Populistperioden (portugisiska: República Populista) även kallad Fjärde brasilianska republiken var perioden mellan 1946 och 1964 i Brasiliens politiska historia. Den var en demokratisk fas mellan de auktoritära regimerna Estado Novo och militärdiktaturen. Perioden började när Eurico Gaspar Dutra valdes till president och slutade med militärkuppen 1964.

Under denna tid hade Brasilien ett demokratiskt styrelseskick med flera politiska partier, regelbundna och konkurrensutsatta presidentval och återkommande politiska kriser. Flera politiska ledare sökte stöd hos breda grupper i befolkningen och lät staten spela en aktiv roll i ekonomin.

Perioden omfattade bland annat Getúlio Vargas andra presidentskap, Juscelino Kubitscheks utvecklingspolitik och de politiska konflikterna under João Goularts regering.

Politiskt system Populistperioden började efter att Estado Novo-regimen föll 1945 och president Getúlio Vargas avsattes av militären. Därefter följde en övergång till civilt styre och Eurico Gaspar Dutra vann presidentvalet samma år.

Under den politiska liberaliseringen tillät man åter politiska partier, pressfriheten återinfördes och en konstituerande församling kallades in för att ta fram en ny demokratisk författning.

Konstitutionen från 1946 återinförde demokratiska institutioner med maktdelning mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. Presidenten valdes i direkta val, och ett flerpartisystem utvecklades där särskilt tre partier kom att dominera politiken:

Partido Social Democrático (PSD), socialdemokratiska partiet Partido Trabalhista Brasileiro (PTB), brasilianska arbetarpartiet União Democrática Nacional (UDN), nationella demokratiska unionen

Samtidigt förbjöds kommunistpartiet.

I utrikespolitiken bröt Brasilien de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen 1947 och närmade sig istället USA. Utvecklingen påverkades av det kalla kriget, där rädsla för kommunistiskt inflytande bidrog till ökad politisk polarisering och stärkte konservativa och militära aktörers inflytande i politiken.

Militären hade ett betydande politiskt inflytande under perioden och konflikter mellan regering, kongress och opposition bidrog till återkommande instabilitet.

Vargas återkomst (1951–1954) Getúlio Vargas återvände till makten efter att ha vunnit presidentvalet 1950 med klar marginal. Hans regering betonade ekonomisk nationalism, statlig inblandning i ekonomin och socialpolitik riktad mot arbetarklassen. Under denna tid bildades det statliga oljebolaget Petrobras, och regeringen försökte stärka arbetsrätten och lönepolitiken.

Ekonomiska problem (inflation och brist på varor) och anklagelser om korruption ökade motståndet mot Vargas och regeringen, särskilt från konservativa grupper och delar av militären. Krisen fördjupades efter attentatet mot oppositionspolitikern Carlos Lacerda 1954, vilket kopplades till personer nära Vargas och kraftigt ökade trycket på honom att avgå. Efter en djup politisk kris begick Vargas självmord i augusti 1954.

Övergångsperioden (1954–1956) Efter Getúlio Vargas död i augusti 1954 tillträdde vicepresidenten João Café Filho som president. Den nya regeringen förde en mer ekonomiskt ortodox politik med fokus på att bekämpa inflationen och stabilisera ekonomin. Perioden präglades samtidigt av politisk osäkerhet och ökande motsättningar mellan olika civila grupper och delar av militären.

I presidentvalet 1955 vann Juscelino Kubitschek, men delar av oppositionen och militären försökte förhindra att han tillträdde.

I november 1955 lämnade Café Filho tillfälligt presidentposten av hälsoskäl, varpå deputeradekammarens talman Carlos Luz övertog presidentskapet. Luz satt som interimspresident i tre dagar, men avsattes den 11 november genom en militär motaktion ledd av krigsministern Henrique Teixeira Lott, som ville säkerställa att valresultatet respekterades och den konstitutionella ordningen upprätthölls. Efter Luz avsättning utsågs senatens talman Nereu Ramos till interimspresident. Under Ramos ledning stabiliserades situationen, och i januari 1956 kunde Kubitschek tillträda som president enligt valresultatet.

