George Herman "Babe" Ruth, född den 6 februari 1895 i Baltimore i Maryland, död den 16 augusti 1948 i New York i delstaten New York, var en amerikansk professionell basebollspelare som spelade 22 säsonger i Major League Baseball (MLB) 1914–1935. Ruth var outfielder, men i början av karriären främst pitcher.
Ruth anses vara en av de bästa basebollspelarna genom alla tider och troligen den mest kända. Han inledde sin karriär som en duktig vänsterhänt pitcher för Boston Red Sox, men blev mest känd som en hårtslående outfielder för New York Yankees, dit han såldes inför 1920 års säsong. Försäljningen av Ruth gav långt senare upphov till legenden om att den hade inneburit att en förbannelse kallad The Curse of the Bambino (Ruth kallades ofta The Bambino) hade drabbat Red Sox. Klubben hade vunnit World Series fem gånger under perioden från och med 1903 till och med 1918, de tre sista av dessa med Ruth i laget, men vann sedan inte igen förrän 2004. Samtidigt firade Ruth stora triumfer med Yankees, som under hans 15 säsonger i klubben vann American League sju gånger och World Series fyra gånger. Hans många homeruns drog storpublik till Yankees matcher, bidrog till att göra baseboll ännu mer populärt bland den amerikanska allmänheten och var en bidragande orsak till övergången till en ny era i MLB kallad the live-ball era (i motsats till den föregående eran kallad the dead-ball era), med fler homeruns och över huvud taget fler poäng i matcherna. Ruths 54 homeruns under 1920, hans första säsong för Yankees, innebar nästan en fördubbling av hans eget MLB-rekord på 29 homeruns, satt föregående säsong. Han förbättrade sedan rekordet ytterligare med 59 homeruns 1921 och 60 homeruns 1927. Det sistnämnda rekordet stod sig till 1961, då Roger Maris slog 61 homeruns. Ruths sista säsong för Yankees var 1934 och efter en säsong för Boston Braves 1935 avslutade han sin magnifika karriär.
Ruth satte under sin karriär otaliga MLB-rekord. Förutom de ovan nämnda märks hans karriärrekord i homeruns (714), RBI:s (inslagna poäng) (2 213 eller 2 214 beroende på källa), walks (2 062), slugging % (0,690) och on-base plus slugging (OPS) (1,164), samt hans säsongsrekord i total bases (457) och extra-base hits (119) under 1921 års säsong; de två sistnämnda rekorden gäller än i dag (2024). Under tolv olika säsonger hade han flest homeruns i sin liga, också det ett rekord som inte har blivit slaget.
Ruth vann American League Award, priset till ligans bästa spelare, 1923 (man kunde bara få det priset en gång) och togs ut till de två första all star-matcherna i MLB:s historia 1933–1934. Han valdes 1936, som en av de första fem spelarna någonsin, in i National Baseball Hall of Fame. Hans tröjnummer 3 pensionerades av Yankees 1948. 2018, 70 år efter sin död, erhöll han Presidentens frihetsmedalj, USA:s främsta civila utmärkelse.
Uppväxt miniatyr|vänster|Ruths födelsehus är numera museum. miniatyr|vänster|Ruth (översta raden i mitten) med sina lagkamrater vid St. Mary's Industrial School 1913. Ruth kom från mycket enkla förhållanden, vilket kan vara en del av förklaringen till hans enorma popularitet. Han föddes i Baltimore 1895 och det var också där han växte upp. Hans pappa hette också George och hans mamma hette Catherine ("Kate"). Båda hade tyskt ursprung och Ruth lärde sig som barn att tala tyska. Bara ett av Ruths syskon, lillasyster Mary ("Mamie"), överlevde spädbarnsåldern. Ruths födelsehus blev sedermera museum.
Ruths pappa hade en bar och arbetade mycket och hans mamma var ofta sjuk, varför Ruth ofta lämnades vind för våg på stadens gator där han begick småstölder och skadegörelser. I pappans bar hände det att han stal pengar ur kassan, drack slattar ur glasen och började använda tuggtobak redan vid sex års ålder. Detta ledde till att han skickades till den katolska internatskolan St. Mary's Industrial School i utkanten av Baltimore när han var sju år.
