung, Kristian I. Detta blev dock kortvarigt och efterträdare som Hans och Kristian II styrde över Sverige endast under kortare perioder. I Sverige var unionen hela tiden ett politiskt alternativ ända fram till valet av Gustav Vasa till kung 1523.

Historikern Gottfrid Carlsson karakteriserar unionen som en "förbundsstat" även om Kalmarunionen saknade lagstiftningsmakt på federal nivå.Carlsson (1945), s. 81 Unionen var Europas största land till ytan. Historikern Dick Harrison beskriver unionen som:

Historikern Erik Lönnroth såg unionen som en politisk och ekonomisk nödvändighet för att dämma upp den tyska expansionen mot norr under 1300-talet. När tidigare utrikespolitiska hot, Hansan, Tyska orden och nordtyska furstar, bortföll på 1500-talet försvagades också unionstanken.Enemark (1979), s. 149; Lönnroth (1959), s. 101

Bakgrund Sverige och Norge i union

Sverige och Norge var under kungarna Magnus Eriksson och Håkan Magnusson förenade under en krona. Kristofer II av Danmark hade pantsatt Skåne till Johan av Holstein 1329 men där utbröt uppror 1332 och i november samma år valde Johan att mot en lösen överlämna Skåne och Blekinge till den svenske kungen. Magnus erkände Skåne som ett autonomt kronland medan skåningarna erkände folkungarna som kungaätt. Magnus kallade sig därefter "Sveriges, Norges och Skånes konung". Den danske kungen Valdemar Atterdag erövrade dock Skåne, Blekinge och södra Halland 1360. Sommaren 1361 erövrade han Gotland. Förlusten av Skåne gjorde att den svenska aristokratin vände sig emot Magnus Eriksson och 1361 fängslades han av sin egen son Håkan Magnusson. Håkan valdes till kung av Sverige på Mora stenar i februari 1362.Carlsson (1945), s. 19–31 Håkan och hans far försonades dock under våren 1362 och de kom överens om att samregera i Sverige och Norge. För att få hjälp att besegra den svenska aristokratin vände de sig till Valdemar Atterdag i Danmark. Håkan Magnusson hade 1359 förlovat sig med Valdemars sexåriga dotter Margareta. Under påtryckningar från den svenska aristokratin hade Håkan slagit upp förlovningen och istället förlovat sig med en prinsessa från Holstein, Elisabet. När prinsessan i december 1362 reste till Sverige för att träffa sin blivande make blev hennes skepp vinddrivet till Bornholm och där sattes hon i fängelse. Magnus Eriksson och hans son skyndade sig till Köpenhamn och den 9 april 1363 gifte sig Håkan med Margareta. Den holsteinska prinsessan släpptes ur fängelset efteråt; hon levde resten av sitt liv i kloster.Carlsson (1945), s. 32–33

Valdemar Atterdags enda son Kristofer hade i juli 1362 skadats svårt under stridigheter i Skåne och avled följande sommar. Valdemar hade två döttrar, Ingeborg och Margareta och i det läget kunde endera väljas som tronföljare. Ingeborg var gift med Henrik Bödeln av Mecklenburg, son till Albrekt den store av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter (syster till Sveriges kung Magnus Eriksson). Den stormannaopposition som fanns i Sverige mot Håkan Magnusson förenade sig med Albrekt för att sätta dennes och Eufemia Eriksdotters andre son Albrekt av Mecklenburg på Sveriges tron. Under andra halvåret 1363 begav sig Valdemar Atterdag ut på en lång europeisk resa och hans förbundna Magnus och Håkan kunde därför inte vänta sig någon hjälp från Danmark. I november 1363 seglade en stor tysk armé till Sverige för ett överraskande angrepp mot folkungarna som lyckades. I februari 1364 kunde därför Albrekt hyllas som Sveriges kung på Mora stenar. De två folkungarna Magnus och Håkan hade kvar kontrollen över Norge och västra Sverige från vilket de riktade ett militärt angrepp mot östra Svealand men besegrades 1365 i slaget vid Gataskogen på gränsen mellan Västmanland och Uppland. Valdemar Atterdag gick till anfall 1366 och hade till en början stora framgångar. Han anfölls dock så småningom av mecklenburgska, holsteinska och hanseatiska trupper och tvingades sluta fred. 1371 tvingades Valdemar gå med på att göra sin dotterson Albrekt IV av Mecklenburg till dansk tronföljare. Magnus Eriksson fängslades i sex år fram till 1371 men frisläpptes sedan folkungarna lovat att de västsvenska områden som hölls som förläning av dem skulle överlämnas till Albrekt vid Magnus Erikssons död.Carlsson (1945), s. 33–36