Utvecklingspolitik och stabilitet (1956–1961) Juscelino Kubitscheks regering satsade på snabb ekonomisk utveckling och industrialisering. Genom programmet Plano de Metas, sammanfattat i slagordet ”50 års utveckling på 5 år”, prioriterade regeringen investeringar i industri, energi, transporter, annan infrastruktur och livsmedelsproduktion.

Staten satsade stora resurser på den ekonomiska tillväxten, särskilt inom bilindustri och tung industri. Nya fabriker byggdes, vägar och kraftverk anlades och produktionen av konsumtionsvaror ökade. Därmed gick ekonomin gradvis från att främst bygga på jordbruk till att i större utsträckning domineras av industriproduktion.

Den mest uppmärksammade satsningen var byggandet av den nya huvudstaden Brasília, som invigdes 1960. Planer på att flytta huvudstaden till inlandet fanns redan i konstitutionen från 1891. Syftet var att främja utvecklingen utanför kustområdena och stärka statens närvaro i inlandet. Bygget krävde stora resurser och lockade tiotusentals arbetare, vilket bidrog till ökad inflyttning och ekonomisk aktivitet. Samtidigt investerade regeringen kraftigt i vägar för att knyta samman den nya huvudstaden med resten av landet samt i energiproduktion för att stödja den växande industrin.

Under perioden flyttade många från landsbygden till städerna, konsumtionen ökade och en större urban medelklass växte fram. Relativ politisk stabilitet och framtidstro präglade perioden men de stora investeringarna ledde till inflation, växande statsskuld och ekonomisk obalans.

Politisk kris och polarisering (1961–1964) President Jânio Quadros lade 1961 fram ett radikalt reformpaket som röstades ner av den konservativt dominerade kongressen. Därefter avgick han oväntat.

I väntan på vicepresident João Goulart som var på resa tog Pascoal Ranieri Mazilli över som interimspresident. När vicepresidenten skulle tillträda motsatte sig delar av militären detta med hänvisning till påstådda kommunistkopplingar. Legalitetskampanjen, ledd av Leonel Brizola, resulterade i en kompromiss där Brasilien tillfälligt införde ett parlamentariskt system.

Goulart tillträdde som statschef med begränsade befogenheter, medan regeringsmakten låg hos en premiärminister. Efter en folkomröstning 1963 återinförde landet presidentstyre och Goulart fick fulla befogenheter.

Därefter försökte Goulart genomföra omfattande reformer, reformas de base, bland annat inom jordbruk och utbildning samt genom ökad statlig kontroll över strategiska sektorer. Reformprogrammet mötte starkt motstånd från konservativa grupper, delar av näringslivet och militären. Samtidigt ökade strejker, politiska mobiliseringar och social oro, vilket bidrog till en fördjupad politisk polarisering.

Militärkuppen 1964 Militärkuppen inleddes den 31 mars 1964, då militära förband gjorde uppror mot regeringen och João Goulart avsattes kort därefter. Kongressen förklarade presidentposten vakant och militären tog successivt kontroll över statsapparaten. Pascoal Ranieri Mazilli tog igen över som interimspresident.

Kuppen markerade slutet på den demokratiska populistperioden och början på militärdiktaturen som varade till 1985.

Karaktär och historisk betydelse Populistperioden förenade demokratiska institutioner med starkt personcentrerad politik och omfattande statlig inblandning i ekonomin. Perioden innebar snabb industrialisering, urbanisering och ökad politisk mobilisering, men också ekonomiska obalanser och växande sociala konflikter.

Den tilltagande polariseringen mellan reformförespråkare och konservativa grupper bidrog till militärens maktövertagande 1964 och avslutade den demokratiska perioden.

Bilder

Källor

Externa länkar

Kategori:Brasiliens politiska historia Kategori:Populism