miniatyr|Jenny Lind porträtterad av Julius Ludwig Asher. miniatyr|Porträtt av sångerskan Jenny Lind av Eduard Magnus (1846), Alte Nationalgalerie. Jenny Lind, egentligen Johanna Maria Lind, efter giftermålet Jenny Lind-Goldschmidt, född 6 oktober 1820 i Klara församling i Stockholm, död 2 november 1887 i Wynd’s Point nära Little Malvern i Worcestershire i Storbritannien, var en svensk operasångerska (sopran), hovsångerska 1840. Hon var Kammersängerin vid det habsburgska hovet i Wien.
Lind fick sin musikaliska utbildning vid Adolf Fredrik Lindblads musikskola i Stockholm. Hon turnerade mycket, bland annat i flera europeiska länder. I det som nu kallas för Tyskland träffade hon bland annat Felix Mendelssohn som skrev ett oratorium för hennes röst. I England kom drottning Viktoria till hennes konserter och historien säger att det var hon som gav henne ett smycke med en näktergal som var smyckad med rubiner och smaragder. Lind kontaktades snart av P.T. Barnum som rest till England för att försöka engagera henne. Till en början var Lind tveksam men accepterade när det garanterade gaget var 150 000 dollar för 150 konserter. Hon skulle även få en bonus på merförsäljning. Hon anlände till New York i september 1850. Mottagandet var fantastiskt. Impressarion P.T. Barnum hade engagerat tusentals personer, bland annat New Yorks brandmän, och lanserade Lind som ”The Swedish Nightingale”, ”Den svenska näktergalen”. H.C. Andersens Näktergalen anses vara skriven som en hyllning till Lind – Andersen var förälskad i henne och friade till henne flera gånger, men hon avböjde alltid.
Den första konserten i USA hölls i Castle Garden, som rymde cirka 6 000 personer. Vinsten från konserten blev stor; Linds andel utöver hennes gage blev över 10 000 dollar. Hon skänkte det mesta till välgörenhet. Efter New York skulle hon resa till Boston några dagar senare. Arrangören P.T. Barnum auktionerade ut biljetter till den följande konserten i Boston. Den dyraste biljetten till denna konsert ropades in för 625 dollar, motsvarande flera årslöner. P.T. Barnum arrangerade sedan 150 konserter, men Lind medverkade inte vid alla. En ganska okänd del av hennes verksamhet var att hon reste till Kuba. Hon höll där först en konsert som blev utbuad av publiken, men gjorde ytterligare en konsert som blev en framgång.
Lind gifte sig 1852 i USA med pianisten Otto Goldschmidt. Paret flyttade senare till England och hon dog i Worcestershire i England den 2 november 1887. Hennes minne finns bevarat genom en plakett i Poets' Corner i Westminster Abbey.
Biografi
Tidiga år Lind föddes i Klara församling i Stockholm som utomäktenskaplig dotter till bokhållaren Niclas Jonas Lind (1798–1858) och lärarinnan Anne-Marie Fellborg (1793–1856). Under sina första år var hon utackorderad till en klockarfamilj i Klockargården vid Eds kyrka i Upplands Väsbys kommun. Fadern har beskrivits som en ”godhjärtad slarver” utan förmåga att försörja varken sig eller andra, så det var Jenny Linds mor som fick hålla ihop hemmet. Hon levde på att undervisa små flickor, men de svåra förhållandena hade gjort henne bitter och retlig. Modern var skild men avstod av religiösa skäl från att gifta om sig innan den tidigare maken avlidit 1834. Jenny Lind var då fjorton år gammal.
När Lind var nio år gammal råkade en husjungfru till Fredrika Lundberg, premiärdansös vid Kungliga Operan, höra henne sjunga. Förundrad över flickans röst återvände tjänarinnan nästa dag tillsammans med Lundberg. De ordnade med en audition och hjälpte henne till en plats på Dramatens elevskola, varför hon tidigt uppträdde i en rad talroller. Teaterns sånglärare, Carl Magnus Crælius, uppmärksammade hennes sångröst. Enligt kontraktsbestämmelserna fick hon "på teaterns bekostnad föda, kläder och husrum jämte fri undervisning i sång, deklamation, dans och de kunskaper, som tillhöra ett bildat fruntimmers uppfostran och äro behövliga för teateryrket".