Danmark och Norge i union När Magnus Eriksson avled 1374 överlämnades dock inte dessa områden och när Valdemar Atterdag avled i oktober 1375 blev inte Albrekt IV utnämnd till dansk kung. Istället ställde Håkan Magnusson upp en motkandidat, den egna sonen Olof. Håkan hade stöd av Danmarks mest inflytelserika stormän och vid ett riksmöte i Slagelse i maj 1376 blev Olof utnämnd till dansk regent. Samtidigt bestämdes att regeringen skulle utövas av dennes föräldrar, Håkan och hans hustru Margareta. Av betydelse var att både Håkan och Margareta befunnit sig i Danmark för att arbeta för sonens kandidatur men också att endast Margareta kunde anses representera den danska kungadynastien; hennes syster Ingeborg hade då avlidit. För att stärka sitt anspråk på tronen började hon kalla sig "Danmarks, Sveriges och Norges drottning" under tiden fram till valet av sonen som kung.Carlsson (1945), s. 37–38

Genom utnämningen av Olof hade det genom Danmarks och Norges förening uppkommit ett storvälde som inte bara innefattade de två länderna utan även andra territorier de behärskade som Skåne och Gotland. När Håkan avled 1380 blev Olof även kung av Norge men Margareta verkade som hans förmyndare. Den svenske kungen Albrekt av Mecklenburg satt inte overksam utan försökte under 1380–1384 erövra Skåne men fick nöja sig med södra Halland. Albrekts försök att förena Skåne och Sverige under en krona hade dessutom ett utbrett stöd bland den skånska adeln. Folkungarnas inflytande i Skåne försvagades också av det faktum att västra Skåne var förpantat till den tyska handelsfederationen Hansan sedan 1370. 1385 kom dock Olof Håkansson till Lund där han hyllades av skåningarna efter att ha bekräftat skåningarnas traditionella privilegier. Några veckor senare överlämnade hanseaterna sina borgar i västra Skåne till den danske kungen. På försommaren 1385 började Olof Håkansson använda titeln "sann arvinge till Sveriges rike" och hade därefter möjlighet att börja rusta för krig istället för försvar.Carlsson (1945), s. 38–42

Kriget mot Albrekt Albrekt av Mecklenburgs ställning som svensk kung hade med tiden försvagats. Till sin hjälp hade han inkallat tyskar att fungera som länsherrar och fogdar istället för den svenska aristokratin. En av de stormän som stött Albrekt och motarbetat folkungarna var Bo Jonsson (Grip), bland annat med förhoppningen att Albert skulle kunna återerövra Skåne från Valdemar Atterdag. Bo Jonsson var inte bara rikets drots utan dess störste jordägare. I april 1384 var han på väg till Skåne för att delta i fälttåget men i Vadstena gjorde han upp sitt testamente där han förklarade som sin sista vilja att alla hans förläningar i Finland och det egentliga Sverige efter hans död skulle förvaltas av åtta namngivna stormän för att på så vis förhindra att kung Albrekt skulle få kontroll över länen. Bo Jonssons mecklenburgska maka och hans barn utestängdes från all kontroll över länen. Hur förhållandet varit mellan Bo Jonsson och Albrekt de senare åren är inte känt; förmodligen har Albrekts oförmåga att erövra Skåne inte gynnat honom. När Bo Jonsson avled i augusti 1386 blev testamentet känt och Albrekt förklarade sig vara änkans och barnens förmyndare för att på så vis försöka kullkasta testamentet. Albrekt lyckades också ta kontroll över några fästen. I den inrikespolitiska kris som uppkom i Sverige sökte nu de svenska stormännen stöd hos Margareta. Några av dessa träffade Olof och Margareta i Skåne på sommaren 1387.Carlsson (1945), s. 42–48

