Thomas av Aquino (latin: Thomas Aquinas), född omkring 1225 i Roccasecca i Lazio, död 7 mars 1274 på Fossanova-klostret nära Priverno i Lazio, var en italiensk dominikanbroder, katolsk präst, teolog och filosof. Thomas av Aquino kanoniserades 1323 och vördas som helgon inom den katolska kyrkan. Hans minnesdag firas den 28 januari.
Thomas betraktas allmänt som den främste av de romersk-katolska teologerna, vilket bland annat har givit honom tillnamnen Doctor Angelicus och Doctor Communis, den änglalike och allmänne kyrkoläraren.Pius XI, Studiorum Ducem 11 (29 juni 1923), AAS, XV ("non modo Angelicum, sed etiam Communem seu Universalem Ecclesiae Doctorem"). Den teologiska och filosofiska lära han kom att bilda kallas thomism. Han räknas också som en av de främsta företrädarna för skolastiken.
Thomas av Aquino anpassade Aristoteles filosofiska system till den kristna tron. Aristoteles menade att universum var evigt, något som inte konventionellt stämmer överens med kristendomens uppenbarelse, som berättar om universums skapelse och skapare. Filosofen Gaven Kerr argumenterar för samspelet mellan skapelse och universums evighet inom kontexten av Thomas av Aquinos skrifter. I sina rent filosofiska argument för Guds existens utgår Thomas som regel ifrån att universum är evigt, eftersom han ansåg att detta var mest övertygande. Att universum en gång skapats, och alltså "börjat existera", är något man enligt Thomas inte kan bevisa filosofiskt, utan något man som kristen måste tro på i enlighet med uppenbarelsen.
Biografi De stora dragen och alla viktigare händelser i Thomas av Aquinos liv är kända, men biografier skiljer sig i vissa detaljer och datum från varandra. Döden förhindrade Heinrich Denifle (1844–1905) från att slutföra sitt projekt att skriva en analytisk biografi över Thomas. Denifles vän och elev, , O.P. som var professor i teologi vid universitetet i Fribourg i Schweiz, upptog arbetet och publicerade Fontes Vitae S. Thomae Aquinatis, notis historicis et criticis illustrati. Den första faskikeln, Peter Calos biografi, utkom 1911 i Toulouse. Av den med Thomas samtida Bartolomeus av Lucca får vi veta att tidpunkten för Thomas födelse saknas vilket ledde till en osäkerhet om dennes exakta ålder. Slutet av år 1225 brukar generellt anses vara tiden för hans födelse. Fader Prümmer, som förlitar sig på Calos auktoritet, bedömer 1227 vara en mer sannolik datering.op. cit., 28 Samtliga är överens om att han avled 1274.
Landulph, hans far, var greve av Aquino; Theodora, hans mor, grevinna av Teano. Hans släkt var befryndad med kejsarna Henrik VI och Fredrik II, och med kungarna av Aragonien, Kastilien, och Frankrike. Calo berättar om en legend där en helig eremit förutsade hans karriär, och eremiten skall ha sagt till Theodora före nedkomsten: "Han kommer att inträda i predikareorden, och så omfattande kommer hans lärdom och så stor hans helighet att vara att intill denna dag finns ingen som kan mäta sig med honom".Prümmer, op. cit., 18 Vid fem års ålder, enligt den traditionella dateringen för hans födelse, sändes han för att få sin första skolning av benediktinerna vid Monte Cassino. Flitig i sina studier blev han också tidigt uppmärksammad för sin meditativa personlighet och sin hängivenhet i sina böner, och hans läromästare överraskades av att återkommande få höra barnet fråga "Vad är Gud?"
Omkring 1236 sändes han till universitetet i Neapel. Calo berättar att denna förändring skedde genom att Monte Cassinos abbot i egen hög person skrev till Thomas far, att en sådan anmärkningsvärd begåvning som pojken hade inte skulle gömmas bort i det fördolda.Prümmer, op. cit., 20 I Neapel var Pietro Martini och Petrus Hibernus hans lärare. Enligt krönikörerna överträffade han snart Martini i grammatik, och därför överlämnades hans undervisning till Peter av Irland, som undervisade honom i logik och naturvetenskap. Tidens sed delade de fria konsterna i två delar: Trivium, innehållande grammatik, logik, och retorik; Quadrivium, inbegripande musik, matematik, geometri, och astronomi. Thomas kunde återge läroövningarna med mera djup och klarhet än hans lärare uppvisade.
