Kirunasvenskarna kallas de svenskar, främst från Norrland, som emigrerade till Sovjetunionen under 1920- och 30-talen, även om inte alla som emigrerade kom från Kiruna eller endast emigrerade till Sovjetunionen.Kirunasvenskar var tidigare en mycket bred samlingsterm för kirunabor som emigrerade utomlands under tidigt 1900-tal. I Kirunas 100-årsbok, del II används begreppet "kirunasvenskar" om de kirunabor som bland annat emigrerade till Brasilien under tidigt 1910-tal. Namnet kom bland annat att användas av Utrikesdepartementet då en majoritet av emigranterna kom från Kiruna.
__TOC__
Historia De första svenskarna, en grupp på 30 personer, anlände till Karelen 1923. Denna grupp bestod av fabriksarbetare med familjer. Efter det anslöt personer från Kiruna där många var gruvarbetare och andra som trodde att det kommunistiska livet skulle förbättra människors villkor.
Forskning om kirunasvenskarnas öden Journalisten Kaa Eneberg hävdar att dessa svenska Sovjetemigranter var kommunister och värvades av det svenska kommunistpartiet. I en artikelserie i Dagens Nyheter publicerade hon för den svenska allmänheten tidigare okända uppgifter om dessa människor, som istället för att bli delaktiga i uppbyggnaden av ett kommunistiskt samhälle sändes till tvångsarbeten och även i flera fall avrättades. Få lyckades återvända till Sverige och om de gjorde det möttes de av stora svårigheter när de återvände hem till Kiruna.
Hennes och återvändarnas påståenden kritiseras av den svenska kommunistiska rörelsen, som hävdar att informationen kommer från en del ur en personakt på Säkerhetspolisen (Säpo) över en känd svensk kommunist. Detta är en muntlig, obekräftad och anonym källa som hävdar att en person värvat arbetare via det svenska kommunistpartiet på Sovjetunionens vägnar.
Vidare efterforskningar i kommunala arkiv – framförallt Kiruna kommuns arkiv – visar även att kommunistpartiets representanter inte heller här var drivande i att med kommunala medel stimulera människor att flytta till Sovjetunionen. Frågan om ett kommunalt resebidrag väcktes i Jukkasjärvis kommunalfullmäktige 1932 på begäran av Jukkasjärvi fattigvårdsstyrelse som under 1931 fått förfrågningar av enskilda privatpersoner och familjer om ekonomiskt bidrag för att resa till Sovjetunionen. Kommunalfullmäktiges beslut var att Fattigvårdsstyrelsen själva fattar beslut om sina egna medel varpå beslut fattades att införa resebidrag om 100 kr/vuxen och 50 kr/barn mot uppvisande av intyg om arbete i Sovjetunionen.
Dåtida exemplar av den kommunistiska dagstidningen Norrskensflamman visar även att förslag om att skicka arbetslösa kirunabor till Sovjetunionen väckts av socialdemokratiska företrädare såsom Karl Borin och att kommunistpartiet motsatte sig dessa förslag. Flera av dem som sökte detta kommunala resebidrag nekades bidrag på grund av att de redan hade arbete i Kiruna och det finns inga uppgifter som pekar på att en majoritet av dem som beviljades bidraget var medlemmar i eller sympatiserade med kommunistpartiet.
Även på andra håll i landet väcktes under tidigt 1930-tal i olika kommunala församlingar förslag om att med kommunala medel främja emigration till Sovjetunionen för arbetslösa och främst medlemmar i det svenska kommunistpartiet. Genomgående är att de som väckt förslagen var socialdemokratiska och ibland även borgerliga företrädare och att kommunisterna var tydliga i sitt avståndstagande till förslagen och dess intentioner. I kommunala arkiv från bland annat Västervik och Ytterån finns exempel på detta. Uppgifter finns om att liknande initiativ av ledande socialdemokrater även togs i Piteå i Norrbotten. Därmed ifrågasätts också stora delar av de slutsatser journalisten Kaa Eneberg dragit i sina artiklar och böcker om kirunasvenskarna av den nya forskningen. Inte minst ifrågasätts den skuld till emigranterna, deras familjer och efterlevande som de svenska kommunisterna och det svenska kommunistpartiet – idag Vänsterpartiet – påstås ha och som under senare tid även använts som ett slagträ i debatten.
