thumb|Siouxindianernas bosättningsområde. (Grönt = traditionella territorier. Orange = moderna reservat.) thumb|Tipier avbildade av Karl Bodmer cirka 1833.Siouxer (uttalas so ) har ända sedan 1600-talet använts som ett samlingsnamn på ett stort antal sinsemellan språkligt besläktade nordamerikanska ursprungsfolk. I senare tid avser begreppet vanligen de egentliga siouxerna vilka på språkliga och historiska grunder kan indelas i tre huvudavdelningar: Östdakota, även kallade Santee-Sisseton (fyra stammar). Västdakota, även kallad Yankton-Yanktonai och, felaktigt, Nakota (två stammar). Lakota, även kallade Teton (sju stammar). Helheten kallades traditionellt av siouxerna själva Očhethi Šakówiŋ (de sju rådseldarna). Lakota, vars uppdelning i underavdelningar är av senare datum än de övriga gruppernas, räknas i det sammanhanget som en enhet. År 2000 fanns det enligt US Census Bureau i USA personer som ansåg sig vara siouxer av något slag.
Namnet Ordet Sioux är ursprungligen en kolonialfransk förkortning för Nadouessioux, vilket i sin tur är en fransk skrivning av ojibwa-ordet Natowessiw (plur: Natowessiwak) eller nadoweisiwug. På ojibwa betyder det ungefär "små ormar". Namnet är alltså en nedsättande benämning använd av Ojibwa om ett antal urfolksstammar tillhörande Dakota/Lakota/Nakota-gruppen och med dem språkligt besläktade stammar, samt på en liten skallerormsart, Massasaugan (Sistrurus catenatus). På grund av detta finns det många bland Dakota, Lakota och Nakota som ogillar begreppet.
Begreppets relativitet och omfattning Uppdelning på mer eller mindre väldefinierade grupper vilka inte alltid haft lång varaktighet, och ofta senare kommit att ingå i nya sammanslagningar, är ett karakteristiskt fenomen för Nordamerikas indianer och inget unikt för siouxerna, som genomgått cykler av sådana splittringar och sammanslagningar under flera hundra år. Den nu gällande uppdelningen i tre huvudavdelningar är historisk sett minst lika mycket en produkt av klassificerings- och etiketteringsiver hos USA:s 1800-talsmyndigheter, som av indianernas egen verksamhet. Ytterst går den nuvarande officiella uppdelningen tillbaka till en utredning av amatörantropologen James Owen Dorsey (1848–1895), men som en officiell myndighetsrapport 1962 uttryckte saken:
”Eftersom siouxerna över tid haft en instabil socio-politisk struktur vilket lett till att nya stammar och band ständigt uppstått genom uppdelningar och sammanslagningar, kan en generell indelning endast ha relevans inom ett begränsat tidsspann ... Dorseys indelning är den som används för närvarande men den kan anses giltig endast för de senaste 150 åren av siouxernas historia.”
Indelning Siouxerna brukar delas in i tre huvudgrupper med sju stammar. Namnen på dessa tre huvudgrupper har kommit att börja ersätta termen sioux i allt högre grad. Dessa stammar utgjorde tillsammans före år 1600 ett förbund som kallades för Očhéthi Šakówiŋ (uttalas , ”de sju rådseldarna”) i dagens Minnesota. I dag kallas de tre grupperna ibland på engelska för Great Sioux Nation.
Östdakota (Santee) Santee (lakota: Isáŋyathi) eller santee-sisseton består av fyra stammar.
Bdewákhaŋthuŋwaŋ (Mdewakanton, ung. ”byn vid heliga sjön”) Waȟpékhute (Wahpekute, ung. ”lövskyttar”) Waȟpéthuŋwaŋ (Wahpeton, ung. ”byn bland löven”) Sisíthuŋwaŋ (Sisseton, förleden okänd, efterleden ”-by, -stad”, jf. ovan)
Reservat Bdewákhaŋthuŋwaŋ bor på reservat i Minnesota såsom Upper Sioux, Lower Sioux, Shakopee och Prairie Island. De flesta av dakotastammarna tillhör bdewákhaŋthuŋwaŋ och bor i Minnesota, men det finns även santeeindianer på reservat som Santee, Flandreau, Spirit Lake samt Fort Peck i Nebraska, South Dakota, North Dakota respektive Montana. Därtill bor även indianer tillhörande waȟpéthuŋwaŋ och sisíthuŋwaŋ på reservat såsom Sisseton, Spirit Lake, Sioux Valley, Moose Woods samt Standing Buffalo.