I skolan hade Ruth en lärare, broder Matthias, som blev en mentor och förebild för honom. Broder Matthias lärde honom inte bara att läsa och skriva utan introducerade honom också till baseboll för första gången. Ruth imiterade broder Matthias sätt att hålla i och svinga basebollträt och även sättet denne sprang på med små, snabba steg. Ruth spelade på flera olika positioner för skolans lag, bland annat som catcher, men det var som pitcher han gjorde bäst ifrån sig. Sommaren 1913 fick han tillåtelse att lämna skolan på helgerna för att spela med lokala amatör- och halvprofessionella klubbar.
Karriär Minor League Baseball Baltimore Orioles miniatyr|vänster|stående|Basebollkort föreställande Ruth när han spelade för Baltimore Orioles. I februari 1914, när Ruth var 19 år gammal, värvades han av Jack Dunn, som ägde och var tränare i Baltimore Orioles, en proffsklubb som spelade i International League, som var en minor league (inte att förväxla med dagens Baltimore Orioles). Under den vårens träningsläger imponerade Ruth genom att pitcha bra mot klubbar från MLB, bland annat en complete game som han vann mot Philadelphia Athletics, vinnare av tre av de föregående fyra World Series. Det var troligen vid denna tid som han fick smeknamnet "Babe" av sina nya lagkamrater.
I sin första tävlingsmatch som proffs pitchade Ruth en shutout mot Buffalo Bisons och hade två hits. Problemet för ägaren Dunn var att denna fina debut och över huvud taget allt klubben presterade hamnade i skuggan av stadens nya basebollklubb, Baltimore Terrapins i Federal League (FL). FL var en helt nystartad liga 1914 som gjorde anspråk på att vara en tredje major league vid sidan av National League (NL) och American League (AL). Baltimore hade inte haft en major league-klubb sedan 1902 och publiken strömmade till Terrapins matcher som spelades tvärs över gatan från Orioles hemmaarena. Situationen blev till slut ohållbar för Dunn, som tvingades att sälja sina bästa spelare, däribland det unga stjärnskottet Ruth, för att få in pengar. Dunn erbjöd först Ruths kontrakt till Connie Mack, tränare och delägare i Philadelphia Athletics, men även Mack kände av konkurrensen från FL och hade inte råd. I stället blev det Boston Red Sox som i början av juli 1914 köpte Ruth och två andra spelare för den rapporterade summan 25 000 dollar.
Major League Baseball Boston Red Sox Ruth debuterade i MLB för Red Sox den 11 juli 1914, bara fem månader efter det att han lämnade St. Mary's. Han pitchade sju bra inningar mot Cleveland Naps i en match som Red Sox vann med 4–3, och han hade inga hits på två at bats som slagman. Det gick sämre i hans andra start och därefter satt han på bänken fram till mitten av augusti då han skickades ned till Providence Grays i International League, där han hjälpte Grays att ta hem ligatiteln. I samband med övergången till Providence var Red Sox tvungna att placera honom på waivers-listan och det var nära att han plockades upp av Cincinnati Reds. Han återvände till Red Sox i tid för MLB-säsongens sista vecka och hann bland annat med en complete game-vinst över sin framtida klubb New York Yankees där han även slog sin första hit i MLB, en double. Han var under säsongen 2–1 (två vinster och en förlust) med en earned run average (ERA) på 3,91 på fyra matcher för Red Sox som pitcher. Som slagman hade han två hits på tio at bats. Samtidigt var han 23–8 i International League för Baltimore och Providence.
