Stora nordiska kriget var ett krig som pågick mellan 1700 och 1721 i norra, mellersta och östra Europa. Kriget utkämpades mellan Sverige, hertigdömet Holstein-Gottorp och 1710–1713 även Osmanska riket på ena sidan och på andra sidan en koalition bestående av Sachsen-Polen, Danmark-Norge och Ryssland.
Kriget började när alliansen Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland förklarade det svenska stormaktsväldet krig med en trefaldig attack mot Holstein-Gottorp, svenska Livland och svenska Ingermanland. Den svenska armén lyckades under kung Karl XII:s ledning få bort Danmark ur kriget under freden i Traventhal och besegra den ryska armén under slaget vid Narva. I en motoffensiv slogs även de sachsiska och polska styrkorna tillbaka från Litauen och Polen och in till Sachsen. Där avsatte Karl XII kung August den starke som kung i Polen under freden i Altranstädt.
Ryssland under Tsar Peter I hade under tiden återhämtat sig och erövrat mark i Sveriges Östersjöprovinser, där han befäste Rysslands åtkomst till Östersjön genom att grunda staden Sankt Petersburg 1703. Karl XII flyttade sina styrkor från Sachsen till Ryssland för att konfrontera Peter, men hans fälttåg slutade med den svenska huvudarméns förintelse under slaget vid Poltava (i dagens Ukraina). Karl XII tog sin tillflykt till den osmanska staden Bender, där han levde i exil. Han övertygade så småningom den turkiska sultanen att starta krig mot Ryssland, och under rysk-turkiska kriget (1710–1711) besegrade osmanerna den ryska armén. Det fredsavtal som ingicks medförde dock inga större konsekvenser för Ryssland.
Efter det katastrofala svenska nederlaget i Poltava gick Danmark, Polen och Sachsen åter med i kriget, men även Hannover och Preussen gick med mot Sverige. De sista svenska styrkorna från Baltikum och Tyskland besegrades, varmed de svenska besittningarna erövrades och uppdelades mellan koalitionsmedlemmarna. Sverige invaderades sedan av Danmark-Norge från väst och i öst av Ryssland, som ockuperade hela Finland under 1714. De danska attackerna avvärjdes på nytt, Karl XII återvände till Sverige och öppnade en ny norsk front, men sköts ihjäl vid Fredrikstens fästning 1718.
Sverige förlorade kriget, varmed Ryssland övertog Sveriges stormaktsställning i norra Europa. De formella fredsavtalen pågick mellan Sverige-Hannover-Preussen i Stockholm (1719), det dansk-svenska fördraget i Frederiksborg (1720) och det rysk-svenska fördraget i Nystad (1721). Under dessa fredsfördrag tvingades Sverige överlämna sina baltiska provinser och södra delen av svenska Pommern till fienderna, upphöra sin tullfrihet i Öresundstullen, samt upplösa alliansen med Holstein-Gottorp. Hannover övertog Bremen-Verden, Preussen införlivade delar av Vorpommern, Ryssland erövrade de baltiska provinserna och Danmark stärkte sin ställning i Schleswig-Holstein. Krigsförlusten och Karl XII:s död innebar slutet för det kungliga enväldet i Sverige och början på Sveriges frihetstid.
Bakgrund
Kriget hade sitt upphov i ett mot Sverige riktat anfallsförbund mellan Fredrik IV av Danmark, August II av Sachsen-Polen och Peter I av Ryssland. Den danska politiken gick ut på att krossa den med Sverige förbundna holstein-gottorpska makten samt att om möjligt återvinna de förlorade provinserna på den skandinaviska halvön, vilka förlorats till Sverige genom frederna i Brömsebro (1645) och Roskilde (1658).Nordisk Familjebok, sp. 1299
I sin strävan att få allierade var den danske kungen villig att stötta kung Augusts planer på bildandet av ett stort östeuropeiskt välde. I planerna ingick att öka kungamakten i Polen, men där fanns även idéer om stora landförvärv. Dessa erövringsplaner hade först varit riktade mot Osmanska riket, men då den internationella situationen inte längre gav August hopp om framgång åt detta håll, kom han att vända sig mot Sverige. En tredje utveckling som bidrog till ett krig mot Sverige var den rebelliske livländaren Johann Patkuls försök att lösrycka Livland från det svenska väldet och därav bilda ett självständigt adelssamhälle. Patkul hade en viktig del i att Augusts planer verkligen utfördes, och han spelade en ytterst betydelsefull roll i de förhandlingar som ledde till förbundets avslutande.