Västdakota (Yankton-yaktonai) Yankton-yaktonai har genom historien kallats för nakota, detta beror på att dialekten av dakota som talas av stammarna använder sig av suffixet -na där santee och lakota använder sig av -da respektive -la. Detta ledde till att missionärer applicerade detta på alla ord och förutsatte därmed att yankton- och yanktonaifolken kallade sig själva för nakota. Därefter har nakota ofta använts i litteratur och vissa lakota- och dakotaindianer har accepterat detta system under påverkan av litteraturen. Talare av yankton- och yanktonaidialekterna använder sig dock inte av termen nakota. Nakoda är emellertid endonymen för assiniboine och stoney. Dessa har dock inte associerats med lakota- och dakotaindianerna varken politiskt eller kulturellt för åtminstone fyra århundraden och språket är inte ömsesidigt begripligt med varken lakota eller dakota, och stoneyvarianten av nakoda är helt obegriplig för vederbörande. Således kan inte nakoda anses vara dialekter av lakota eller dakota. Yankton-yanktonai består av två stammar.
Iháŋktȟuŋwaŋ (Yankton, ung. ”byn vid slutet”) Iháŋktȟuŋwaŋna (Yanktonai, ung. ”lilla byn vid slutet”)
Reservat Yanktonindianerna bor på Yanktonreservatet i sydöstra South Dakota. Yanktonaiindianerna delas in i nedre yanktonai, som bor på Crow Creek och övre yanktonai som bor på norra delen av Standing Rock, på Spirit Lake i North Dakota, på östra delen av Fort Peck i Montana, samt på vissa kanadensiska reservat såsom Birdtail, Oaklake och Moose Woods.
Lakota
Lakota är en egen stam som består av sju understammar. Dessa kallas även gemensamt för thítȟuŋwaŋ (”byn på prärien”) som vanligtvis transkriberas som teton. Denna term anses dock vara ålderdomlig av de flesta av dagens talare. I stället används termen lakota (Lakȟóta) av dem själva.
Oglála (Oglala, ung. ”strör omkring sig”) Sičháŋǧu (Brulé, ung. ”brända lår”) Mníkȟówožu (Minniconjou, ung. ”som sår nära vattnet”) Itázipčho (Sans Arcs, ung. ”utan bågar”) Sihásapa (Sihasapa, ung. ”svarta fötter”) Oóhenuŋpa (Two Kettles, ung. ”två kok”) Húŋkpapȟa (Hunkpapa, ung. ”huvudlägeringång”)
Reservat Lakotaindianerna bor på följande reservat.
Pine Ridge (oglála) Rosebud (sičháŋǧu) Cheyenne River (mníkȟówožu, itázipčho, sihásapa och oóhenuŋpa) Standing Rock (húŋkpapȟa) Lower Brule (del av sičháŋǧu, även kallade khulwíčhaša) Wood Mountain
Språk thumb|Siouxstammarnas utbredning och dialekter. (klicka för förstoring).
Språket sioux brukar delas in i lakota och dakota. Dessa kan ses som självständiga språk eller dialekter av varandra eftersom de är ömsesidigt begripliga. Dessa, i synnerhet dakota, kan i sin tur delas in i olika dialekter. Språken tillhör siouxfamiljen och är även besläktade med språk som assiniboine och crow. Dakota kan delas in i öst- och västdakota och därefter i santee och sisseton respektive yankton och yanktonai. Västdakota står i mitten av detta dialektkontinuum och ligger fonetiskt närmare västdakota men till ordförråd och grammatik sett ligger det närmare lakota. Det finns små dialektala skillnader mellan santee och sisseton respektive yankton och yanktonai. Lakota är trots sin stora utbredning relativt enhetligt både till ljudlära och ordförråd sett, och det finns några få ord som varierar mellan syd- och nordlakota. Dialekterna kan illustreras på följande sätt med några exempelord från New Lakota Dictionary. Notera hur orden på västdakota ofta ligger närmare lakota än östdakota men hur uttalsskillnaderna oftast ligger närmare östdakota.