I inledningen av 1915 års säsong pitchade Ruth inte så bra, delvis på grund av för mycket festande med lagkamraten Dutch Leonard, men han slog den första av sina 714 homeruns den 6 maj i en match mot New York Yankees. Han missade ett par veckor i juni efter att ha brutit en tå när han i frustration sparkade på avbytarbänken, men när han återkom i spel pitchade han mycket bra och vann bland annat fyra raka complete games, varav den sista var hans första shutout i MLB. Han var under grundserien 18–8 med en ERA på 2,44 på 32 matcher som pitcher, varav 28 starter, medan han som slagman hade ett slaggenomsnitt på 0,315, fyra homeruns och 21 RBI:s (20 enligt Baseball-Reference.com) på 42 matcher.
Boston vann AL och fick i World Series möta Philadelphia Phillies. Ruth fick inte pitcha i World Series och fick bara en chans som slagman när han kom in som pinch hitter i nionde inningen av den första matchen, men då blev han bränd. Boston vann matchserien med 4–1 i matcher och Ruth hade tagit hem den första av sina sju World Series-titlar.
miniatyr|stående|Ruth i Boston Red Sox dräkt cirka 1916. Under 1916 års säsong duellerade Ruth flera gånger mot stjärnpitchern Walter Johnson i Washington Senators, bland annat i en match den 15 augusti som Boston vann med 1–0 efter 13 inningar och där både Ruth och Johnson pitchade hela matchen. Detta var en av Ruths nio shutouts under säsongen, flest i AL och ett rekord för ligan avseende vänsterhänta pitchers som tangerades först 1978 av Ron Guidry. Förutom i shutouts ledde Ruth AL i ERA (1,75), hits per 9 innings pitched (6,40), homeruns per 9 innings pitched (0,00) och starter (41 [40 enligt Baseball-Reference.com]). Vidare var han 23–12 och hade 23 complete games. Han var tredje bäst i ligan i vinster och innings pitched (323,2). Som slagman hade han ett slaggenomsnitt på 0,272, tre homeruns och 15 RBI:s (16 enligt Baseball-Reference.com) på 67 matcher.
För andra året i rad vann Red Sox AL och i World Series stod denna gång Brooklyn Robins för motståndet. Den här gången fick Ruth pitcha då han startade och vann den andra matchen med 2–1 efter 14 inningar. Ruth pitchade hela matchen och tillät bara sex hits samtidigt som han hade en RBI som slagman. Det var den längsta matchen mätt i inningar i World Series historia fram till 2018, då en match varade i 18 inningar. Ruths 14 innings pitched är ett rekord för en match i World Series som nog aldrig kommer att slås. Boston vann matchserien med 4–1 i matcher precis som föregående år.
Efter 1916 års säsong såldes Red Sox till en grupp ledd av Harry Frazee, en teaterägare i New York. Klubben lyckades inte vinna AL för tredje året i rad utan slutade tvåa efter Chicago White Sox. För Ruth var det ännu en bra säsong då han var 24–13 med en ERA på 2,01 och hade 35 complete games (bäst i hela MLB) på sina 38 starter. Han var tvåa i AL i vinster och innings pitched (326,1). Med slagträt hade han ett slaggenomsnitt på 0,325, två homeruns och tolv RBI:s (14 enligt Baseball-Reference.com) på 52 matcher. En match som gått till historien inträffade den 23 juni mot Washington Senators. Ruth startade matchen för Red Sox, men blev utvisad nästan direkt efter att ha tillåtit en walk till motståndarnas första slagman. Orsaken till utvisningen var att han slog till domaren efter en upphetsad argumentation med denne angående några av Ruths kast som av domaren bedömdes vara utanför strikezonen. Ernie Shore fick hastigt värma upp och hoppa in i stället och han pitchade resten av matchen utan att tillåta några poäng. Faktum är att Shore inte tillät en enda av de 26 slagmän han mötte att komma ut på bas, och den som Ruth hade tillåtit brändes när denne försökte stjäla en bas just när Shore bytts in. Shores match räknades länge som en perfect game, men numera gör den inte det eftersom Shore inte pitchade hela matchen och eftersom en spelare kom ut på bas. Ruths och Shores kombinerade insats räknas dock som en no-hitter. Ruth kom lindrigt undan med en avstängning i tio dagar och 100 dollar i böter.