Den tredje parten i alliansen blev tsar Peter, som dock i början inte visade någon synnerlig iver för saken. För att gå med i alliansen behövde han utsättas för kraftig påverkan från Danmark, som mycket tidigt hade vänt sig till honom i saken, men även från Sachsen-Polen. Från svensk sida företogs initialt inga handlingar mot någon i denna allians som kan betecknas som fientliga, annat än att Karl XII fullföljande av sin far Karl XI:s traditionella politik som kraftigt understödde huset Gottorp i dess tvister med Danmark.
Krigets gång 1700 – Krigsutbrottet och freden i Traventhal
För Sverige kom krigsutbrottet i allt väsentligt som en överraskning. Det var August som inledde kriget genom ett stormanfall mot Riga i februari 1700, vilket dock misslyckades trots en förkrossande numerär överlägsenhet, främst tack vare Rigas försvarare Erik Dahlbergh. De första avgörande händelserna framkallades genom Sveriges, Englands, Nederländernas och Hannovers ingripande mot Danmark, vilket de gjorde i egenskap av garanter för de traktat som upprättats rörande Danmarks och Gottorps inbördes förhållanden. I mars anfölls det nästintill försvarslösa Holstein-Gottorp av Danmark. Ryssland bröt freden först i augusti samma år och invaderade Ingermanland där man inledde en belägring av Narva.Nordisk Familjebok, sp. 1300
Invasionen av Danmark
miniatyr|De svenska, brittiska och nederländska flottorna bombarderar Köpenhamn 1700. miniatyr|vänster|stående|Fredrik IV, kung av Danmark-Norge 1699−1730. Den 20 mars, kort efter underrättelsen om Sachsens angrepp mot Livland, fick Sverige reda på att Danmark anfallit Schleswig och Holstein. Danmark hade satt in cirka 20 000 man mot Holstein. Endast 5 000 försvarare var förlagda i området så de danska trupperna kunde erövra nästan hela Holstein. De fästningar som tidigare hade förstörts av danskarna, som hertigen av Holstein-Gottorp hade låtit bygga upp igen, blev åter förstörda. De svenska och holsteinska trupperna, ledda av Johan Gabriel Banér, drog sig till Tönningen. Danskarna under Ferdinand Vilhelm av Württembergs befäl började snabbt belägra fästningen. Belägringen hävdes i maj av svenska trupper, under befäl av Nils Karlsson Gyllenstierna, som kom från de svenska provinserna i nordtyskland samt lüneburgska trupper.Knut Lundblad: Geschichte Karl des Zwölften, Königs von Schweden. Nach dem schwedischen Original übersetzt, berichtigt und erweitert von Georg Friedrich von Jenssen-Tusch, Band 1, Hamburg 1835, S. 58–61. Det svenska indelningsverket sammankallades. Karl XII lämnade Stockholm natten mellan 13 och 14 april för att rida till Karlskrona och påskynda flottans upprustning. Den flotta som skulle lämna Karlskrona bestod av 38 linjeskepp och 8 fregatter, tillsammans hade dom 2 700 kanoner. Först i juni kunde dock flottan lämna Karlskrona och då kunde även engelska och holländska skepp ansluta sig, detta för att kunna bidra till att maktförhållandena i norden åter kunde balanseras. Den Engelska befälhavaren var Sir George Rooke.
I Skåne samlades cirka 16 000 man för att angripa Danmark och vid norska gränsen ungefär 10 000 man. Från Karlskrona skeppades flottan till Öresund. Men den svenske generalamiralen Hans Wachtmeister ställdes inför problem när man skulle segla in i södra Öresund. Den danska flottan hade nämligen blockerat den västra infarten vid Drogden. Hans enda väg igenom var den östra vid Flintrännan vilken han ansåg vara för grund för de stora fartygen. Men Karl XII gav order om att han skulle försöka. Den 3 juli kunde flottan segla igenom Flintrännan. Endast fem skepp gick på grund, och dessa kunde dras loss. Flottan förenade sig med den engelsk-holländska vid ön Ven, därefter kunde de bombardera den danska som drog sig till Köpenhamn.