Författaren Bengt Pohjanen intervjuade Alice Eriksson-Kalla och skrev en krönika i Dagens nyheter (”Det bultade på dörren till dödens barack”: Dagens Nyheter, 24.11.1998), i Bonniers Litterära Magasin (”Norrbottniskt gråtkväde”: Bonniers Litterära Magasin, Årgång 67 Nr 2/98, ss. 39 ff. 1998.), dokumentärromanen Helvetets bakre vägg (1999) samt boken Kirunasvenskarna (Barents Publisher,2016). Bengt Pohjanen har även dramatiserat sina verk och har en inspelad samling intervjuer med Alice Eriksson-Kalla.
Kaa Eneberg, journalist och författare, har skrivit de bägge böckerna Tvingade till tystnad (2000) och Förnekelsens barn (2003) i ämnet efter gensvaret på en artikelserie i Dagens Nyheter. Både artikelserien, tv-programmen och böckerna väckte stort uppseende eftersom detta var för flertalet svenskar helt okända uppgifter. Samtidigt så trädde anhöriga till drabbade fram och berättade de historier de upplevt att de alltid måst förtiga för Kommunistpartiets skull och för sin egen skull. Hennes slutsatser utifrån intervjuer med återvända emigranter och deras anhöriga och efterlevande, källsökning och dokumentation, besök i det forna Sovjetunionen hos överlevande är att det Svenska Kommunistpartiet, särskilt i norra Sverige, bedrev en oerhört aggressiv kampanj för att få så många svenska kommunister och arbetare som möjligt, att emigrera till det unga Sovjetunionen. Där skulle de få arbete och olika förmåner, till skillnad från i Sverige där livet var bistert i Partiets ögon.
Eneberg intervjuade också partiföreträdare, i olika generationer, och deltog i resor till forna Sovjetunionen tillsammans med företrädare och medlemmar för kommunistpartiet i Norrbotten. Hennes målsättning var att utreda och gå till botten med frågan om det hela verkligen var sant.
Mot hennes slutsatser kan anföras, att det i artiklarna, TV-programmen och böckerna framgår att hon tar parti för emigranterna. Detta har hon försökt att vikta genom att låta hela intervjuerna med partiledarna för Kommunistpartiet stå obeskurna i böckerna.
År 2005 lade forskaren Anders Gustafsson vid Södertörns högskola i Stockholm fram sin rapport om de svenska Sovjetemigranterna med medel från Stiftelsen Vänsterpartiet. Rapport innehåller i sedvanlig ordning akademisk fotnoter och källhänvisningar. Han har studerat alla protokoll för Sveriges kommunistiska partis centralkommitté från tidigt 1920-tal till sent 1930-tal. Syftet var att däri undersöka och få svar på hur kommunistpartiet hade agerat då det svarade på de nästan dagliga förfrågningar om ekonomisk och praktisk hjälp att emigrera till Sovjetunionen. I protokollen visas genomgående att inte bara tidiga företrädare för SKP såsom Fredrik Ström utan också den senare Sven Linderot utan undantag nekade denna hjälp. Istället uppmanade de alla kommunister och partisympatisörer att stanna i Sverige för att kämpa för en egen socialistisk republik.
Gustafssons målsättning var att utifrån sin studie av protokollen få svar på frågan om i vilken utsträckning Sveriges kommunistiska parti kan anses ha en del i emigrationen och vilka slutsatser som kan dras utifrån denna protokollstudie samt också utifrån dessa uppgifter kunna bedöma vilka övergripande orsaker som kan antas ha utgjort grunden för människors vilja att flytta till Sovjetunionen. De orsaker Gustafsson antar och särskilt lyfter fram är den då världsomspännande massarbetslösheten under perioden ifråga, ett hårdnande politiskt klimat, mörka framtidsutsikter för arbetslösa och stora familjer, och menar att i huvudsak var detta anledningarna till den så kallade "ryssfebern".
