miniatyr|stående|Ätten Bildts heraldiska vapen. Nils Daniel Carl Bildt , född 15 juli 1949 i Halmstads församling, Hallands län, är en svensk politiker (moderat) och diplomat. Han var riksdagsledamot 1979–2001, partiledare för Moderata samlingspartiet 1986–1999, Sveriges statsminister 1991–1994 samt utrikesminister 2006–2014 i regeringen Reinfeldt.
Bildt var 1995 EU:s medlare i Jugoslaviska krigen, och därefter EU:s höga representant för Bosnien och Hercegovina 1995–1997.
Biografi Carl Bildt föddes i Halmstad i Hallands län och växte upp där och senare på Östermalm i Stockholm. Han är son till byrådirektör Daniel Bildt (1920–2010) och förbundssekreterare Kerstin Andersson-Alwå (1922–2010).Född 1922 i Snöstorp i Hallands län. Källa: Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003 Hans enda syskon Nils Bildt föddes 1952. Bildt tillhör en uradlig ätt (Bildt) med rötter i norsk och dansk medeltid. Carl Bildt är sonson till överste Nils Bildt, sonsons son till general Knut Gillis Bildt och sonsons sonson till statsministern och riksmarskalken, friherre Gillis Bildt.Isaksson (1994), s. 57
Bildt studerade under gymnasietiden på Östra Real i Stockholm. I samband med en landsomfattande lärarstrejk 1966 gjorde han sitt första TV-framträdande. Bildt, som var ordförande i skolans elevråd, bidrog till att elevledd undervisning kunde organiseras under delar av strejken. Bildt var under samma tid styrelseledamot i Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO).
Bildt var gift 1974–1975 med Kerstin Zetterberg och 1984–1997 med Mia Bohman Bildt, dotter till den tidigare moderatledaren Gösta Bohman.Isaksson (1994), s. 66–68 Sedan den 18 oktober 1998 är han gift med Anna Maria Corazza Bildt. Han har tre barn: Gunnel (född 1989), Nils (född 1991) samt Gustaf (född 2004). Han har en gemensam svägerska, Marita Bildt, med Ulf Kristersson.
Politisk karriär Bildt tog studentexamen 1968 på Östra Real och blev samma år medlem i Högerpartiet. Han gjorde värnplikt som handräckningsvärnpliktig personalassistent vid Försvarsstaben. Han studerade sedan vid Stockholms universitet där han var politisk sekreterare i föreningen Högerstudenterna och aktiv i studentkårspartiet Opposition '68. Han blev vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1971 och ordförande 1973.Isaksson (1994), s. 58–61 Bildt fullföljde aldrig sina universitetsstudier till en akademisk examen. Åren 1973–1976 var han redaktör för tidningen Svensk Linje.
Bildt var 1973–1976 även politisk sekreterare i Moderata samlingspartiet och arbetade nära partiledaren Gösta Bohman. Han nämndes redan vid denna tid som en möjlig blivande partiledareTobisson (2009), s. 190 och deltog i arbetet med att forma programmet för den nya regeringen hösten 1976.Tobisson (2009), s. 219 Åren 1976–1978 var han regeringens sakkunnige i frågor för samordningsuppgifter och 1979–1981 statssekreterare i regeringens samordningskanslier. Han invaldes i riksdagen för Stockholms kommuns valkrets 1979 och kom där att bli sitt partis utrikes- och säkerhetspolitiska expert.
Under en resa till USA 1983 kom Bildt att diskutera säkerhetspolitiska frågor med bland andra företrädare för CIA. Resan ledde till hård kritik från statsminister Olof Palme. Bildt hade nyligen varit ledamot i den parlamentariska Ubåtsskyddskommissionen och Sverige var vid tillfället involverat i en diplomatisk notväxling med Sovjetunionen angående kommissionens slutsatser. Palme menade att resan var olämplig därför att den kunde användas av Sovjet för att ifrågasätta vems ärenden Sverige gick. Bildt ansåg att hans handlande var korrekt och försvarade sitt agerande med stöd av sitt parti. Händelsen fick stor publicitet och medförde att Bildt för första gången hamnade i offentlighetens ljus.