Istället för att undsätta Holstein beslöt den svensk-engelsk-holländska krigsledningen att landstiga på Själland vid Humlebæk söder om Helsingör. Vid sextiden på kvällen den 25 juli landsattes cirka 2 500 man svensk trupp, som mötte svagt motstånd från ungefär 700 danska soldater. De lyckades stoppa angreppet efter en kort strid. Senare på samma dag landsattes ytterligare trupper så att den svenska hären i Danmark uppgick till ungefär 4 900 man. Danskarnas här vände då tillbaka till Köpenhamn. Resten av den svenska armén kunde inte landsättas förrän två veckor senare på grund av vädret. Med 10 000 man började då Karl XII marschera mot Köpenhamn.
Danmarks kung Fredrik IV hade efter underrättelserna om Karl XII:s landstigning börjat förhandla om fred med Holstein och Lüneburg. Den 8 augusti slöts freden i Traventhal. Både Englands, Nederländernas och Lüneburgs arméer respektive flottor vände då hemåt. Karl XII:s plan att förstöra den danska flottan var då omöjlig, eftersom den danska flottan var större än den svenska. Svenskarna började då skeppa tillbaka sina trupper över Öresund. Danmark kunde på det viset undvika ett totalt nederlag, och Sverige kunde nu vända sig mot Östeuropa.
Undsättandet av Östersjöprovinserna
mini|Karta över krigsskådeplatserna med Sverige i gult, Ryssland i rödbrunt och Polen-Litauen i grönt.
Under mitten av september hade ryska trupper marscherat över gränsen med avsikten att inta en av det svenska riket östligaste utposter, staden Narva i Estland. Den befästa stadens kommendant, överste Henning Rudolf Horn, lyckades emellertid försvara staden mot ryssarna med sin 1 800 man starka svenska besättning. Ryssarna bombarderade slutligen staden, samt företog natten mellan 7 och 8 november tre stormningar mot staden Ivangorod på andra sidan floden Narva. Efter Danmarks kapitulation och utträde ur alliansen i augusti 1700, överförde Karl XII sina trupper till de baltiska provinserna och Wesenberg (i norra Estland, 120 km väster om Narva). Besluten att undsätta Narva, lämnade han först 5 000 man till Livlands skydd och avmarscherade 13 november med en armé på cirka 10 000 man mot staden.
Under natten till den artonde togs genom överraskning passet Pühhajoggi, som försvarades av bojargeneralen Boris Sjeremetjev och hans 5 000 man, och den nittonde befann sig svenskarna vid Lagena, en nedbränd herrgård 14 km från Narva.
Svenskarna hade ingen annan utväg än att anfalla. På morgonen den 20 bröt de upp och anföll den ryska befästningslinjen, under Charles Eugène de Croys befäl. Efter några timmars strid flydde de ryska styrkorna. När tusentals ryska soldater nedgjordes kapitulerade resten av ryssarna. Slaget betraktas som en av den svenska militärhistoriens största segrar, då den svenska armén lyckades krossa alla ryska belägringsstyrkor som hotade Narva och Ingermanland. Den avgörande faktorn för den oväntade svenska segern blev väderleken, då yrsnö blåste svenskarna i ryggen. Omkring 12 000 ryssar stupadeБеспалов А. В. Северная война. Карл XII и шведская армия. Путь от Копенгагена до Переволочной. 1700-1709. - М: Рейтар, 1998. С. 43 , att jämföra med den svenska sidans 667.
Under natten öppnade ryssarna underhandlingar, som slutade med att de ryska soldaterna lämnade över sina fanor och utrustning och avtågade hem till Ryssland. Endast hertig de Croy och det högre befälet kvarhölls, men sändes senare till Stockholm och Visingsö som krigsfångar. Den 22 november tågade kungen och trupperna in i Narva. Narvas försvarare, Henning Rudolf Horn, befordrades till general och friherre.Laidre (1996), s. 178, 180 Segern fick som omedelbar följd att ryssarna utrymde hela Ingermanland, och eftersom de ryska befälhavarna som deltog i slaget blev tillfångatagna av svenskarna tvingades också Peter den Store att bygga upp sin krigsmakt från början. Segern gav också ett stort eko över hela Europa.