Falklandsöarna, även kallade Malvinerna ( , , ), är en ögrupp och självstyrande brittiskt utomeuropeiskt territorium med drygt 3 200 invånare i sydvästra Atlanten. Huvudstad och största ort är Stanley. Argentina gör sedan länge territoriellt anspråk på ögruppen, och även på andra öar i Sydatlanten, i konflikt med Storbritannien, vilket bland annat ledde fram till det så kallade Falklandskriget 1982.
Namn För ögruppen används internationellt två vitt skilda namn, med helt olika ursprung.
Namnet Falklandsöarna uppstod sedan sundet mellan de två huvudöarna år 1690 givits namnet Falkland Sound efter den skotske adelsmannen Anthony Cary som bar titeln Viscount of Falkland. Namngivare var John Strong, kapten på ett fartyg som i svårt väder sökt sig in i sundet. Senare fick huvudöarna namnet West Falkland och East Falkland, varifrån hela ögruppens namn kan härledas. På de flesta språk ger detta översättningar som svenskans Falklandsöarna, tyskans die Falklandsinseln, finskans Falklandinsaaret med flera.
Framför allt i de latinska språkens språkområde används vanligen namnet Islas Malvinas eller motsvarande. Detta kan härledas till den franske upptäcktsresanden Louis Antoine de Bougainville som 1764 upprättade en bosättning bestående av fiskare från staden Saint-Malo. Detta gav namnet Îles Malouines, på spanska Islas Malvinas eller på svenska Malvinerna.
Inom svenskan används båda formerna i äldre skrift men under senare år har benämningen Falklandsöarna fått större genomslag.
Den officiella ISO-benämningen är Falkland Islands (Malvinas).
På grund av den infekterade konflikten om öarna mellan Argentina och Storbritannien har dessa namn fått politisk laddning. Särskilt spanskspråkiga ortnamn utan historisk bakgrund (till exempel "Puerto Argentino" för huvudorten Stanley), som konstruerats av argentinska myndigheter kan väcka anstöt hos befolkningen.
Geografi miniatyr|vänster|Falklandsöarnas läge vid Sydamerika. Falklandsöarna är belägna i Sydatlanten drygt 480 kilometer från den sydligaste delen av det sydamerikanska fastlandet. De består av två huvudöar; Östra Falkland (6 605 km²) och Västra Falkland (4 532 km²), och drygt 700 mindre öar. Huvudöarna omfattar över 90% av den totala landarealen, som är 12 173 km², något större än landskapet Uppland i Sverige. Den totala kustlinjen är 1 288 kilometer lång.
Största delen av landarealen utgörs av de två huvudöarna som separeras av Falklandssundet. På Östra Falkland ligger huvudstaden Stanley med majoriteten av befolkningen och flygbasen Mount Pleasant. Båda öarna har bergskedjor, den högsta toppen är Mount Usborne på Östra Falkland som når 705 meter över havet. Det finns också träskmarker, främst i Lafonia, den södra delen av Östra Falkland. I princip all landareal på båda öarna används som betesmarker för får. Den största insjön är Lake Sulivan på Västra Falkland. Bland vattendrag kan nämnas Malo River på Östra Falkland och Chartres River på Västra Falkland.
Falklandsöarna gör anspråk på ett territorialvatten på tolv nautiska mil (22 kilometer) och en ekonomisk zon (EEZ) enligt Förenta nationernas havsrättskonvention på 200 sjömil (370 kilometer), vilket har givit upphov till konflikter med grannlandet Argentina.
Klimat Ögruppen ligger på en sydlig bredd som närmast motsvarar södra Englands läge nordlig bredd. Klimatet är dock mer likt Färöarnas, som ligger betydligt längre norrut. Vintertemperaturen ligger normalt mellan minus en och plus fem grader (lägsta uppmätta temperatur i huvudstaden Stanley är minus elva grader) och sommartemperaturen mellan sex och tretton grader (högsta uppmätta temperatur i Stanley är 24 grader). Det rör sig om ett svalt maritimt klimat med starka västliga vindar.
Natur och fauna På grund av det kalla klimatet finns det inga naturliga bestånd av träd på öarna. Bara gräs och mindre buskar växer där naturligt. En del träd har planterats, men bland annat blåsten har givit problem med det. Det enda kända landdäggdjur som fanns på öarna före människans ankomst, falklandsräven (Dusicyon australis), blev under 1800-talet utrotat. De som bosatte sig i området tog med sig får, renar, kaniner och katter. Dessutom finns idag både möss och råttor på öarna. Då det gäller havsdäggdjur lever där sjölejon och sjöelefanter. Falklandsöarnas fågelvärld omfattar 63 arter, däribland albatrosser. Typiska är de stora grupperna av pingviner på ett antal runt några tusen individer, ständigt ökande på grund av migration från Sydgeorgien.
Historia
Fram till 1700-talet Vid européernas ankomst hade öarna ingen bofast befolkning. Vissa arkeologiska fynd, som pilspetsar och rester av träkanoter, tyder dock på att de tidigare har besökts av människor. Det kan då möjligen ha rört sig om medlemmar av yaghanfolket från Eldslandet. Enligt vissa teorier fördes den numera utdöda falklandsräven dit av människor, då dessa djur med största sannolikhet inte kunnat simma till öarna i det kalla vattnet ända från Sydamerikas fastland.
De första kända observationerna av öarna var när Ferdinand Magellan respektive Amerigo Vespucci siktade öarna på sina resor. Den första kända landstigningen av européer på öarna gjordes i augusti 1592 av den engelske upptäcktsresanden John Davis (1543–1605). Han hade med sitt fartyg Desire rundat Kap Horn och i dåligt väder sökt nödhamn på öarna. Efter honom kallades ögruppen under en tid ”Davis Land”.