Lind var knappt mer än tio år gammal då hon fick uppmärksamhet i pressen för en barnroll med dans. Dagligt Allehanda skrev: ”Den lilla Jenny Lind spelar utmärkt väl – vi skulle nästan vilja säga för väl. En sådan dristighet och säkerhet i teatralisk aktion hos ett barn, en så fullkomlig frihet från all förlägenhet hos en liten flicka, som uppträder inför en publik av 1,200 personer, är ett undantag från naturens vanliga ordning.”
Genombrott Lind fick sångundervisning av Isaak Berg. Hon studerade även drama för Karolina Bock, och blev vid sidan av sin sång uppmärksammad även för sin skådespelarkonst. Hon hade ovanligt gott gehör. År 1837 sjöng hon i Lindblads Frondörerna. Den 7 mars 1838 uppträdde hon för första gången i en huvudroll, som Agathe i Friskytten, och gjorde succé. Efter detta firade hon den 7 mars som sin andra födelsedag.Svenska teatern: några anteckningar (1925) av Nils Personne, del VII, sidan 170. Även som Euryanthe, Pamina, Alice och Lucia gjorde hon succé och på konsertresor om somrarna, där hon helst stannade i Uppsala hos studenterna och Erik Gustaf Geijer, sjöng hon folkvisor.
Hon blev god vän med Geijer och andra samtida kulturpersonligheter som Atterbom, Fredrika Bremer och A. F. Lindblad. Hos den senare bodde hon under en period. Geijer skrev i början av 1840 att husfreden hemma hos paret Lindblad hotades då deras ”hus är belägrat av hennes beundrare, vilka nu utgöra hela allmänheten”. Mellan Jenny Lind och Lindblad uppstod också – trots en åldersskillnad på tjugo år – romantiska känslor, som kostade hans maka många bittra stunder. Känslan behärskades dock innan den hunnit grumla hemmets lycka.
Lind förblev blyg inför alla hyllningar. Malla Silfverstolpe, som också blev hennes goda vän, berättade från studenternas sångarhyllning för Jenny Lind vid vårfesten i Uppsala 1840: ”Hon var förlägen, ville ej visa sig men kom till mig och slöt sig till mig. Jag drog henne då till fönstret och sade: ’Stå här hos mig som hos en mamma!’ Hon besvarade då rörd deras hyllande hälsning.”
Hon utnämndes 1840 till hovsångerska av kronprins Oscar. År 1840 invaldes hon också som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien.
Internationell karriär Geijer var den bland Linds tidigare vänner som starkast uppmanade henne att resa utomlands för att studera vid internationellt ansedda musikcentrum. ”Han sparkade mig ut i den vida världen”, brukade hon säga. Efter en avskedskonsert reste hon 1841 till Paris för att fullborda sina studier hos Manuel Patricio Rodríguez García. Hon mottogs ganska kallt av den berömde sångläraren, som rådde henne att inte sjunga en ton under sex veckor. När hon därefter kom tillbaka till García ansåg mästaren att hennes röst hade förbättrats så pass att det lönade sig att arbeta på att utveckla den, och han lovade ta hand om saken. Hon studerade därefter i tio månader för García. Hans arvode var drygt – 10 riksdaler banco i timmen – men sångerskan fick i gengäld kunskaper i så nödvändiga förutsättningar för att lyckas som de om andhämtningen, om röstbildningen, om den olika användningen av röstregistren och många andra tekniska enskildheter som hon tidigare hade svävat i fullständig okunnighet om.
Linds sångröst hade rik klang och utmärkta drillar. Enligt Luigi Lablache var varje ton som en pärla i de svåraste ruladerna och koloraturpassagerna. Hon ägnade mycket stor omsorg åt artikulationen på olika språk.
Hon provsjöng för Giacomo Meyerbeer på Stora operan i Paris 1842, men blev inte anställd. Nu längtade hon av hela sitt hjärta hem igen, från världsstadens "ytlighet, sensationslystnad och lättfärdiga liv". Med glädje accepterade hon därför på våren 1842 ett anbud om engagemang vid Kungliga Teatern i Stockholm med 1 800 riksdaler banco i fast lön för 50 föreställningar om året. I Stockholm uppträdde hon som Norma inför en jublande salong, där platserna sägs ha kostat upp till 10 riksdaler banco. Följande år sjöng hon i Finland och Danmark i gästspel i Åbo, Helsingfors och Köpenhamn. Hon spelade samma år Vingåkersflickan i Ett nationaldivertissement och Märtha i En majdag i Värend i Stockholm. Året därpå syntes hon som Valentine i Hugenotterna, Ninette i Skatan, Sömngångerskan, Grevinnan i Figaros bröllop, Armida, Anna Boleyn och Fiorilla i Turken i Italien.