SvenskaLakotaVästdakotaÖstdakotaYanktonYanktonaiSanteeSissetonLakȟótaDakȟótaDakhótasjungalowáŋdowáŋdowáŋpojkehokšílahokšínahokšídahokšínabarnwakȟáŋyežawakȟáŋyežašičéčaknäčhaŋkpéčhaŋkpéhupáhu
Historia Tidig historia – fram till Lewis och Clarks expedition thumb|Assiniboinfamilij i Montana (c:a 1890–1891). thumb|En grupp Siouxer porträtterade av Charles Deas 1845. thumb|Yanktonsiouxen Wahktageli ("tapper krigare"), porträtterad av Karl Bodmer cirka 1833.
Begreppet sioux är något mindre flytande i sin språkhistoriska betydelse. Språkgruppen siouxspråk talas, förutom de ovannämnda egentliga siouxerna, av följande stammar som också har det gemensamt att alla vid någon tidpunkt i historien av olika författare inrymts under begreppet siouxer: Assiniboiner Hidatsa Iowa Kansa Kråkindianer Mandan Missouri Omaha Osage Oto Ponca Quapaw Winnebago
Samtliga ovannämnda stammar hade sin ursprungliga hemvist öster om Missourifloden men alla har vid olika tidpunkter flyttat över Missouri och vidare västerut, dock inte alltid frivilligt. Historiska källor och arkeologiska fynd antyder att den frivilliga migrationen skedde i fyra vågor. Ordningen är man inte riktigt överens om i forskningen, bland annat för att språkliga likheter och olikheter antyder en annan ordning än övriga bevis. Det man är någorlunda överens om är att hidatsa, kråkindianerna och mandan utgjorde den första migrationsvågen och de egentliga siouxerna den sista.
Veterligen var den första vite mannen som kom i kontakt med siouxtalande indianer Jean Nicolet, sändebud och tolk (algonkinspråk) för den franske guvernören Samuel de Champlain och för ett antal franska handelsmän stationerade i Québec. Champlain hade själv redan 1615, som förste vit, nått fram till en av de stora sjöarna (Huronsjön) och 1634 kom Nicolet fram till Lake Michigan, där han vid Green Bay-viken stötte på winnebagostammen. Nicolet mötte också en annan siouxtalande grupp som han kallade ”Mascouten”, vilken inte har kunnat identifieras som någon av de stammar Dorsey mer än 200 år senare använde i sin klassificering. Nicolet erhöll av winnebagoerna också information om två andra siouxspråkiga grupper som fanns ”i närheten”, Dakota och Assiniboiner.
Begreppet Nadouessioux dyker för första gången upp 1642 i en redogörelse av jesuitprästen Jerome Lalemant. Han rapporterade att dessa höll till väster om Lake Superior och ”liksom huronerna brukar jorden, odlar tobak och majs, och bor i stora byar med bättre försvarsanläggningar (än huronernas), då de ständigt är i krig med Kiristino (cree) och Irinon (illinois)".
De första européer man med säkerhet vet träffade på de egentliga siouxerna var Lalemants landsmän Medart Chouart och Pierre Radisson som 1661 vistades hos Ottawastammen, när dessa fick besök av siouxer, vilket ägde rum i närheten av nuvarande staden Hayward, Wisconsin. Exakt vilken siouxstam det var vet man inte, men av uppgifterna man fick framgick att siouxernas huvudområde då var i Minnesota och bestod av arton ”nations”.
Omkring 1680 nämns siouxerna i flera redogörelser, och de senare så välkända grupperna dyker nu upp för första gången: Isanti (santee/dakota), Hancton (yankton) och Tintonha (Teton/Lakota). Var de då befann sig redogörs det också för: Santee bodde huvudsakligen runt Mille Lac och mellan Mille Lac och Lake Superior, tetonsiouxerna höll till strax väster om dem. Av beskrivningen framgår att en mindre del av dakotaerna redan då befann sig väster om Mississippifloden, och en karta från 1697 placerar ”pais des Sioux” mellan floderna Mississippi och Missouri. Några år senare meddelade den franske malmprospekteraren Le Sueur att tetonsiouxerna inte längre som tidigare drog sig tillbaka till vinterläger i skogsregionerna, utan stannade på prärien året runt och jagade buffel. De fortsatte förflyttningen västerut under de följande årtiondena.