Munklivet Någon gång mellan 1240 och augusti 1243 inträdde Thomas av Aquino i dominikanorden, som han drogs till genom Johannes av St. Julian, en framstående predikant vid konventet i Neapel. Staden förundrades över att en ung aristokrat som han skulle ikläda sig en tiggarordens munkkåpa. Med blandade känslor skyndade hans mor till Neapel för att träffa honom. Dominikanerna blev då rädda att hon skulle föra bort honom. De sände honom därför till Rom, i avsikt att därifrån skicka honom vidare till Paris eller Köln. Thomas bröder, som var soldater hos kejsar Fredrik, tillfångatog honom på Theodoras begäran utanför staden Acquapendente, och familjen höll honom fången i San Giovannifästningen i Roccasecca. Där kvarhölls han i nästan två år under vilka hans föräldrar, bröder och systrar på olika sätt försökte sätta käppar i hjulet för hans kallelse. Bröderna försökte snärja honom genom att överlista honom i hans dygdighet, men novisen fördrev fresterskan från sitt rum med ett brinnande vedträ som han grep från eldstaden. Mot slutet av sitt liv bekände Thomas för sin vän och följeslagare, Reginald av Piperno, hemligheten att han, enligt egen utsago, skulle ha emottagit en stor ynnest vid den tidpunkten. När fresterskan hade motats ut ur rummet knäföll han och bad uppriktigt till Gud om att få behålla sitt sinnes och sin kropps integritet. Han föll då i sömn, och, under det att han sov, såg han två änglar som försäkrade honom om att han blivit bönhörd. Sedan omgjordade de honom med en vit gördel och sade "Vi förlänar dig gördeln av den eviga oskulden." Och från den dagen skulle han inte ha upplevt den minsta frestelse.
Tiden Thomas av Aquino tillbringade i fångenskap var inte förgäves. Hans mor gav efter något efter att den första ilskan och sorgen lagt sig; dominikanerna tilläts undervisa honom ytterligare, och hans systrar försåg honom med några böcker — Bibeln, Aristoteles Metafysiken, och "Sententia" av Petrus Lombardus. Efter arton månader eller två år i fångenskap, antingen genom hans moders tanke att eremitens profetia skulle gå i uppfyllelse eller att hans bröder fruktade Innocentius IV:s eller Fredrik II:s hot, frisläpptes han till dominikanerna som gladdes åt att han under sin bortavaro "gjort lika mycket framsteg som om han hade gjort i studium generale".Calo, op. cit., 24
Thomas avgav omedelbart sina klosterlöften, och hans överordnade sände honom till Rom. Innocentius IV rannsakade grundligt hans motiv till att inträda i predikareorden och sände iväg honom med sin välsignelse och förbjöd all fortsatt inblandning i hans kallelse. Johannes Teutonikern, ordens fjärde övergeneral (1240-1252), tog den unge studenten till Paris och, enligt de flesta biografier över honom, till Köln, dit han anlände 1244 eller 1245. Där hamnade han under Albertus Magnus, den ryktbaraste professorn i denna orden. I lärosätena misstolkades Thomas ödmjukhet och fåordighet som dumhet, men när Albert hade åhört hans försvar av en svår avhandling förklarade han: "Vi har kallat denne unge man en dum åsna, men hans gnäggande av doktrinerna kommer en dag att ljuda genom världen."
År 1245 sändes Albert till Paris, och Thomas var såsom hans student hans följeslagare. Båda återvände till Köln 1248. Albert hade utsetts till ledare av en ny Studium Generale där, utnämnd det året av generalkapitlet, och Thomas skulle föreläsa under honom som magister. Under sin vistelse i Köln, troligen år 1250, prästvigdes han av Konrad von Hochstaden, ärkebiskop i staden. Hur upptagen med den akademiska karriären han än var, predikade han under hela sitt liv Guds ord, i Tyskland, Frankrike, och Italien. Hans predikningar lär ha varit kraftfulla, genomsyrade av fromhet, fulla av handfasta anvisningar, med löpande hänvisningar till de heliga skrifterna.