Första partiledartiden, 1986–1991 Bildt utnämndes till partiledare för Moderata samlingspartiet 1986. Under oppositionsåren 1986 till 1991 var han även Moderaternas gruppledare i riksdagen. Under den första tiden som partiledare var han ifrågasatt och i valet 1988 backade Moderaterna, men förblev största borgerliga parti. Under partiledartiden kom Bildts popularitet allt eftersom att öka och han ansågs, av såväl meningsmotståndare som partikamrater, vara en skicklig strateg.
Ämbetstiden som Sveriges statsminister 1991–1994
Efter valet 1991 kunde Bildt i oktober 1991 bilda en fyrpartiregering tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet. Regeringen liberaliserade regelverk, sålde statliga företag och startade byggandet av Öresundsbron. Regeringen inledde och slutförde även förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU). Bildt verkade energiskt för svensk anslutning till EU, och undertecknade vid det europeiska toppmötet på Korfu i Grekland den 23 juni 1994 fördraget om Sveriges anslutning.
Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, som till stor del berodde på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, vållade svåra problem. Hösten 1992 förhandlade regeringen Bildt fram flera krispaket tillsammans med det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, men trots detta tvingades man kort därefter att överge den fasta kronkursen.
Bildt tog initiativ till flera IT-satsningar som har varit viktiga för digitaliseringen av Sverige. Som statsminister 1994 skickade han ett historiskt mejl till USA:s president Bill Clinton. Detta var första gången som två regeringschefer skrev e-post till varandra. Samma år var Bildt även initiativtagare till IT-kommissionen, som regeringen bildade för att stimulera den nya informationstekniken och där Bildt själv blev ordförande, samt till starten för KK-stiftelsen, som hade i uppdrag att sprida tekniken i skolan.
Efter det borgerliga valnederlaget 1994 avgick regeringen, och Bildt avslutade sin tid som Sveriges statsminister 7 oktober 1994 och efterträddes av socialdemokraten Ingvar Carlsson, som han själv efterträtt tre år tidigare.
Sista partiledaråren, 1994–1999 Efter valnederlaget 1994 arbetade Bildt internationellt som EU:s medlare i de jugoslaviska krigen (se nedan) samtidigt som han stannade kvar på sin post som Moderaternas partiledare. Partiledarskapet sköttes under en tid i praktiken av bland andra förste vice partiledaren tillika gruppledaren i riksdagen Lars Tobisson, partisekreteraren Gunnar Hökmark och andra vice partiledaren Gun Hellsvik.Tobisson (2009), s. 465–466
Under valrörelsen 1998 tryckte Bildt tungt på IT-frågor. Han lanserade parollen "Bredband åt alla", en parafras på 1970-talets slagord "Ropen skalla, daghem åt alla". Efter ytterligare ett valnederlag avgick Bildt som partiledare i september 1999. Han efterträddes av den tidigare skatteministern Bo Lundgren.
Medlare och hög representant i Bosnien och Hercegovina I juni 1995 utsågs Bildt till EU:s medlare i jugoslaviska krigen. Han var i den egenskapen en av tre ordförande för fredskonferensen för Bosnien-Hercegovina på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio den 1–21 november 1995 (hans med-ordförande var Richard Holbrooke som representerade USA och Igor Ivanov från Ryssland). Konferensen ledde fram till ett fredsavtal känt som Daytonavtalet.
Efter fredsavtalets formella undertecknande i Paris den 14 december 1995 utsågs Bildt till den förste innehavaren av posten som hög representant, High Representative, och chef för Office of the High Representative, den internationella myndighet som inrättades i Bosnien och Hercegovina för att leda det politiska och civila genomförandet av avtalet. Han återkom 1997 till Sverige för att driva valrörelse 1998, men då de borgerliga inte lyckades återta regeringsmakten avgick han som partiordförande i augusti 1999. Han hade då utsetts till FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda ombud (special representative) på Balkan och fortsatte i den befattningen till och med 2001. I egenskap av internationell diplomat blev han erbjuden att hålla The Tanner Lecture on Human Values, vilken han gav vid Cambridge University i mars 2005: Peace after War: our Experience, där han presenterade sju ”läxor” om hur man bygger upp en stat efter en väpnad konflikt. År 1998 utkom han med en bok om sina erfarenheter i Balkan: Peace Journey: The Struggle for Peace in Bosnia.
