Bangladesh (/bɑːŋlɑːdɛʃ/; i/ˌbæŋɡləˈdæʃ/; বাংলাদেশ, uttalas: [ˈbaŋlad̪eʃ], bokstavligen. "Bengalens land"), formellt Folkrepubliken Bangladesh (bengali: গণপ্রজাতন্ত্রী বাংলাদেশ, Ganaprajātantrī Bānglādesh), är en suverän stat och republik i Sydasien vid Bengaliska viken, mellan Indien och Myanmar. Den åtskiljs från Nepal och Bhutan genom Siligurikorridoren. Det är världens åttonde mest befolkade land med omkring 163 miljoner invånare och till ytan endast det nittiotredje största landet, vilket gör Bangladesh till ett av de mest tätbefolkade länderna i världen. Majoriteten av befolkningen är bengaliska muslimer, följt av bengaliska hinduer, med diverse buddhistiska och kristna samhällen. Det officiella språket är bengali, vilket även talas i två av grannlandet Indiens delstater, Västbengalen och Tripura.
Bangladesh utgörs av det bördiga bengaliska deltat med de stora floderna Brahmaputra, Ganges och Meghna som årligen tillför sediment från Himalaya innan de rinner ut i den bengaliska viken. Tack vare detta är Bangladesh ett väldigt bördigt land med matodling året runt, med hög biodiversitet av både flora och fauna - särskilt fisk. I Bangladesh finns även världens största mangroveskog, Sundarbans, som är känd för sina tigrar, sällsynta fågelarter och otaliga andra speciella arter. Utöver detta gränsar Bangladesh i öster till ett bergigt landskap och en av världens längsta stränder i Cox's Bazar, som är 600 km lång.
Bangladesh tillhör den historiska provinsen Bengalen. De första städerna i Bangladesh dateras till den vediska perioden. Regionen var känd av grekerna och romarna som Gangaridai. Tack vare floderna Ganges och Brahmaputra, som knöt ihop Bengalen med Indien, blev denna region en central handelsplats för den historiska Sidenvägen. Under perioderna Pala och Sena utvecklades ett eget tal- och skriftspråk samt inhemsk litteratur, musik, konst och arkitektur. Islam introducerades under 1200-talet genom Delhisultanatet, Bengalsultanatet och Mogulriket. Bengalen var en viktig region för produktionen av bomull, muslin, siden och andra handelsvaror som exporterades till Europa, Mellanöstern och Asien. Under 1700-talet, i samband med krig mellan Frankrike och England, tog det Brittiska Ostindiska Kompaniet över regionen år 1765 då de etablerade handelsmonopol och tog direkt kontroll över Bengalens finansiella resurser. Detta gjorde Bengalen till den första brittiska kolonin på den indiska subkontinenten (Indien, Pakistan, Bangladesh, Nepal, Burma).
Regionen var del av det brittiska Indien tills det delades 1947 till två självständiga länder, Indien och Pakistan. Med delningen delades Bengalen i två delar. Den västra halvan, numera Västbengalen, tilldelades Indien, medan den östra halvan blev en del av Pakistan och kallades Östpakistan. Skillnader i språk och kultur visade att 'muslimsk brödraskap' inte räckte till för att ena dessa två geografiskt skilda regioner till ett land. Den ökande bengaliska nationalismen resulterade i Bangladeshs befrielsekrig 1971. Efter självständigheten genomled Bangladesh ett flertal militära kupper. Det parlamentariska systemet återställdes år 1990. miniatyr|Front sight view of the National Parliament House of Bangladesh
Historia
Antika och klassiska Bengalen Stenåldersverktyg har hittats i den större Bengalregionen som indikerar mänskliga bosättningar sedan 20 000 år tillbaka. Fornlämningar från kopparåldern har visat sig vara 4000 år gamla.