Vid denna tid insåg Jenny Lind att hon stod inför en internationellt framgångsrik karriär, vilket gjorde att hon som många andra kvinnliga artister vid denna tid tog itu med frågan om sin juridiska omyndighet. Som ogift kvinna stod hon enligt lagen under förmynderskap livet ut. Enligt samtida praxis utövades inte förmynderskap förrän den ogifta kvinnan började hantera större summor pengar. Jenny Lind, som hade en komplicerad relation till sina föräldrar, såg då en anledning att lösa problemet. Många kvinnor i hennes situation ansökte om att bli myndigförklarade, medan andra istället ansökte om att ersätta sin förmyndare med en annan, som de samarbetade bättre med. Jenny Lind övertalade sin far - möjligen med pengar - att på hennes önskan avstå sitt förmynderskap till hovrättsråd Henrik Matthias Munthe 30 januari 1843, med vilken Jenny Lind hade ett gott och problemfritt samarbete.Franzén, Nils-Olof, 1916-1997. - Jenny Lind : en biografi / Nils-Olof Franzén.. - 1982. - . s. 75
Lind inspirerade både tonsättare och poeter som Lindblad och Erik Gustaf Geijer. Redan i Paris hade hon av Meyerbeer fått erbjudanden om arbete i Berlin som hon nu ägnade sig åt. Hon uppträdde som Norma 1844 och den enbart för henne komponerade Vielka (Ein Feldlager in Schlesien). Under ett besök i Stockholm 1845 spelade hon Marie i Regementets dotter. Redan samma år återvände hon till Tyskland, och därefter följde en mängd gästspel på tyska scener.
Snart var hennes anseende som den tidens största sångerska och skådespelerska orubbligt, och överallt där hon uppträdde sjöng hon för överfyllda hus. Ofta måste polisen ingripa för att hindra slagsmål om biljetter och platser.
Hon gästspelade därefter även i Köpenhamn och Wien, samt från 1847 i London och brittiska landsorten. En ”Jenny-Lindfeber” utbredde sig över hela England. När hon återkom till Stockholm mottogs hon som en drottning, och vid sitt besök i Köpenhamn hyllades hon i hänförda verser av både Oehlenschläger och H.C Andersen, som inte gjorde någon hemlighet av att han var upp över öronen förälskad i henne. I en självbiografisk skildring skrev Andersen: "Det födes icke på ett århundrade ännu en person så begåvad som hon, yttrade Mendelssohn, då han talade med mig om Jenny Lind, och hans ord uttryckte fullkomligt min egen övertygelse. Genom Jenny Lind lärde jag först känna det heliga i konsten. Genom henne lärde jag, att man måste glömma sig själv i den Högstes tjänst. Inga böcker, inga människor ha haft ett mer förädlande inflytande på mig som författare än Jenny Lind."
Sina växande inkomster använde Jenny Lind till att understödja unga konstnärer, och hon skänkte bort stora summor till välgörande stiftelser. Från den dag hon intog en plats på den europeiska skådebanan sjöng hon aldrig i Sverige för egen vinst. Hon vägrade att ta emot pengar från sina landsmän. Hela sitt gage för en serie uppträdanden på Kungliga Teatern i Stockholm under vintern 1847–48 anslog hon till en fond för grundande av en uppfostringsanstalt för medellösa barn med scenbegåvning.
Jenny Lind hade en mångårig relation till Kungliga institutet för döfstumma och blinda på Manilla, delvis genom sin förste sånglärare, hovsångaren Isaak Berg. Hans son, Albert Berg, var döv och elev vid institutet, vilket medförde att Lind vid flera tillfällen besökte anstalten och även bidrog ekonomiskt. Den 8 januari 1848 närvarade hon vid en högtidlighet på institutet som anordnades till ära för både den avgående direktören, grosshandlare Smerling, och för Jenny Lind själv. Den 18 mars samma år gav Demoiselle Jenny Lind å Kungliga Teatern Operan en föreställning av Friskytten, vars nettobehållning anslogs till inredande av en kyrkosal å öfvre Manilla.