År 1251 eller 1252 sände ordens övergeneral, efter förslag från Albertus Magnus och Hugo av St. Cher, Thomas till posten som magister (subregent) vid dominikanernas Studium i Paris. Denna utnämning var början på hans offentliga karriär, för hans undervisning tilldrog sig snart uppmärksamhet från både professorerna och av studenterna. Hans uppgifter bestod huvudsakligen i att förklara "Sententia" av Petrus Lombardus och hans kommentarer till denna teologiska text blev början på hans huvudverk, Summa theologica. miniatyr|stående|Thomas av Aquino, målning av Gentile da Fabriano. I vederbörlig tid uppmanades han att förbereda sig på att ta doktorsexamen i teologi vid universitetet i Paris, men universitetets examensrätt drogs tillbaka med anledning av en dispyt mellan universitetet och ordensbröderna. Konflikten, som till en början uppstod mellan universitetet och statliga tjänstemän, blossade upp då en student blev ihjälslagen och tre andra skadades av stadens väktare. Universitetet som slog vakt om sin självständighet, krävde upprättelse vilket avböjdes. Doktorerna stängde stadens skolor, och svor på att inte öppna dem igen förrän deras krav uppnåtts, och bestämde att ingen i framtiden skulle beviljas doktorsgraden som inte svor en ed på att följa deras exempel om de hamnade i liknande omständigheter. Dominikanerna och franciskanerna hade fortfarit att undervisa vid sina skolor och vägrade att avlägga eden, vilket blev upptakten till en bitter strid vars höjdpunkt inträffade när Thomas och Bonaventura skulle doktorera. Vilhelm av St-Amour drev konflikten längre ändå, och attackerade ordensbröderna våldsamt, vilka han uppenbarligen var avundsjuk på, och förnekade dem rätten att inneha lärostolar vid universitetet. I opposition mot dennes bok De periculis novissimorum temporum, skrev Thomas avhandlingen Contra impugnantes religionem, en försvarsskrift för det religiösa ordensväsendet.Touron, op. cit., II, cc. vii sqq. Vilhelm av St-Amours bok fördömdes av påven Alexander IV i Anagni den 5 oktober 1256, och påven beordrade att tiggareordens bröder skulle tillåtas att doktorera.
Ungefär vid samma tid bekämpade Thomas också en annan bok som den katolska kyrkan bedömde som farlig, "Det eviga evangeliet".Touron, op. cit., II, cxii Befattningshavarna vid universitetet dröjde innan de tillät Thomas att ta examen; först efter att Ludvig IX av Frankrike använt sitt inflytande och efter elva påvliga uttalanden lade sig konflikten, och Thomas kunde doktorera i teologi. Datumet för hans promotion är enligt många samstämmiga källor den 23 oktober 1257. Ämnet var "Kristi majestät". Verserna "Du vattnar bergen från din sal, jorden mättas av allt du ger" (Psaltaren 104:13), sägs ha varit ett vägledande råd han fick av en himmelsk uppenbarelse. Enligt traditionen skall han och Bonaventura ha doktorerat samma dag, och de båda vännerna skulle ha överträffat varandra i ödmjukhet om vem som skulle promoveras först.
Från och med denna tid kan Thomas liv sammanfattas i ett fåtal ord: böner, predikan, undervisning, författande, resande. Människor föredrog snart att lyssna till honom än till Albert. Paris höll fast honom; påvarna önskade honom nära sig; ordens Studia var angelägna om att åtnjuta hans undervisning; följaktligen finner vi honom i Anagni, Rom, Bologna, Orvieto, Viterbo, Perugia, i Paris igen, och slutligen i Neapel, alltjämt undervisande och skrivande, följande sin enda passion i livet att försvara de kristna doktrinerna. Så hängiven var han sin uppgift att han i tårar bönföll att få slippa intaga ärkebiskopsätet i Neapel som han tilldelades av Clemens IV år 1265. Om hans utnämning hade verkställts, hade troligen aldrig Summa theologica blivit skriven.