Carl Bildt har kritiserats för sin roll som medlare i Bosnienkriget. Bland annat har han som statsminister anklagats för likgiltighet inför den etniska rensning och folkmord som begåtts av bosnienserbiska styrkor mot muslimska och kroatiska civila.Dilsa Demirbag-Sten, Oförebildtlig, Expressen, 16 oktober 2006. Bildt motsatte sig varje militär intervention och kritiserade den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher år 1993 för att hon krävde Nato-ingripande mot de bosnienserbiska styrkorna. Sunday Times kallade Bildts och många EU-ledares handfallenhet inför det pågående folkmordet för "skamligt".
Efter Bildts utnämning till EU:s särskilda sändebud till Jugoslavien riktade Tom Warrick från Coalition for International Justice skarp kritik mot Bildt som beskrevs som "farligt felunderrättad om sin egen arbetsbeskrivning" och i stort sett okunnig om regionen. The New York Times kritiserade Bildt för en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där över 8 000 bosniaker dödades, och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om att acceptera serbiska påståenden om gott uppförande utan bevis och se mellan fingrarna gällande angrepp mot civila.Mr. Bildt's Responsibility in Bosnia, The New York Times, 17 december 1995 Flera länder kritiserade Bildt för att ha varit ineffektiv och alltför nära knuten till serberna i Bosnien och Serbien. Brittiske historikern Marko Attila Hoare anklagade Bildt för att ha tonat ner antalet dödsoffer för massakern i Srebrenica och ignorerat serbiska krigsbrott.Swedish foreign minister Carl Bildt denies over half the Srebrenica massacre Marko Attila Hoare Bildt kritiserades också för att inte ha nämnt massakern i Srebrenica under ett lunchmöte den 15 juli 1995 i Belgrad med den serbiske presidenten Slobodan Milošević och befälhavaren för den bosnienserbiska armén, Ratko Mladić, trots att han hade fått rapporter om den pågående massakern.
Ämbetstiden som Sveriges utrikesminister 2006–2014 miniatyr|Carl Bildt som utrikesminister, januari 2008. Bildt inträdde i regeringen Reinfeldt som utrikesminister den 6 oktober 2006. Han kritiserades av oppositionen som menade att Bildts handlande som utrikesminister riskerade att styras av de privata affärsintressen han hade, bland annat i Ryssland och Sudan via aktier och optioner i företagen Lundin Petroleum och Vostok Nafta. Bildt tillbakavisade kritiken och sålde under det första halvåret som utrikesminister sina aktier i företagen. Bildt kritiserades också för sin medverkan i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, en internationell organisation med nära band till Bush-administrationen som verkat för invasionen av Irak 2003.Bildt in hot water over Iraq war lobbying , The Local, 23 februari 2007.Vad Carl Bildt gjort för kriget , Aftonbladet, 27 oktober 2006.
Som utrikesminister stöttade Bildt Israels självständighet och rätt att försvara sig mot angrepp, samtidigt som han kritiserade landets ockupations- och bosättningspolitik och försvarade palestiniernas rätt till ett internationellt erkänt hemland. Han framförde också upprepade gånger att isoleringspolitiken mot Gazaremsan måste brytas så att området kan överleva på handel och normal affärsverksamhet i stället för bistånd. Han fördömde både palestinska raketangrepp mot Israel från Gaza och israeliska bombningar av Gazas civila näringsliv samt det israeliska förbudet mot civil import till området.
vänster|miniatyr|Bildt vid ett möte med USA:s utrikesminister Hillary Clinton, 2011.