1594 besöktes ögruppen av Richard Hawkins (1562–1622) och kallades därefter ”Hawkins Maidenland”. Holländaren Seebald de Wert gjorde ett besök år 1600, och namnet Seebaldöarna användes länge på holländska kartor. John Strong, en brittisk sjökapten, landsteg på öarna år 1690. Han namngav sundet mellan öarna efter Viscount Falkland, amiralitetets skattmästare. Sundets namn kom senare att användas om de två huvudöarna West Falkland och East Falkland.
Trots det var det fransmännen som först koloniserade öarna. De gav öarna namnet Îles Malouines efter Saint-Malo, en viktig hamn i Frankrike på den tiden (därav det spanska namnet Islas Malvinas) och upprättade en koloni 1764. Året efter upprättade även britterna en liten koloni. Fransmän och britter var ovetande om varandras närvaro på ögruppen. Då den spanske kungen fick höra om fransmännens närvaro arbetade han för att avlägsna dem från närheten till det oskyddade Patagonien. Eftersom länderna var allierade kom de snabbt överens, och fransmännen lämnade öarna 1766 och överlät kolonin till Spanien. Engelsmännen blev kvar till 1774. När de for lämnade de en platta som hävdade deras rätt till territoriet.
1800- och 1900-talet 1811 blev öarna åter obebodda då även spanjorerna for i väg. De lämnade en platta som hävdade deras rätt till territoriet.
Innan Panamakanalen byggdes var Falklandsöarna av strategisk betydelse – här lade fartyg till på sin väg från bland annat Australien.
Då Argentina blev självständigt 1816 hävdade man i Buenos Aires att ögruppen var deras då de övertagit Spaniens territorier och skickade dit en expedition år 1820. Engelsmännen kom emellertid tillbaka år 1833 och drev ut de få argentinarna med stöd av USA.
Argentina gör ännu efter 175 år anspråk på arkipelagen, och använder det ovannämnda spanska namnet Islas Malvinas. Argentina hävdar så kallad uti possidetis, det vill säga att landet har övertagit området från den tidigare kolonisatören Spanien. Britternas främsta argument i konflikten är rätten till självbestämmande, alltså att den nuvarande befolkningen, som till stor del levt där i sex eller fler generationer, är de som har rätt att avgöra frågan. Detta argument menar Argentina enligt internationell rätt ej inbegriper inflyttad befolkning. Detta ledde till en väpnad konflikt, Falklandskriget, som pågick under 1982. Förlusten i kriget ledde till att den dåvarande militärjuntan under ledning av Leopoldo Galtieri tvingades avgå och att demokratiskt styre återinfördes i Argentina.
Senare år Argentina gör sedan 1833 anspråk på öarna i konflikt med Storbritannien. De båda sidorna använder bland annat olika argument baserade på historisk rätt utifrån vem som först siktade öarna, vem som först landsteg, hissade sin flagga, ianspråktog territoriet, koloniserade det och så vidare för att hävda sin respektive rätt till öarna. På 1980-talet eskalerade konflikten till en argentinsk militär invasion och ett fullskaligt krig, det så kallade Falklandskriget. De brittiska styrkorna besegrade Argentina i grunden varefter öarna kvarstod under brittisk kontroll.
miniatyr|vänster|Karta över ögruppen med argentinska orts- och landskapsbenämningar. I Argentina är frågan fortfarande politiskt viktig och många presidenter har i sina valkampanjer gett frågan om öarnas "återtagande" högsta prioritet. Det finns i Argentina hundratals inrättningar, skolor, sjukhus, stadionanläggningar, flygplatser, gator och torg samt till och med kommuner med namn som Malvinas Argentinas. I all officiell statistik och på de flesta kartor anges Islas Malvinas som en del av Argentinas territorium. I landets konstitution omtalas de som en ”oskiljaktig del av fosterlandet”. Befolkningen påminns om vad man från argentinsk sida allmänt betraktar som inledningen av ockupationen av öarna år 1833. Utöver historiska skäl används argumentet att ögruppen är en del av den argentinska kontinentalsockeln, vilket ger vissa rättigheter enligt Förenta nationernas havsrättskonvention.
Med tanke på frågans laddning i Argentina kunde den impopulära militärjunta som ledde Argentina år 1982 i ett slag vinna folkets stöd genom att besätta öarna. Efter nederlaget i det efterföljande kriget tvingades å andra sidan generalerna snabbt bort ur regeringen.
Den brittiska inställningen är inriktad på att bevara status quo. Ön befolkas i huvudsak av brittiska medborgare och ättlingar till utflyttade britter. Vidare är ögruppen strategiskt intressant då angränsande territorier kan vara avgörande vid en eventuell framtida uppdelning av Antarktis. Dessutom finns det idag tecken på att det kan finnas stora oljefyndigheter i vattnen utanför öarna. När Storbritannien stod inför fullbordat faktum 1982, bestämde man sig för att slå tillbaka den argentinska invasionen. Även här kan inrikespolitiska överväganden ha spelat en viss roll. "Falklandsfaktorn" bidrog till Margaret Thatchers valseger 1983.
Några gånger före 1982 har kontrollen över ögruppen dock varit förhandlingsbar. Även frågan om självständighet har utretts. Man har dock ansett att den ringa folkmängden och det utsatta läget skulle göra självständighet i det närmaste omöjlig. Folkets självbestämmanderätt har istället varit vägledande för den brittiska politiken. Befolkningen är i allt väsentligt av brittiskt ursprung och till nära 100 procent emot argentinsk överhöghet. Den nuvarande inställningen är att inga omfattande förändringar i ögruppens status eller dess förhållande till Storbritannien eller andra stater kan göras utan öbornas medgivande.