Det antika Bengalen befolkades först av austroasiater, tibeto-burmeser, dravider och indo-arier i följdvågor av migration. Stora urbana bosättningar formades under järnåldern i mitten av det första millenniet f.Kr. Wari-Bateshwar-ruinerna anses vara lämningar efter huvudstaden till en uråldrig vedisk janapada, en av de första stadsstaterna på subkontinenten. Grekiska och romerska uppgifter om det antika kungadömet Gangaridai är kopplat till den befästa staden i Wari-Bateshwar och är enligt legenden det som avskräckte Alexander den Stores invasion av Indien. Romerska geografer beskrev även förekomsten av en stor och viktig hamn i sydöstra Bengalen, motsvarande den nutida Chittagongregionen.
Det legendariska Vanga-kungadömet omnämns i det episka indiska verket Mahabharata och beskrevs som en sjöfarande sydasiatisk nation belägen i det som är idag utgörs av Västbengalen och Bangladesh.
Bengalen styrdes av Mauryariket på 300–200-talet f.Kr. Mauryakejsarna använde sig av Bengalen och Bihar-regionerna (kollektivt kallat Magadha) för att bygga det första geografiskt omfattande järnåldersriket i antika Indien, vilket nådde sin storhet under kejsare Ashoka. De uppmuntrade Jainism och Buddhism, men var även påverkade av Persiska akemenidriket. Mauryariket ersattes av Guptariket på 300-talet e.Kr. Enligt historikern H.C. Roychowdhury härrörde Guptariket från Varendra-regionen i Bangladesh, som idag motsvarar Rajshahi och Rangpur divisionerna. Under Gupta-perioden skapades schack, det matematiska konceptet noll, teorin att jorden cirkulerar runt solen, studien av sol- och månförmörkelser och blomstrandet av sanskrit-litteratur och drama.
Under den klassiska antika perioden var Bengalen uppdelad mellan olika kungariken. Palariket var den största bengaliska stat som etablerats i antik historia. Det var ett kejsardöme som, när det var som störst på 800-talet, omfattade nästan hela norra delen av den indiska subkontinenten. Palakejsarna var Mahayanabuddister och lade ner stora resurser för att främja och stärka konst, arkitektur och utbildning, vilket ledde till uppkomsten av bland annat de välkända universiteten i Nalanda och Vikramshila. Det proto-bengaliska språket formades under Palaperioden.
På 1000-talet tog den hinduiska Sena-dynastin makten och främjade istället brahmanisk hinduism, och lade grunderna för bengalisk hinduism.
Islamiska Bengalen Islam kom först till Bengalen via missionärer, sufier och handelsmän från Mellanöstern. Den islamiska erövringen av Bengalen startade med Bakhtiar Khilji från Delhisultanatet som erövrade norra och västra Bengalen året 1204. Delhisultanatet erövrade gradvis hela Bengal och på 1300-talet blev Bengalen ett självständigt sultanat, Bengalsultanatet. Bengalsultanatet var känt för sin kulturella pluralism, med muslimer, hinduer och buddhister genom hela den civila och militära makten.
Under slutet av 1500-talet började mogulkejsaren, Akbar den Store, erövra Bengalen efter att ha besegrat Bengalsultanatets sista härskare. 1608 utnämndes Dhaka till mogulernas provinsiella huvudstad. Trots starkt motstånd lyckades mogulerna ta över hela Bengalen 1666 efter att ha drivit ut portugiser och arakaner från Chittagong. Under mogulernas styre frodades Bengalen genom jordbruksreformer, blomstrande exporthandel, framförallt av muslin- och sidentextilier. Mogulernas guvernörer (vicekonungar) i Bengalen främjade jordbruket och förvandlade Bengalen till hela Indiens risproducent. Under denna period ökade Sufism i anseende. Den bengaliska etniska identiteten kristalliserade sig ytterligare under denna period och regionens invånare gavs tillräckligt med utrymme för att utveckla sina egna traditioner och litteratur. Hela regionen hade länge en stabil administration.