Mot dessa antagande kan anföras att massarbetslösheten inte drabbade Sverige förrän mot slutet av 1920- och det tidiga 1930-talet. Familjepolitiken i Sverige började utvecklas i mitten på 1930-talet i enlighet med slutsatserna i paret Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934). År 1938 avskaffades också Lex Hinke, det vill säga 1911 års förbud mot att informera om preventivmedel.
Oavsett vilka anledningar emigranterna till Sovjetunionen under 1920- och 1930-talen hade, var det inte det paradis som det ibland omtalades som i kommunistiska tidskrifter. För de allra flesta innebar det ett liv i fortsatt hårt arbete med knapp tillgång på olika livsnödvändiga resurser, framför allt mat, särskilt under hungersnöden i Sovjetunionen 1932–1933. Forskningen visar inte entydigt hur många som avrättades men säkerställt är att ett antal av de som idag kallas för kirunasvenskar fängslades och mördades under Stalins stora utrensningsaktioner 1936–1937.
Signe Kaskela utvandrade till Ryssland 1932, och det dröjde 24 år innan hon slapp ur den ryska fångenskapen och fick återvända till Sverige. I boken Under Stalins diktatur berättar hon om fattigdom och skräck under Stalins masshäktningar när bland annat hennes make och många vänner försvann.
Kirunasvenskarna blev åter aktuella under hösten 2004 i samband med Uppdrag gransknings TV-reportage om Lars Ohly.
Den sista av kirunasvenskarna avled 2019 vid 94 års ålder.SVT 4 februari 2019Svenska Dagbladet 6 februari 2019
Avrättade kirunasvenskar Bland de på svenska UD registrerade svenska medborgare, som utvandrade till Sovjet anklagades flera där för allvarliga brott och avrättades i sitt nya hemland under Josef Stalins ledning av Sovjetunionen.
Alexandrov, Grigorij, naturaliserad svensk född 1886 i Viborg. Avrättad för spioneri 1938 i Moskva. Kom till Sverige 1910 genom sitt första gifte med Nora Hedblom-Nerman. Han fick anställning som sekreterare hos Aleksandra Kollontaj och var aktiv i den socialdemokratiska rörelsen. Utvisades från Sverige på oklara grunder, eventuellt spioneri, trots att han var svensk medborgare. Hustrun Nora gifte om sig med Ture Nerman, medan Alexadrov själv gifte om sig med Hulda Pettersson från Jämtland. Paret Alexandrov-Pettersson emigrerade 1928. Paret fick ett barn men maken/fadern övergav fru och dotter för en tredje partner. 1937 greps han för svensk-norskt spioneri och avrättades året därpå. Eftersom han inte formellt skilts från Hulda så dömdes hon till åtta år i arbetsläger "som hustru till en spion". Hela familjen rehabiliterades 1955 då avrättningen och bestraffningen av familjen var ett utslag av den terror folket i Sovjet utsattes för under Josef Stalins ledning.
Bauer, J. Vilhelm George, född i Stockholm 1868. Osäkert om han var av svensk eller tysk nationalitet. Utbildade möbelsnickare, vilket yrke han utövade i Leningrad. Han arresterades 26 oktober 1937, dömdes till döden och avrättades den 8 december 1937. Brotten han dömdes för var mot § 58:6 Spionage, insamling och spridning av statshemligheter till utlandet eller kontrarevolutionär verksamhet, § 58:10 Kontrarevolutionär propaganda och agitation mot Sovjetunionen, samt spridning, produktion och innehav av sådant material och slutligen för brott mot § 58:11 Delaktighet i brott eller deltagande i kontrarevolutionära organisationer.
Birger, Valdemar J. , svensk medborgare född i Tallinn (Reval). Utbildad elektro-mekaniker och utövade sitt yrke i Leningrad. Aktiv kommunist från 1919. Birger arresterades i juni 1937 under misstanke om brott mot den sovjetiska brottsbalken (§58:7 "Skadlig verksamhet som drabbar handel eller produktion", §58: 8 "Terrorism mot person som representerar Sovjetunionen" och §58:11 "Delaktighet i brott eller deltagande i kontrarevolutionära organisationer"). Dom avkunnades den 30 november 1937 och han avrättades samma dag.