miniatyr|stående|Margareta (gravyr av H.P. Hansen). Margareta uppehöll sig i Ystad när Olof hastigt blev svårt sjuk i feber och avled på Falsterbo slott den 3 augusti 1387. Margareta såg dock snabbt till att hon hyllades som Danmarks regent, först vid en sorgemässa i Lund den 10 augusti, därefter på landsting i Ringsted, Fyens landsting i Odense och troligen även vid det jylländska landstinget i Viborg. Margareta reste också till Norge där hon i februari 1388 hyllades som Norges regent vid ett herremöte i Oslo. Efter besöket i Norge träffade hon Bo Jonssons testamentsexekutorer i Dalaborg. Genom Dalaborgstraktaten erkändes Margareta som Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde" av den församlade aristokratin. De lovade att ställa de svenska slottslänen till hennes förfogande och att ge henne militärt stöd att erövra makten från kung Albrekt.Carlsson (1945), s. 48–51

Kung Albrekt satt inte passiv när oppositionen mot honom växte i styrka. På sensommaren 1388 reste han till Mecklenburg för att samla en betydande styrka av legotrupper. Albrekt och hans legotrupper var tillbaka runt nyåret 1388/1389 efter att ha landstigit i Kalmar. På hösten 1388 hade oppositionens styrkor belägrat Axevalla hus utanför Skara och Albrekts trupper marscherade via Jönköping för att undsätta Axevalla. Albrekts trupper var troligen helt hästburna, välrustade och hade åtminstone en kärna av stridsvant kavalleri. Margaretas och Albrekts trupper möttes nära Åsle kyrkby en mil öster om Falköping. Slaget vid Åsle blev både en militär och politisk seger för Margareta när både Albrekt och hans son Erik kunde tillfångatas.Larsson (1997), s. 39–40

De dansk-svenska styrkorna kunde snabbt ta kontroll över de slott som var i mecklenburgarnas händer, däribland Kalmar slott.Larsson (1997), s. 42 Margareta agerade också snabbt vad gäller tronföljden; vid midsommar 1389 samlades ett stort herremöte i Helsingborg där Margareta presenterade tronföljaren Erik av Pommern, son till Margaretas systerdotter Maria. Där erkändes han av de norska representanterna som Norges arvkonung, ehuru med Margareta som hans förmyndare så länge han var minderårig. Vad gäller Eriks ställning i Danmark och Sverige dröjde det flera år; Erik valdes till Danmarks kung vid ett landsting i Viborg på nyåret 1396 och för Sveriges del hyllades han på Mora stenar som Sveriges kung den 23 juli 1396.Carlsson (1945), s. 58–60

Nyköpings recess

Margareta och Erik träffade det svenska riksrådet i Nyköping i september samma år, 1396. Det viktigaste beslutet var om en reduktion av alla kronogods som överförts till aristokratin och frälset under Albrekt av Mecklenburgs tid som kung, såvida inte kronan beviljade undantag. De som hade blivit frälse under perioden skulle förlora denna status. Mötet beslutade också att alla fästen och slott som uppförts under denna tid skulle rivas om inte kronan beslutade annat. Margareta fick i morgongåva Östergötland och Skara biskopsdöme, Rumlaborgs slott och län med Jönköping, Västerås slott och stad med Norbohärad och Dalarna.