På 1700-talet var Bengalen den rikaste delen av den indiska subkontinenten och utgjorde hälften av mogulernas intäkter. Dess städer var fyllda av eurasiatiska handelsmän. Nawaberna av Bengal skapade en självständig principalitet 1717 med bas i Murshiabad. De gav flertal koncessioner till Europeiska handelsmakter. Detta ledde till konflikter som eskalerade 1757 när Nawab Siraj-ud-Daulah, som föredrog fransmännen som handelspartners, tog över den brittiska basen i Fort William i ett försök att stoppa Brittiska Ostindiska kompaniets frammarsch i Bengal. Ostindiska kompaniet tog tillfället i akt att förklara krig mot nawaben. Siraj-ud-Daulah bedrogs av sin general Mir Jafar som hjälpte Robert Clive besegra den sista självständiga nawaben under Slaget vid Plassey den 23 juni 1757. Mir Jafar utsågs till nya nawab, men kontrollerades av det Brittiska Ostindiska kompaniet.
Brittiska Bengalen Slaget vid Plassey kännetecknar början av styret av det Brittiska Ostindiska Kompaniet i Indien varvid britternas ersatte den härskande muslimska klassen i Bengalen. The Bengal Presidency, eller det bengaliska ordförandeskapet, bestod av östra och västra Bengalen och skapades 1765 när det Brittiska Ostindiska Kompaniet tog över rätten att driva in skatt i Bengalen, diwani av Bengalen. Detta var den första av britternas koloniala regioner i det brittiska imperiet i Sydasien. Dessa brittiska handelsmän utövade handelsmonopol och förhindrade konkurrensen samtidigt som de pressade befolkningen på mer och mer skatt. Utan de tidigare nawabernas och mogulernas administrativa kunskapen ledde denna överindrivning av skatt och fokus på vinst till vanvård av jordbruk och skördreserver, där opium föredrogs framför matodling. Åren 1769-1773 genomled Bengalen den största svälten i sin historia, där 10 miljoner människor omkom - det vill säga en fjärdedel av befolkningen.
Under brittiskt styre utvecklade östra Bengalen en plantageekonomi med fokus på indigo, jute och te medan den frodande muslin- och bomullsindustrin försvann, då det konkurrerade med den brittiska textilindustrin. Missnöjet med brittiskt styre kulminerade i Sepoyupproret 1857, med ett flertal olika uppror över hela östra Bengalen, huvudsakligen i protest mot tvånget att odla indigo som inte var vinstgivande för bönderna. Detta ledde till slutet på Ostindiska Kompaniets styre, då den brittiska staten i England beslöt sig för att direkt styra över Indien i det nya Brittiska Indien under en imperial krona.
Bengalen styrdes som en administrativ enhet framtill 1905 när det gjordes ett försök att dela in Bengalen i två delar. Detta motsattes starkt från bengalerna själva som ansåg att detta var ett försök till att splittra bengalers enighet för självständighet, både bland nationalistiska hinduer och antibrittiska muslimer. Som en del av Indiens självständighetsrörelse utformades Swadeshirörelsen som var en ekonomisk strategi att bojkotta brittiska produkter till förmån för lokala produkter och produktionsprocesser, en taktik mest känt tack vare Mahatma Gandhi. Indiska Kongresspartiet spelade en stor roll i denna civila olydnadsprocess och 1911 upphävdes uppdelningen av Bengalen. Indiska självständighetsrörelsen åtnjöt stark popularitet i Bengalen, särskilt på grund av sin kamp för konstitutionella rättigheter för muslimska minoriteter som diskriminerats under brittiskt styre.
Östpakistan Efter Indiens delning 1947 delades Bengalen i två delar, den västra delen blev Västbengalen tillhörande Indien, medan östra Bengalen blev en provins i den nybildade muslimska staten Pakistan med Dhaka som ny provinsiell huvudstad - då Kolkata blev en del av Indien. Denna splittring av Bengalen medförde en kollaps av jute-industrin, då all jute odlades i östra Bengalen men bearbetades i Kolkata.